Mot vägs ände eller vägen till Texas

Har ju mer än en gång lovat att skriva lite mer om träningen inför årets första huvudmål Ironman Texas, vi kommer sakta men säkert hamna där. Men först lite bakgrund och lite framtid. Sen kickar vi igång.

Den minnesgoda vet att det rådde "äventyrsår" i hårda kärnan förra säsongen vi var utspridda på lite olika a-race, Perra körde Norseman, Valpen körde Celtman och undertecknad körde Köpenhamn. För egen del blev det lite av ett antiklimax trots fina testvärden under sommaren. Men efter att analyserat och letat efter triggers, hittat en gemensam tävling samt inte minst städat ur i mina sociala kanaler så kändes det som det fanns utrymme och motivation för att köra en satsning till. I och med makeovern på hemsidan blev det lite tändning där och på så sätt överlevde bloggen och delvis twitter vintern. Även om det varit lite konstgjord andning, det kan jag hålla med om.

Det fanns i tidigt skede väldigt långtgående planer på att ​driva en alternativ blogg om hur mycket jag tränade i smyg för de andra boysen, men den rätt roliga idén stannade på idéstadiet. Men det fanns till och med en domän registrerad. Men nu så tänkte jag sy ihop den här säcken, efter IM Texas så kommer klubben Puppy TS att köra på som vanligt men bli inte förvånade om det dyker upp en hund med Bandana, då är det multisport, cykel och äventyrssektionen Puppy Adventure Team som kickat igång. Så här kommer historien, den helt ärliga och öppna vägen till Texas.

Ser ni jycken med Bandana vet ni att det är allvar - Alla äventyrare har skägg!

Efter säsongen 2012 så hade jag på många sätt kommit till vägs ände, jag behövde verkligen förändra något. Efter hetsåret 2011 när jag höll på att duka under så testade jag "träna så mycket du pallar" under 2012 och gjorde framsteg men fick inte ut skit i förhållande till den mängden jag la ner. Hade dessutom två problem till, mängden träning gjorde mig mer deppig än det gav kickar och jag blev ordentligt stel av all träning, så stel att det började bli ett problem. Så för att hitta något som blev hållbart i längden, man kommer troligen alltid vilja träna, samt hitta inspiration till att köra ett hårt år till så krävdes det vissa förändringar.

Trodde först att hemlighet låg i att skaffa tränare, var i kontakt med Björling redan 2011 efter Phillies och fick bra feeling sen lyckades ju Jojje släpa sig till Kona efter 7 långa år, och det var med Mohikanen han nådde fram. Pratade även lite med Jocke B men ville ju helst inte släppa det själv. Efter noggrann analys och scanning (min scanning är mer känslomässig än Perras och Valpens men ändå) så kom jag, efter att insett att Macca kör Pasiupplägg (dvs massor med coacher), så fanns det tre möjliga alternativ.

1 - Jonas Colting, kunnig, lite speciella idéer kan man tänka och tillräckligt dum i huvudet (på ett bra sätt) för att kunna sporra en annan.
2 - David Näsvik, mer autist och wattfascist än Valpen, min raka motsats i personlighet och så klinisk i upplägg och utförande man kan vara. Det var vad jag trodde då. Några mail senare så visar det sig att han är värsta sköna snubben men självinsikt och inte alls någon världsmästartyp som Ponta. Så bra är min scanning med andra ord. David är kvar.
3 - Filip Larsen, samma fördomar som ovan fast i någon form av kvadrat, dessutom professor i träning och galen. Dessutom riktigt skön som ni som hängt med sen tidigare vet. Finns lite bloggfighting om Nitroveganens slingor här och Filips svar här.

Verkar som om man måste ha någon form av unik frippa för att vara aktuell som coach.

Tog dock inte kontakt med någon så jag vet inte om det varit möjligt. Men så efter lite funderande och djupsnack med Valpen så landade vi till slut i att köra en gemensam och tidig Ironman. Vi skulle försöka dra lärdom av våra 4 år som vi ändå investerat rätt hårt i och lägga upp en bra plan och försöka köra så mycket ihop som möjligt. Det har ändå varit en stor del av glädjen de tidigare åren och det tappade vi bort 2012. Sen är det klart att man inte kan köra allt ihop men ett par nyckelpass per vecka ger ju rätt fett surr.

När vi filat klart på planen så adderade jag ett par viktiga målsättningar som jag sedan uppdaterar varje period. De viktigaste övergripande var,
- skilja hårt på kvalitet och distans
- ha två vilodagar, dvs ingen triathlonrelaterad träning, per vecka.
- kör på så länge kroppen svarar på träningen
- hitta tillbaka till glädjen, stora prestationer kräver stor motivation, så jag vilade helt enkelt när jag inte var sugen.

Men det kanske viktigaste steget var att ge mig hän ordentligt till Yogan och lägga mig helt i händerna på Bella på VillaVi i hennes Body to Mind tänk, detta för att jobba bort min stelhet och lära mig mer om mig själv på så många mer plan är bara sportsligt. Anledningen till att jag valde "alternativa" vägen är att jag jobbat med kliniska proffs i sen jag var 15 och stegade in i elitlivet för första gången och deras uppgift har alltid varit att göra mig spelbar till nästa fight, ihop med min tjuriskalle ha vi oftast lyckats, men ingen har någonsin sett till helheten och det är spännande och den resan har fan bara börjat.

Vi befinner oss nu i perioden av ostrukturerad träning, 6 veckor, det är vecka 41 oktober 2012. Vi har nu 7 veckors prep framför oss. När jag lägger upp målen för höstens träning på ett hotell i NYC så skriver jag

" HÄLSA: Sätta högre värde på hälsa inte bara fitness, dvs behålla rörlighet och styrka i kroppen. Stretcha och köra Yoga hela vägen fram. Se till att få bättre balans och inte bara prioritera volym utan mer åt kvalitetshållet och ställa in träning om det inte känns bra."​

Nu är det bara hålla andan, så kommer snart prep-delen inom kort. Och ni som gillar siffror, där kommer ni verkligen att gå igång.

Jättetuff torsdag med Running Sweden

Även om inläggen inte duggar tätt i februari så sliter vi på med träningen. I torsdags var det dessutom inte heller sämre än att vi skulle gästa Running Swedens torsdagspass. Det är som ni kanske vet mer eller mindre kutym att kalla sin pass tuffa namn som megasupertufthursdays osv. vi valde därför att gå in med arbetsnamnet jättetuff torsdag, kanske inte lika skräckinjagande men ack så bra.

Planen var att vi utan inblandning från de rutinerade RS-ledarna skulle in och ta pulsen på vår nya partner, vi jobbar inte med hyllning utan anledning så vi dök upp utan Putte (ja, han från Hell) Amanda och Micke som alla är välbekanta ansikten på Planet Fitness. Vi mönstrade dock CrossFitDudde, Löpking Pjärta och två lite plufsiga killar som kastade boll när det begav sig. Fick veta av trevliga bruden att det skulle dyka upp någon triathlonklubb och att det vankades 2x4x90s borta vi Karlberg, efter lite sedvanlig puppycirkus joggade hela gruppen helt sonika dit och började köra lite löpskolning. Pjärta var fruktansvärt övertänd och körde Ravellisteg i ett eget spår för glatta livet trots motsatta instruktioner, kanske berodde det på uthängning deluxe på twitter under dagen.

P to the Järta hotar köra finisherthicha på kvällen @runningsweden pass, oklart men måste man inte gå i mål för att få en? #jättetufftorsdag

— Puppyhenke (@PuppyTS) February 14, 2013

Hur som helst så föll det sig så väl att vi hamnade med king Torkel och dunkande 90s intervaller för glatta livet. Trots att Torkel bröt mot den gyllene regeln och aldrig skrika ut tid kvar förrän det är hemgång (dvs passerat halva minst) plus att undertecknad höll på att bajsa på sig sista 10s på varje intervall så gick det bra. Vi höll bra fart med hänsyn till underlaget och jag tror att alla hade lite värkande vader på fredagen.
Man märker att det finns lite kärlek till gruppträning då hetsen blir brutal när vi det väl vankas race. Riktigt bra pass och trevligt folk.
Vi kommer garanterat att komma tillbaka.

Puppys på plats (brutalt dålig skärpa men ändå något) med King Torkel inklippt på gammalt klassiskt skolfotomanér.

Puls och fartkurva för nördarna.

Annars så har de två avverkade base3 veckorna rullat på bra, ökad volym knäcker ju lite. Men de två mest bestående träningsminnena från dessa är;

I onsdags fick jag och vår snabbaste kille Micke Sahlberg till lite kollektiv träning på Tenant and Partners lilla träningshörna. Det giggades Monark för att kolla att watten satt där de skulle men framförallt var det magiskt bra häng. Storchefen Torbjörn dunkande tusingar på löpbandet som det var världens enklaste sak (i alla fall de första 4) och (min granne typ) Conny kollade regelbundet så att vi inte lökade runt för mycket.

Riktigt bra gäng, förutsättningar och kultur där för GzMicke att utvecklas. Det enda minuset var väl egentligen att folk tittade på mig som om jag var dum i huvudet när jag bombade på med frivändningar med överstöt efter 90min monark medan Micke körde löpband.

Så klart körde vi fetaste hip-hopen i högtalarna, hörde dessa raderna i morse och tycker det kan bli dagens pass till Micke.

You little fuck, I got money stacks bigger than you
When I was pushing weight, back in '88
You was a ballerina, I got the pictures, I seen ya

Det andra bestående minnet från veckorna är löpveckan från helvetet (bild till vänster) under årets mest snöiga vintervecka så var fruns bil på verkstad så det blev det att låna ut sin bil och springa i alla möjliga riktningar och åka buss när det behövdes. Två reflektioner på den. - Jag är fett imponerad av er som uppbringar 100k + per vecka på löpet, det dödar.- Löppendlare är fan så trevliga och hejar när man möts, annat är det med cykelpendlargubbarna. Där snackar vi tävling.
Nu är det således bara en basevecka kvar, sen är det vilovecka innan vi kliver in i mer tävlingsspecifika perioden build. Men innan dess så ska det hinnas cykla lite på Lanzarote, fick check på att ta med Cervelon nu på morgonen.

Sist lite musikreflektioner:
Kolla Petters senaste släpp nedan, går flitigt på radion, gillar att de har med Salem och Pontare i akustiska videon eftersom de har producerat.

Ok, då giggar vi lite trainer innan det är dags för Mello.
Aight?

Vilovecka, Super Bowl och lite nytt skit

Ok gott folk,
Så efter tre rätt hårda veckor, både träningsmässigt men även jobbmässigt så kommer då den där efterlängtade test och viloveckan. Ni som läst er Friel känner så klart igen er i upplägget. Det verkar som de två senaste lite hårdare perioderna har gett lite power i kroppen då det för undertecknads del blev pers både i poolen och på trainern, för att reagera på Perravis. Klart man sätter pers när det inte finns något relevant att mäta mot.

Lite oväntat kanske för vissa, dock inte för undertecknad, så har Perra seglat upp som favorit till Texas, med 7,5h på cykeln per vecka och då med en puls som inte setts sen gud vet när så kommer det här gå undan i maj, simmet sitter redan som en smäck, Valpen har trimmat upp Berra att Perra är kung och löpmäster har han ju alltid varit. Kan bli spännande det där. Det börjar bli så mycket surr att Valpen kommer börja smyglogga Perras timmar när han kliver in som statistikmupp hos Perra. Har lite för mycket annat på lager för att gå djupare in på Texassurret, men det finns en indikator som gör att man vet att vi ligger exakt rätt i träningsmängd och det är att Valpen drar på sig en lättare förkylning på viloveckan, ett klassiskt tecken.

Sköna viloveckan avslutades med middag, lite rött och inte minst mello på lördagskvällen. Innan dess ett skönt Team Malaco pass som innefattade 2 varv på skidbacken på Ekerö. Så nu får man använda söndagen till helvila och försök till att tömma inboxen likt leankungen. Ni som hört av er via kontaktformuläret på hemsidan, håll ut! Svar kommer inom kort.

Till vänster: Hasselmark efter test av kläder. Mitten: Så nära cykel på Fuerteventura undertecknad kommit i jan. Till höger: Robban på riktiga Fuerte ser ruskigt stark ut är det månne Mohikanens pass som börjar sätta sina spår?

En skön grej med Hasselmark är att han ofta sladdar ner på fredagmorgonar och ser alltid lika förvånad ut när han får höra passet. Huvudserie 15x100m tröskel förra veckan och 1500m test denna veckan är kanske inte direkt någon dröm men det verkar gå åt rätt håll med badandet.

Men annars har det varit mest cykelsnack i veckan. Nu har nämligen slutgiltiga lay-outen på vårens hetaste cykelställ satts och medlemmar och vissa få utvalda provat ut sina ställ. Efter lite strul av vår annars kungliga ausie så fick vi till slut ihop det sista. Så måndag kväll går prylarna för uppsömnad. Stort tack till alla partners för ett mycket gott samarbete. Så föga förvånande så kommer Puppy TS vara hetast även 2013.

Nya cykelstället, lite konstig färg på det gröna men här har ni ett utkast. Klickar ni på bilden kan ni läsa mer om Running Sweden.

Något som är nytt för året är samarbetet med Running Sweden. Det är ju sen gammalt att Collin, förlåt Rubin, kommer ner med Subarun och blir söndersimmad då och då. Vi har ju dessutom några av instruktörerna i Puppy TS, Amanda och Putte Hell bland annat. Vi håller fortfarande på att utarbeta formerna för det här men det känns ruskigt spännande, det är ju inte direkt så att vi är kända för våra running skills, men det kan räkna med att det kommer bli ändring på. Dock så kommer det inte springas några intervaller med PT-Erika och övriga i elitgruppen, vi får väl se om vi kan se till att styra upp den där soppan dessutom.

Några korta på slutet,
Imorgon blir morgonsimmet inställt till förmån för Super Bowl nr47, årets största sportevent. Klicka på bilden så hittar ni en bra guide för newbies. TV10 visar var skåpet ska stå och sänder. Bra kvalitutta på gossarna i studion där. Synd bara att inte Tebow giggar, vill ni se lite Tebow Magic kollar ni här. Tack för tipset Pjärtan.

Valpen som till årets ÖtillÖ har en ny partner, Johanna, som är en mycket trevlig tjej och inte minst stark som en oxe. Hon kommer framöver finnas med på våra långpass på måndagarna, viloveckans nedkortade långlöp gav en försmak på vad som komma skall. Det kommer bli åka av på Ornö i år för Valpen, det vill jag sannerligen lova. Vi får se vad morgondagens långpass bär i sitt sköte. Det senaste är att det kan bli ett inställt långpass pga sjukdom på Valpen imorgon men framledes finns vi nästan alltid på plats klockan 17:30 måndagar vid KTH om intresse finns.

Ny vecka, nya förutsättningar.
Kram
Henke

Pjärta - gråter ut med värdighet

I tider när det tycks regna guld och pallplaceringar över Puppy TS känns det onekligen lite tråkigt att skriva en race report om ett lopp som inte ens slutfördes. Vart börjar man ens, med en förklaring av hur, när och vad som hände eller håller man uppe spänningen? Bered er på en lång läsning; det är ändå bara ungefär hälften av min egen analys av loppet. Låt oss börja med att gratulera Perra till ett alldeles förträffligt genomfört lopp. Jag har bara ryktesvägen hört att målet var inställt på 3:20 och ett mer klockrent lopp kan man väl knappast önska sig isf? Jag brukar ofta säga att visst, ett jämnt lopp eller tom negativ split är självklart något att eftersträva, men det tycks mer vara en uppnåelig målbild än ett realistiskt mål. Perra satte ned foten och visade hur fel jag hade. Hur grymt det är att springa sista 7 snabbare än något annat parti, i en mara, med det vädret, skall vi inte tala om. Stor respekt från mig iaf, blir kul att få höra från Perra själv vad han tyckte om loppet.

Så, tillbaks till min upplevelse av dagen. Jag hade varit lite hängig sista veckan innan och inte riktigt känt den där taggningen eller upprymdheten som brukar infinna sig när ett lopp är på gång. Inte heller gjorde väderprognosen eller en titt ut genom fönstret på fredagkvällen något för att ändra på detta. När så lördagen kom och jag befann mig i startfållan (lydigt var jag där 15 min innan start) var det dock full fokus på de kommande 42K och alla känningar underordnades spänningen som var under uppbyggnad. Planen var att, beroende på hur kroppen reagerade, lägg mig i ca 4 min/km och köra på. Stockholm har hela tiden varit tänkt som ett stopp på vägen till huvudmålet i höst och efter vilda diskussioner med Johan (vi måste ju pausa lite mellan de långa, intensiva sessionerna av att sitta och tänka) under veckan så växte det fram ett beslut att helt enkelt testa hur långt 4-fart gick just nu.

När starten gick var jag över linjen på en 10-20 s och försökte sen bara hitta ett flyt utan att behöva kryssa för mycket mellan alla de långsammare löparna som av någon anledning alltid måste stå längst fram. Att spurta från start när det finns 42K att jobba på är onekligen en briljant idé så jag förstår definitivt varför man känner att man måste tränga sig fram i fållan. Tyckte det kändes lite tungt och segt och som att det gick lite för långsamt - förstå min förvåning när 2K passerades på 7:50 utan minsta tillstymmelse till stressad löpning. Vid 2.5K stod Hanna och jag kastade av mig Puppy-jackan (ett dumt val skulle det visa sig) och sen var det bara att köra på. Första 5K är fina och lättlöpta och avhandlades på 19:29. Därefter kom Söder Mälarstrand och den härliga Västerbron. Jag låg med lite olika klungor utmed SM och slapp ta alltför mycket vind. Jag jagade hellre ikapp några meter till klungan framför än låg själv och tog all vind. Västerbron är alltid Västerbron och idag var det full storm rakt i ansiktet när vi klättrade över. Än så länge var kroppen dock pigg och fin och det var inga större problem. Väl nere på Norr Mälarstrand var det dags att hitta flytet igen och 10K passerades på 39:34 - 7 sekunders tapp på 4-fart över etappen med Västerbron och motvind tyckte jag var helt ok.

Vid 10K började jag även springa med Amandas syster Johanna Bohlin, något jag förstod först många km senare. Det var ganska kul då hon hade mycket support utmed banan och vår klunga blev därför föremål för en hel del påhejande. Nu sprang jag med ungefär samma människor de kommande km och vi passerade 15K på 59:27. Klättringen från Centralen, via Torsgatan och Odengatan, som jag ofta nämnt som ett hatparti gick förvånansvärt smidigt och vips var vi tillbaks på Valhallavägen och på väg ner mot Gärdet. Vid 19K lämnade jag syster Bohlin och det var nu det riktigt roliga började. När vi vände upp mot Gärdet (exakt 20K) var det som att kliva in i en vindtunnel. Jag kände mig allt annat än aero skall sägas, även om Henke och Johan upprepade gånger har klagat på hur omöjligt det är att fly vinden genom att ta rygg på mig (jag vill minnas någon liknelse vid en lyktstolpe men jag kommer inte ihåg exakt). Det var bara att gräva ner huvudet och försöka köra på utan att bränna alltför mycket kraft. Mitt på Gärdet passerades 21.1 på 1:23:59 och jag var 49s före 4-fart. Det kändes fortfarande helt ok men om någon km skulle det dock börja bli tungt på allvar.

De som har varit med på löppassen i vinter/vår (läs Henke och Johan) är väl bekanta med sträckningen på Djurgården. Även Perra har vad jag vet kört mycket där och var säkert intimt bekant med hur banan gick innan i lördags. Det som normalt känns som, i min mening, en ganska ok runda om man tar bort stigningen till Manilla och Johans favoritsträcka precis innan man vänder ner och upp mot Gröna Lund, blev ett riktigt kraftprov. Vid 23K kom lite krampkänningar i höger vad och det skulle inte släppa under loppet, även om någon kramp aldrig bröt ut. Jag fick dessutom slita allt mer för att hänga med den grupp som jag sprungit med sen åtminstone början av Valhallavägen och vid ca 28K (Djurgårdsbron) fick jag släppa dem. En gel från Hanna vid vätskestationen gav lite extra energi men jag kände att det var svårt att hålla uppe farten. 30K passerades på 2:00:14 och fortfarande var snittet i princip 4 min/km.

Sträckan 30-35 kan beskrivas som möjligen den värsta delen av något lopp jag sprungit. Trots att jag sprungit den sträckan hur många gånger som helst under mina två år i Stockholm så var det i lördags ett helt annat odjur som väntade på mig. Efter att ha släppt klungan framför mig utmed Gamla stan fick jag nu jobba på själv i en grotesk motvind. Jag gick visserligen ikapp och om löpare men troligtvis låg jag på lite för hårt för vad kroppen klarade. Över Västerbron och utmed NM fortsatte jag att försöka gå på i ett bra flyt och vid 35K stod tiden på 2:22:23. Jag hade alltså gjort sista 5 på 22:09 (4:26) vilket nog var mer än ok under förutsättningarna och min dagsform. Jag tänkte att en bra tid fortfarande var väl inom räckhåll och försökte trycka på (läs: inte tappa mer fart).

Upp till Centralen är verkligen en av mina hatsträckor på banan och här var det riktigt tungt. Behållningen var att Hanna stod och väntade med lite cola vid 37K. Hon skrek att jag såg pigg ut och att jag hela tiden hade tagit placeringar. Till svar fick hon att det började svartna lite för ögonen på mig och att jag var fruktansvärt trött. Jag fick dock lite energi av att se henne och körde på i ca 4:20-4:30. Strax efter 38K hände så det som förstörde dagen. Från att ha varit otroligt sliten men fortfarande på väg framåt i en helt acceptabel fart försvann på bara 100-200m all energi ur kroppen. Det började svartna ordentligt för ögonen och när jag kände att benen började ge med sig handlade det bara om att försöka hitta en plats där jag kunde landa utan att slå mig eller hamna framför fötterna på de löpare som kom bakom mig. Jag lyckades pricka en trottoar och hade turen att hamna bland lite funktionärer som delade ut dextrosol. Där slutade mitt marathon och istället för att ta mig de lite drygt 3km som var kvar så låg jag halvsovandes på trottoaren i en 10-15 min. Som extra bonus blev det dessutom polisbil till kontoret och ett varmt ombyte.

Ovan summering skrevs för en vecka sen och det har gått mycket tankar genom huvudet sedan dess. Det som främst fastnar är att det var riktigt bra att få en liten käftsmäll och komma ihåg vad en mara faktiskt gör med kroppen. Dessutom finns det redan väldigt mycket tankar om träningen framöver. Utöver det så tar vi fram lite Puppy-mentalitet (och sätter lite skön press på mig själv) och säger grattis Perra till klubbrekordet, 4:e november ryker det all världens väg.

Fridens / P to the järta