Då var det genomfört och så var det måndag igen. Snacka om att helgen blev en upplevelse på många sätt. Bara att ladda inför Lidingöloppet tillsammans med mina Löparkollegor Chrille och Thomas från Schenker har varit riktigt kul. Laddningen började ett par dagar i förväg med funderingar på alla detaljer.. skulle jag raka benen för att minska vindfånget?
På fredagen var det Pasta-Party på Lidingö när vi hämtade nummerlapparna och det var väl först då man insåg vilken enormt stor tävling LL är. Allt ifrån nummerlappsutlämningen till att klippa av tidtagningstaggen från skon var mycket proffsigt arrangerat måste jag säga.
Själva loppet gick mycket bra för mig trots en trög inledning. Första 5 km tog hela 33 min på grund av trängsel, andra 5 km gick på 25 min... Sen höll jag ett jämt tempo oh låg på 27 min per 5 km och kände mig oförskämt fräsch i kroppen fram till de sista 5 kilometrarna då helvetet började...
Den ökända aborrbacken tog ut sin rätt med ungefär 4,5 km kvar. Trots att jag klarat att springa backar med större lutning och som är väldigt långa och sega så var det här något alldeles extra och det berodde helt klart på att du hade 2,5 mil i benen innan du började på backen som aldrig kändes som den tog slut! Det är svårt att förklara men backen är som jag bedömmer den runt 400-500 meter lång och går uppför hela tiden, i höger filen vandrade tröttkörda löpare som endast hade ett mål i sikte, att nå toppen och att äntligen få springa utför. För första gången under loppet blev jag här tvungen att se mig besegrad och jag gick faktiskt en del av backen, men med en sprängande värk i höft, rygg och framsidalår så var GÅ alternativet kortvarigt för mig eftersom jag bara ville i mål och få det hela överstökat.
Jag ska erkänna att jag under loppets gång blev mer och mer nervös för den här backen, och när jag tillslut kom fram till den så blev jag lättad av att den var så tydligt skyltad så att man visste att det var den man verkligen sprang i.
Hur som helst så var det bara att köra och när det med 2 kilometer kvar till mål stod fullt med publik längs banan så vart jag supertaggad och gick bara på vilja fram till medaljen efter att ha paserat mållinjen på tiden 02:54:20! (Mer stats)
Jag är supernöjd med min insats, klarade båda mina mål... 1. att genomföra loppet & 2. att klara det under 3 timmar.
En av de första frågorna jag gick efter målgång av Micke Granath som tillsammans med sin flickvän Tove stöttat oss enormt under dagen var - Bangar du Stockholm Marathon i juni? Jag svarade inte...
Efter att ha firat bedriften på lördagnatten i sann Puppy TS anda så beordrade ordförande Karlsson min flytthjälp dagen efter och jag lovar att det var ingen lek att bära flyttkartonger nedför trapporna.
Jag ska tillägga att under alla mina år inom basketen (Notering: Jag började spela basket 1989) så har jag aldrig någonsin haft sådan träningsvärk som jag hade på söndag förmiddagen. Slutsatsen av det kan endast vara att antingen så är jag en latmask eller så är basket en mes-sport. Jag tror på nummer 1!!
Idag blev det rehab i simhallen men om några dagar börjar laddningen för tjurruset! Ett stort tack till Micke och Tove för er stöttning på lördagen, även till Mickan och Pelle som hejade fram mig längs stigarna. Micke och Toves snygga bilder kommer så fort jag lyckas hacka ut hur man laddar upp dom.
På återhörande!