Ok, dags att försöka samla ihop det här på något sätt, med det här avses sista tävlingen som gick i måndags, summeringen av de två första åren som triathleter kommer lite senare. Tror inte att någon av oss hade någon aning om vad som väntade när vi hoppade på båten där i Saltis vid söndag lunch. Det var många bekanta ansikten och en hel del nya men båtresan börjar med två sköna händelser, den första är att Colting hänger ut Pasi för utebliven bild till hans reportage på puppyts.se (nu fixat) plus att han tycker han fått på tok för lite frågor på film och musik, vi kör kanske en special med Jonas under vintern. Den andra sköna är att Mackan, ja ni läste rätt, dyker upp på båten och det visar sig att Mackan tagit Jojjes plats i ÖtillÖ. Mackan, med Benjamin (skall sjungas) i släptåg är bjuckar alltid på lite sköna storys och sanningar, snudd på puppymaterial på Mackan om det inte varit för att han och Valpen konkurrerar om frillan. I övrigt inget ovanligt förutom att min fru skickar mms med bild på henne och Lisa N från tjejmilen stort!, man får alltid massa blickar när man klär sig i Puppy outfit. Väl framme så var det avspänt och trevligt med briefing och annat innan det var dags för sängen.
Måndagen bjöd på uppstigning 04.00 sen frulle och på med prylarna för start. När raketen sköts gick jag och Perra med flocken ner till första simmet som avlöpte utan problem, upp på första ön och över de första öarna var det mycket tuffare terräng än väntat men vi maler på i bra tempo, efter cirka en timme lyckas jag dock stiga ordentligt snett med min gamla risiga fot men lyckas hålla värken stången utan att bli allt för introvert. Fram till andra riktigt långa simmet löper allt på bra, väl där på klippan krävs misshandel av trevlig funktionär för att banka ur min kramp ur höger lår. Vi kommer upp på Ornö efter ett riktigt bra långlöp några öar tidigare, efter lite fellöp tar vi rygg på några soldater och jag försöker skoja lite om att jag är pacifist men vi är alla för trötta och fokuserade för att det ska bli något kul eller att de ska orka sänka snackepåsen som löper med dem, förlåt Perra. Ornölöpet flyter på bra till någon km innan vätskestoppet, där går all kraft ur mig, det är helt slut i kroppen, och vi får gå och löpa sista 6km. På resterande öarna så domnar mina fötter i princip bort på simmen och det blir till att gå på de avslutande ö och kobbarna men med all mental energi som går att uppbringa tar vi oss löpandes i mål sista kilometerna. Underbart att äntligen få korsa mållinjen. Valpen och Rebecca dyker upp och berättar att de vunnit mixed trots att även de och många andra av de riktigt bra fått blanda gång och löpning sista biten.
Under dagarna som gått sedan dess så har jag inte kunnat känna mig riktigt nöjd, missförstå mig inte jag är till viss del nöjd med att vi tog oss runt och landade på 26e plats. Men det som bränner i bröstet är att jag har känslan av att jag inte presterade, resultat är i mångt och mycket oviktiga det är något annat som ger en känslan av att ha presterat. Perra hade definitivt mer att ge på Ornö och vi snackade om att vi skulle vara starka över tid men där är jag inte mentalt förberedd på smärtan och det känns helt enkelt som jag viker ner mig. Den stora revanschlustan, nästan i klass med Valpens övertändning på Ursvik Extrem några dagar efter kraschen i Kilsbergen, ihop med att det var den lätt coolaste, bäst anordnade och mest familjära tävlingen jag kört gör att det med största sannolikhet blir en Roström på startlinjen även nästa år, krävs lite pussel i tävlingsschemat bara. Plus att löpningen skall bli sjukt mycket bättre, satt på dagens kurs och satte upp löpmål (återkommer om den men IM maran på 3:30 låter väl inte omöjligt) för nästa säsong trots att mina fötter fortfarande är modell klumpfot. Ok nu lämnar vi Björn Andersson tonen i inlägget bakom oss.
Tävlingen då? Jag kan inte riktigt beskriva hur härlig och familjär den här tävlingen är, Mats och Michael är fantastiska och bara öser ut kärlek. Bara en sådan sak att man får en bamsekram av Mats när man kliver över mållinjen gör att man känner sig värdefull. I övrigt så känns det stort när helikoptern flyger med en ut till första simmet och funktionärerna är supertrevliga och hela organisationen känns samstämmig. Kvällen blir sedan otroligt trevlig med många nya och gamla bekantskaper, vi börjar få vår plats i trisverige trots att det bara är vårt andra år. För alla er där ute som funderat på att köra Ö till Ö kan jag bara säga, testa, för det kommer garanterat bli en av ert livs upplevelse.
Avslutningsvis några reflektioner.
Efter vinsten i mixedklassen så har Valpen fullständigt tappat kontakt med verkligheten och startar konflikter med Åsa och hänger ut stackars Jojje. Vi gläds med att Valpen har haft en fin säsongsavslutning med Puppyvinst i Sala och vinst i ÖtillÖ men ber om ursäkt för de extra hybristendenserna, han blir snart sitt vanliga jag igen.
Vi fick snacka lite med Tuggarn som dessvärre fick DNF i listan läs mer här. Anders kommer ta nya tag och lär snart dyka upp med Puppy TS i en skog nära dig.
Så här skriver damvinnarnas Åsa om racet.
Alla bilderna från Ö till Ö ser ni här
Tänkte också passa på att hälsa till alla därute, nästa år kommer Ekerö international gå av stapeln i Puppys regi, hoppas att vi ses där om ni inte dyker upp på årets skönaste kräftskiva den 25 augusti, vet inte om Valpen valt tema ännu men jag skulle tippa att det blir guldtema.
Kram från Henke