Mot vägs ände eller vägen till Texas

Har ju mer än en gång lovat att skriva lite mer om träningen inför årets första huvudmål Ironman Texas, vi kommer sakta men säkert hamna där. Men först lite bakgrund och lite framtid. Sen kickar vi igång.

Den minnesgoda vet att det rådde "äventyrsår" i hårda kärnan förra säsongen vi var utspridda på lite olika a-race, Perra körde Norseman, Valpen körde Celtman och undertecknad körde Köpenhamn. För egen del blev det lite av ett antiklimax trots fina testvärden under sommaren. Men efter att analyserat och letat efter triggers, hittat en gemensam tävling samt inte minst städat ur i mina sociala kanaler så kändes det som det fanns utrymme och motivation för att köra en satsning till. I och med makeovern på hemsidan blev det lite tändning där och på så sätt överlevde bloggen och delvis twitter vintern. Även om det varit lite konstgjord andning, det kan jag hålla med om.

Det fanns i tidigt skede väldigt långtgående planer på att ​driva en alternativ blogg om hur mycket jag tränade i smyg för de andra boysen, men den rätt roliga idén stannade på idéstadiet. Men det fanns till och med en domän registrerad. Men nu så tänkte jag sy ihop den här säcken, efter IM Texas så kommer klubben Puppy TS att köra på som vanligt men bli inte förvånade om det dyker upp en hund med Bandana, då är det multisport, cykel och äventyrssektionen Puppy Adventure Team som kickat igång. Så här kommer historien, den helt ärliga och öppna vägen till Texas.

Ser ni jycken med Bandana vet ni att det är allvar - Alla äventyrare har skägg!

Efter säsongen 2012 så hade jag på många sätt kommit till vägs ände, jag behövde verkligen förändra något. Efter hetsåret 2011 när jag höll på att duka under så testade jag "träna så mycket du pallar" under 2012 och gjorde framsteg men fick inte ut skit i förhållande till den mängden jag la ner. Hade dessutom två problem till, mängden träning gjorde mig mer deppig än det gav kickar och jag blev ordentligt stel av all träning, så stel att det började bli ett problem. Så för att hitta något som blev hållbart i längden, man kommer troligen alltid vilja träna, samt hitta inspiration till att köra ett hårt år till så krävdes det vissa förändringar.

Trodde först att hemlighet låg i att skaffa tränare, var i kontakt med Björling redan 2011 efter Phillies och fick bra feeling sen lyckades ju Jojje släpa sig till Kona efter 7 långa år, och det var med Mohikanen han nådde fram. Pratade även lite med Jocke B men ville ju helst inte släppa det själv. Efter noggrann analys och scanning (min scanning är mer känslomässig än Perras och Valpens men ändå) så kom jag, efter att insett att Macca kör Pasiupplägg (dvs massor med coacher), så fanns det tre möjliga alternativ.

1 - Jonas Colting, kunnig, lite speciella idéer kan man tänka och tillräckligt dum i huvudet (på ett bra sätt) för att kunna sporra en annan.
2 - David Näsvik, mer autist och wattfascist än Valpen, min raka motsats i personlighet och så klinisk i upplägg och utförande man kan vara. Det var vad jag trodde då. Några mail senare så visar det sig att han är värsta sköna snubben men självinsikt och inte alls någon världsmästartyp som Ponta. Så bra är min scanning med andra ord. David är kvar.
3 - Filip Larsen, samma fördomar som ovan fast i någon form av kvadrat, dessutom professor i träning och galen. Dessutom riktigt skön som ni som hängt med sen tidigare vet. Finns lite bloggfighting om Nitroveganens slingor här och Filips svar här.

Verkar som om man måste ha någon form av unik frippa för att vara aktuell som coach.

Tog dock inte kontakt med någon så jag vet inte om det varit möjligt. Men så efter lite funderande och djupsnack med Valpen så landade vi till slut i att köra en gemensam och tidig Ironman. Vi skulle försöka dra lärdom av våra 4 år som vi ändå investerat rätt hårt i och lägga upp en bra plan och försöka köra så mycket ihop som möjligt. Det har ändå varit en stor del av glädjen de tidigare åren och det tappade vi bort 2012. Sen är det klart att man inte kan köra allt ihop men ett par nyckelpass per vecka ger ju rätt fett surr.

När vi filat klart på planen så adderade jag ett par viktiga målsättningar som jag sedan uppdaterar varje period. De viktigaste övergripande var,
- skilja hårt på kvalitet och distans
- ha två vilodagar, dvs ingen triathlonrelaterad träning, per vecka.
- kör på så länge kroppen svarar på träningen
- hitta tillbaka till glädjen, stora prestationer kräver stor motivation, så jag vilade helt enkelt när jag inte var sugen.

Men det kanske viktigaste steget var att ge mig hän ordentligt till Yogan och lägga mig helt i händerna på Bella på VillaVi i hennes Body to Mind tänk, detta för att jobba bort min stelhet och lära mig mer om mig själv på så många mer plan är bara sportsligt. Anledningen till att jag valde "alternativa" vägen är att jag jobbat med kliniska proffs i sen jag var 15 och stegade in i elitlivet för första gången och deras uppgift har alltid varit att göra mig spelbar till nästa fight, ihop med min tjuriskalle ha vi oftast lyckats, men ingen har någonsin sett till helheten och det är spännande och den resan har fan bara börjat.

Vi befinner oss nu i perioden av ostrukturerad träning, 6 veckor, det är vecka 41 oktober 2012. Vi har nu 7 veckors prep framför oss. När jag lägger upp målen för höstens träning på ett hotell i NYC så skriver jag

" HÄLSA: Sätta högre värde på hälsa inte bara fitness, dvs behålla rörlighet och styrka i kroppen. Stretcha och köra Yoga hela vägen fram. Se till att få bättre balans och inte bara prioritera volym utan mer åt kvalitetshållet och ställa in träning om det inte känns bra."​

Nu är det bara hålla andan, så kommer snart prep-delen inom kort. Och ni som gillar siffror, där kommer ni verkligen att gå igång.

Att vika ner sig eller hyrbilsdebaklet

Bara så att ni inte känner er glömda därute. Fick feeling när vi såg KarinTri på lördagens Mini-IM på Ekerö samt att det hämtas upp utrustning till höger och vänster mest hela tiden, nu bär det snart av och det är nära att första inför inlägget om uppbyggnadsperioden trillar in.

Inför Texas så har det tvistats en del om vad det ska bokas för bil. Jag har envist hävdat att snygg, cool och jävligt FET bil måste premieras, vi ska ändå till Texas, det är som om man inte skulle packa ner Stetson hatten. Ja, ni förstår. Så mitt förslag var att vi på IM vis helt sonika giggar Ford FetSUV.

Den tuffa bilen.

De andra två, läs världsmedborgaren och Valpen, har dock propsat på att vi ska åka töntig familje mini-van. För att den är bra att PACKA I. Man undrar ju var fan man hamnat när man ska på grabbresa till Texas och man premierar praktisk skit. Men till sist så vek man ner sig och bokade upp sig på en töntig familjebuss så nu blir det väl bara se till att man iaf får kontroll över stereon och kan köra Gladys and the pips och lite George Strait.

Den töntiga, praktiska bilen.
Men men, det kanske är andra strider som ska tas.​

Nu är vi uppe och rullar folks.​
Hörs snart igen

Jättetuff torsdag med Running Sweden

Även om inläggen inte duggar tätt i februari så sliter vi på med träningen. I torsdags var det dessutom inte heller sämre än att vi skulle gästa Running Swedens torsdagspass. Det är som ni kanske vet mer eller mindre kutym att kalla sin pass tuffa namn som megasupertufthursdays osv. vi valde därför att gå in med arbetsnamnet jättetuff torsdag, kanske inte lika skräckinjagande men ack så bra.

Planen var att vi utan inblandning från de rutinerade RS-ledarna skulle in och ta pulsen på vår nya partner, vi jobbar inte med hyllning utan anledning så vi dök upp utan Putte (ja, han från Hell) Amanda och Micke som alla är välbekanta ansikten på Planet Fitness. Vi mönstrade dock CrossFitDudde, Löpking Pjärta och två lite plufsiga killar som kastade boll när det begav sig. Fick veta av trevliga bruden att det skulle dyka upp någon triathlonklubb och att det vankades 2x4x90s borta vi Karlberg, efter lite sedvanlig puppycirkus joggade hela gruppen helt sonika dit och började köra lite löpskolning. Pjärta var fruktansvärt övertänd och körde Ravellisteg i ett eget spår för glatta livet trots motsatta instruktioner, kanske berodde det på uthängning deluxe på twitter under dagen.

P to the Järta hotar köra finisherthicha på kvällen @runningsweden pass, oklart men måste man inte gå i mål för att få en? #jättetufftorsdag

— Puppyhenke (@PuppyTS) February 14, 2013

Hur som helst så föll det sig så väl att vi hamnade med king Torkel och dunkande 90s intervaller för glatta livet. Trots att Torkel bröt mot den gyllene regeln och aldrig skrika ut tid kvar förrän det är hemgång (dvs passerat halva minst) plus att undertecknad höll på att bajsa på sig sista 10s på varje intervall så gick det bra. Vi höll bra fart med hänsyn till underlaget och jag tror att alla hade lite värkande vader på fredagen.
Man märker att det finns lite kärlek till gruppträning då hetsen blir brutal när vi det väl vankas race. Riktigt bra pass och trevligt folk.
Vi kommer garanterat att komma tillbaka.

Puppys på plats (brutalt dålig skärpa men ändå något) med King Torkel inklippt på gammalt klassiskt skolfotomanér.

Puls och fartkurva för nördarna.

Annars så har de två avverkade base3 veckorna rullat på bra, ökad volym knäcker ju lite. Men de två mest bestående träningsminnena från dessa är;

I onsdags fick jag och vår snabbaste kille Micke Sahlberg till lite kollektiv träning på Tenant and Partners lilla träningshörna. Det giggades Monark för att kolla att watten satt där de skulle men framförallt var det magiskt bra häng. Storchefen Torbjörn dunkande tusingar på löpbandet som det var världens enklaste sak (i alla fall de första 4) och (min granne typ) Conny kollade regelbundet så att vi inte lökade runt för mycket.

Riktigt bra gäng, förutsättningar och kultur där för GzMicke att utvecklas. Det enda minuset var väl egentligen att folk tittade på mig som om jag var dum i huvudet när jag bombade på med frivändningar med överstöt efter 90min monark medan Micke körde löpband.

Så klart körde vi fetaste hip-hopen i högtalarna, hörde dessa raderna i morse och tycker det kan bli dagens pass till Micke.

You little fuck, I got money stacks bigger than you
When I was pushing weight, back in '88
You was a ballerina, I got the pictures, I seen ya

Det andra bestående minnet från veckorna är löpveckan från helvetet (bild till vänster) under årets mest snöiga vintervecka så var fruns bil på verkstad så det blev det att låna ut sin bil och springa i alla möjliga riktningar och åka buss när det behövdes. Två reflektioner på den. - Jag är fett imponerad av er som uppbringar 100k + per vecka på löpet, det dödar.- Löppendlare är fan så trevliga och hejar när man möts, annat är det med cykelpendlargubbarna. Där snackar vi tävling.
Nu är det således bara en basevecka kvar, sen är det vilovecka innan vi kliver in i mer tävlingsspecifika perioden build. Men innan dess så ska det hinnas cykla lite på Lanzarote, fick check på att ta med Cervelon nu på morgonen.

Sist lite musikreflektioner:
Kolla Petters senaste släpp nedan, går flitigt på radion, gillar att de har med Salem och Pontare i akustiska videon eftersom de har producerat.

Ok, då giggar vi lite trainer innan det är dags för Mello.
Aight?

mtf ÖtillÖ 2013

Vänner,
Tänkte försöka sammanfatta de sporadiska inläggen från gårdagens ÖtillÖ kalas som var synnerligen mäktigt. Eftermiddagen startades med middag och Tuggarhäng, Perra anslöt och sen var det ÖtillÖ release för hela slanten.

20:10 släpptes listan och Puppy tog minst sagt storslam i meritklassen och fick med följande lag på meriter.
Herrar - Puppy TS - team Malaco - Henke och Perra
Herrar - Runners (måste blivit något fel? på namnet alltså inte att de kom med) - Jocke Berggren och Jojje
Damer - Puppy TS - Bibben och Lotta
Mixed - Puppy TS barba - Valpen och Johanna

Sen tog Hasselmark (som numera kör för Puppy) och hans partner Daniel Hansson en plats som FJS. Om Hasselmark tar sitt förnuft till fånga och namnändrar till Puppy TS - team FJS så ökar så klart chansen att ha ett lag (till?) på pallen.

Via lottning klev dessutom Chris och Qvibben in i racet samt vår stenhårde men trevliga (om han inte skvallrar om undertecknads engelska konversation med en döv kille i Sumpan) naprapat och simmarkollega Andreas in som debutant på ÖtillÖ 2013. Har säkert glömt några men samtliga lag hittar ni här.

Det var så klart nästan bara bekanta ansikten på kalaset och de flesta av lagen som kom med på meriter har vi ju så klart träffat eller känner efter våra tre raka race med 3 eller fler lag från Puppy TS på startlinjen. Inget snacka om att ÖtillÖ är Puppy TS favvotävling. Vi älskar ÖtillÖ, sen är det oklart om ÖtillÖ älskar oss.

Fullsmockat på Motwalls på lottningen, hårda kärna giggar indiskt, Tuggarn frossar i snittar och sist men inte minst poserar hårda kärna i "reseoutfitten" som gäller när det står Texas på biljetten. Nya loggan är fet!

Avslutningsvis så sänder vi en tanke till Tuggarn som trots ett digert register inte valdes ut, misstänker att CCC på lördagen och ÖtillÖ på måndagen inte hade varit en bra kombo men ändå. Valpen hade en annan teori, och det var att det troligen var suboptimalt att skriva att man nästan dött av hjärtflimmer mitt på nämndöfjärden 2010 inte var den bästa meriten att komma med. Han är fin Tuggarn.

Vi ses i september, men räkna med att det kommer bli så ruskigt mycket mer innan dess.

ÖtillÖ 2012 - Följ Puppy TS idag

Yo!Om inget oväntat har inträffat så startar idag 3 lag med Puppy folk inblandat. Ni följer oss enklast via ÖtillÖs hemsida där det finns livetracking men även länkar till olika social media som rapporterar.

Puppylag 2012 Lag 58 - Puppy TS - Team Malaco - Henke och Perra Lag 81 - Team Viscious and Delicious - Micke och Elin Lag 83 - Puppy TS - Team Proanalys - Lotta och Valpen

Så här har det sett ut genom åren med Puppy TS på ÖtillÖ

Vad fan är ÖtillÖ? Läs lite racereports eller klicka på loggan nedan så landar du på ÖtillÖs hemsida. Henke&Perras story 2011Henke&Perras story 2010Valpen&Bibbens story 2010

Inför ötillö 2012 - filmen

Allt eftersom vi närmar oss Ötillö, på måndag den 3e september smäller det, så bygger vi lite stämning. Idag på kvällen körde vi det sista specifika passet i Hellas. Under föregående vecka fick vi oss en pratstund med Tuggarn, plus att vi snackar lite utrustning och bjuder på lite sköna klipp från förra året..

Årets tävling närmar sig vänner, återkommer med lite mer innan det är dags.

Norseman race report

Sitter i bilen hem och försöker sammanfatta Norseman Extreme Triathlon utan att det ska bli långtråkigt och ointressant. Det går inget bra. Skyller på post-IM-relaterade besvär. Jobbet gjort!

Det första jag kommer att tänka på när jag visualiserar gårdagen är uppförsbackar. Så vi börjar där. Uppförsbackar, det är Norseman det. För en slättbo som jag är t.ex. en stigning på cykeln på 400 hm en rejäl en som iaf inte jag hittar i Stockholms närområde. De tre mindre stigningarna i detta lopp var alla där omkring. Som tur är kom den värsta av dem, på 1250 hm, från start. Enligt Strava är det en HC-stigning. Kul att ha kört en sådan! Värst var ändå den sista branta klättringen upp till Imingfjell efter 120 km men det kändes ändå kontrollerat. Var orolig att den bristande klättringsträningen skulle göra att jag typ fick gå av cykeln med kramp och blodsmak men det fungerade relativt bra trots allt.

Simmet kändes så mycket mindre hetsigt än en vanlig IM-simning. Då kommer jag också in det så mycket bättre. Endast drygt 200 personer i vattnet i en bred fjord utan några bojar (nåväl en efter typ 3 km) att slå sig runt... Kändes som att jag tog en skapligt bra väg för en gångs skull. Det resulterade i en simning på 1:07:55. Nytt pb med 6 minuter.

Förutom all uppförskörning på cykeln så fanns det så klart några riktiga monster till nedförslöpor. Ner från Imingfjäll hade jag först hagel som smattrade mot hjälm och bara lår och sen regn som gjorde serpentinkurvorna än mer luriga, inte minst också för att bromsförmågan i regn och med iskalla fingrar minskar avsevärt. När sen dessutom tjälen, tillsammans med sedvanligt utebliven infrastuktursatsning från norrmännen, delvis hade gjort vägen till en puckelpist var det inget skoj. Jag svor åt våra kära grannar allteftersom mina vattenflaskor flög av i guppen och mitt tempostyre fick en lutning som skulle göra Björn Andersson avundsjuk. När vi spånade lite tider innan kändes det som att en sjutimmarscykel skulle vara en vinst, nu rullade jag in i pittoreska Austbygde på 6 t 40 min . Gott mos.

Löpningen består av 25 km flack asfaltväg längs en sjö och vidare via en fors upp i dalen mot Rjukan vid foten av berget Gaustatoppen där målgången är belägen. Denna första sträcka var min starkare del på löpet, vilket kanske inte var en högoddsare. Tog ganska många placeringar och höll 5:30-tempo. Jag räknade dock bittert med att bli omsprungen uppe på berget. Efter denna transportsträcka börjar den långa klättringen upp. Från 25 km är pacing tillåten så Valpen drog på sig gympadojorna och hängde på. Några enstaka sprang upp Zombie Hill som första delen av klättringen så fint heter. Men springa var inget för mig. Kände mig stark till en början när man får byta det korta löpsteget mot en mer kraftfullt längre steg uppför. Sen hade jag ju sällskap nu. Härligt att kunna snacka och faktiskt njuta lite tillsammans.

På väg upp Zombie Hill.

Min enda egentliga dipp under loppet kom halvvägs upp Zombie Hill. Jag kände mig yrslig och hade lite ont i huvudet. Vi sa att det var saltbrist och koncentrera oss på att äta. Johan tvingade först i mig salami men det var inte alls min grej. Saltlakrits däremot, satt som en smäck! Konstigt det där med smaker under tävling. Man vet aldrig vad som ska smaka bra. Det är sällan jag är sugen på något att äta mot slutet men när man tar en tugga av något kan det vara kanon. Jag började må bättre och sprang ett par kilometer på det flackare partiet innan bergskontrollen vid 37,5 km. Där slutar vägen och man ger sig upp på en stenig bergsstig. Jag höll skaplig fart tyckte jag men likväl skuttade en handfull tävlande om mig. Det spelade ingen större roll kände jag och Valpen påminde mig om att njuta istället. Det gjorde jag!

Steniga stigen upp till toppen.

Ett stort tack till mitt underbara support team som var helt grymma! De stod för peppning, langning, dokumentering och uppassning i allmänhet. Tack pappa och Johan!

Så ocoolt men så fint!

Har inte fått tag i bilderna som pappa tog på loppet så vi får hålla till godo med Johans från telefonen. Här hittar ni annars lite sjyssta bilder från loppet. Bl.a. kan ni se puppypolaren Mackan Hultgren på väg upp för Gausta. Han och Lelle gjorde finfina insatser och kom 8a respektive 5a.

Glad svensk trio; Marcus Hultgren, Lennart Moberg och lilla jag.

Nu är det några dagar vila som gäller sen tar vi sikte på nästa utmaning. Ö till Ö. Det blir fint det!

STATSsträcka  tid              rank (män) Sim           1:07:55    60 T1              4:52          60 Cykel        6:40:13    76 T2             4:46           84 Löp           5:26:14     71 Tot            13:24:03  69

PS. Varför kan man inte göra tabeller i WordPress? DS.

Celtman Xtreme 2012

Efter Henkes eminenta uppdatering från i lördags vet ni redan det mesta om lördagens lopp, men här kommer ändå en kort rapport. Klockan ringde 02.30, åt frukost, checkade in, riggade cykeln och hoppade på bussen som skulle ta oss till simstarten. Väl framme fick vi veta att vattentemperaturen sjunkit (hur fan det nu var möjligt) under natten till svala 11 grader och därför var simningen nedkortat till runt 3 km. Simstarten gick på en strand en bit ut i Loch Shieldaig och av naturliga skäl väntade jag så länge som möjligt med att kliva i vattnet. Eftersom startfältet var relativt litet, cirka 150 personer, fick jag ändå en bra position långt ut till höger och kom iväg klockrent. Två stycken drog iväg direkt men jag hamnade i en trio där vi hjälptes åt att dra/ligga på fötter. När vi rundade den sista ön och såg T1:an tyckte jag att de andra två navigerade lite fel och genom att gå lite längre till vänster fick jag en liten lucka in till växling. Upp ur vattnet som trea på 44:35. Simstarten Simbanan. Starten gick borta vid den vita stugan med det röda taket.

I växlingen fick jag hjälp av mamma att dra av mig våtdräkt och att få på mig kläder. Fingrarna var ganska stela av det kalla vattnet, men växlingen gick ändå riktigt bra. Jag körde strumpor och skoöverdrag, armvärmare och en tunn väst samt cykelhandskar. Växlade ut som trea, men gick upp som tvåa efter bara några hundra meter. Cykelbanan var tuff, enligt min klocka knappt 1900 höjdmeter och de flesta avverkades under den första halvan av de totalt 203 km. Jag öppnade väldigt kontrollerat, höll igen på de lättåkta partierna och körde kontrollerat hårt uppför. Fick rapporter under de första 80 km om att jag fortfarande låg cirka fem minuter bakom ledaren och det gav så klart mycket positiv energi. Efter cirka 85 km hörde jag att jag nu bara hade 2.5 minuter vilket förvånade då jag fortfarande cyklade väldigt defensivt. I den nästa tyngsta backen efter knappt 100 km fick jag syn på ledaren längre upp och på krönet av backen var jag ikapp och förbi. Den sista tunga backen gick förvånansvärt lätt och efter den var det väldigt lättcyklat fram till 170 km. Enda orosmolnet här var att jag fick lite ont i magen så jag slutade äta och förlitade mig till dryck. Förmodligen var det ett misstag för vid 170 km fick jag en rejäl svacka och det enda jag kunde tänka på då var salta chips. Så när mitt annars så slipade supportteam försökte langa salta jordnötter fick de höra några väl valda ord och några kilometer senare hade de tiggt till sig en påse chips från ett norskt team. Och med chipsen kom livet tillbaka. Sista 20 km avverkades och i backarna ned mot växlingen kom jag på mig själv med att ligga och sjunga i tempobågen. Då vet man att energinivåerna är bra!

Cykelbanan.

20 km in i cyklingen, bara någon kilometer från målet i Torridon.

Aero.

En av de längre backarna på cyklingen.

Langning av bästa supporten som bestod av mamma, pappa, supportlöpade Bodil (mest känd från Roslagsleden 365) och hennes man Martin.

Längsta stigningen drygt halvvägs in i loppet.

Växlingen gick också bra och innehöll förutom klädbyte även en intervju med BBC som var på plats och dokumenterade. Programmet kommer i oktober/november och kommer säkert bli grymt. De frågade om jag kände mig självsäker efter den starka cyklingen. Om jag minns rätt svarade jag att så länge jag kommer topp-10 och inte får stryk av några brudar är jag nöjd. Undrar om den kommentaren kommer klippas bort?

Ut på löpningen som ledare och med ruskigt pigga ben.

Löpbanan. 1400 höjdmeter med 323/261/204 höjdmeter på de tre tuffaste kilometrarna.

Toppen på Coulinpasset.

De första 18 km sprang jag själv, dels för att jag bara hade en supportlöpare men också för att jag ville vara själv med mina demoner. Första fem km var uppför, ungefär 250 höjdmeter, och jag gick de brantaste partierna och joggade lugnt där det var lite flackare. Väl uppe på toppen dunkade jag på bra nedför men blev ikappsprungen av lag nummer två efter runt åtta km. Kände ganska snabbt att de höll lite för hög fart så efter en dryg km släppte jag deras rygg. Tyckte ändå att jag höll bra fart på den ganska knixiga löpningen som mestadels bestod av stig och ibland obanad terräng. Efter 14 km såg jag att laget framför hade fått problem och att jag tog in ganska mycket tid. Efter 16 km gick jag ikapp, växlade några ord och fick veta att han hade fått problem med magen, och fick sedan en liten lucka inför bergskontrollen, T2A.

Ledning efter 18 av 40 km på väg in i T2A.

I T2A var det två minuters obligatoriskt stopp för genomgång av den obligatoriska utrustningen som skulle med upp på berget. Här gjorde vi egentligen det enda riktiga misstaget. Jag hade glömt säga till att cykelhandskarna skulle packas ned i ryggsäcken som skulle upp på berget och därför låg de kvar i bilen. Vi tappade kanske 45 sekunder helt i onödan här och därför gick vi ut som andra lag, knappt en halv minut bakom ledarna. Det spelade absolut ingen roll för resten av loppet för löpningen uppför, över och nedför berget hade ändå knäckt mig fullständigt. Den tuffaste km uppför innehöll drygt 320 höjdmeter och tog mig knappt 30 min att avverka. Väl uppe var det obanad terräng med lösa stenar och branta passager och jag är ruskigt imponerad av alla galna skottar och norrmän som kastade sig nedför berget. Vi tappade 8 placeringar under bergspassagen och här finns absolut mycket att hämta med mer specifik träning och bättre förberedelser.

Upp på berget som tvåa.

Nedför berget som nia

7 km asfalt kvar till mål.

I slutet av bergspassagen blev vi passerade och hamnade då på nionde plats. Fram dit hade mycket av min mentala energi försvunnit, men när jag insåg att topp-10 var hotat lyckades jag på något sätt ändå mobilisera lite krafter. Vi tog oss joggande nedför berget och när vi dumpat ryggsäckarna till mamma och kommit upp på asfalten var det knappt sju km kvar. Efter en kort stund upptäckte vi att det var två lag som jagade och då var det bara att plocka fram pannbenet. Sista sex km in mot mål avverkades i sub-5-fart och sista två km i sub-4:30-fart och det räckte för att hålla i placering 10.

Sista spurten in mot mål.

Några minuter efter målgången med bästa supporten!

Med några dagars betänketid är jag självklart väldigt nöjd med loppet och jag lyckades med målsättningen att placera mig topp-10. Om någon funderar på att köra Celtman 2013 är ni välkomna att göra det, jag kommer definitivt inte att göra och det är helt enkelt för att löpningen är alldeles för tuff och teknisk. Annars var arrangemanget klockrent och miljöerna kring tävlingen är verkligen inspirerande. Nu blir det paraplydrinkar och sol i Grekland i en vecka innan satsningen mot Ö till Ö börjar.

För mer info om tävlingen och framförallt massor med bilder/filmer/rapporter från tävlingen, kolla in cxtri.com.

//Valpen

Trail des Balcons d Azur - Racereport

Först ut att skicka över en race report från helgens tävlande var Amanda, så här kommer den. Känn på höjdprofilen på bilden nedan ett tag, sen håll till godo gott folk.Oj oj oj vad stark hon är och vad bra detta kommer bli! Uppdaterad så det går att kommentera och länka också!

Trail des Balcons d´Azur - 29/4 2012 - 33 km och 1800 höjdmeter!

Vaknar en timme innan klockan ska ringa.. alltså 05.00! Försöker somna om, totalt omöjligt. Efter en halvtimme gav jag upp. Tittar ut, det spöregnar! Fasen, betyder att det kommer bli lerigt och halt! Börja fixa med camelbacken, minst 1.5 l vatten, visselpipa, tejp, skovskavstejp, karta över banan och banprofilen..phu, bara upp och ner.. Sista 2 km är platta, ser det ut som iaf! Tack för den!

7.00 kommer taxin. Jag, Claes och Erik hoppar in, det ända som pratas på hela taxiresan är så klart loppet! Jag och Claes ska försöka hålla ihop så länge det går. Jag tror han kommer dra ifrån, han tror det är jag! (Jag hade rätt!) 7.15 framme.. det har slutat regnat! 18 grader och mulet, Perfekt! Besöka bajamaja, små jogga, fixa ryggan.. (upptäcker att min väska väger runt 3 kg!) och så var kl. 7.50, 10 min till start!!!! Det är snart på riktigt. 5 månaders längtan och nu är det endast 10 minuter kvar. Jag och Claes ställer hos längst fram, vi hade bestämt att dra på lite i början för att slippa kö när det tajtar till på stigarna. 8.00 PANG. Vi drar iväg, jag först och Claes precis bakom! Första km, 100 höjdmeter. Skön start! Hade bra fart och placera oss bland dom 40 första löparna.. vid 3.5 km har vi kommit upp på ca 150 höjdmeter och man kunde redan få en fin utsikt som är obeskrivlig. Tempot är fortfarande bra då vi ligger på ca 5.35. Efter 5 km börjar fösta riktiga klättringen, Claes och jag håller fortfarande ihop. Han är stark nerför, jag uppför. 3 km och 350 höjdmeter är det som gäller, det går bra och vi små joggar upp. Redan nu börjar folk tappa och man trippa förbi några för optimistiska fransmän! Höhö Vid 8 km var vi upp på första toppen, nu är det ner som gäller. Bara släppa efter och rulla tänkt jag! Glöm det, lösa stenar, klippor, klippblock och trångttrångt gjorde att farten drog hastigt ner. Ramla, och skrapa upp knä och händer! Gick förvånansvärt bra då stenarna var väldigt vassa, bara mina tajts som fick sig ett hål! Fick dra ner tempot lite, vilket var väldigt frustrerande! Nu försvann Claes i väg, han bokstavligt talat flög iväg! Vi skulle ner ca 250 höjdmeter, på 2 km! Brant som tusan, tvungen att ha huvudet på skaft annars var det bara att smaka på stenar igen! Vid 10 km blev terrängen bättre och det blev lite plattare. Bästa på hela banan och jag flög fram i 2 km innan nästa klättring. Andra toppen som skulle bestigast, 500 höjdmeter på 3 km, hej vägg. Här gick det inte fort, dags att börja gå/klättra. Upp, upp,upp,upp,upp.. tar det aldrig slut?! På toppen, fyyy satan vad vackert! Jag såg hela världen..nästan! Snabbtitt, njuta och så ner igen! Inte lika brant men desto jävligare terräng. Här kom en glad fransman flygande förbi, hur fasen gör han?! Respekt! Den Fransmannen jojjade jag med resten av hela loppet, då jag var stark uppför och han teknisk bra nerför ( skönt att ja krossade honom sista 6 km).

4 km nerför, små trånga stigar, in i skogen och så ut igen på mer öppna ytor där man hade den fantastiska utsikten. vid 19-20 km kommer tredje och sista toppen som skulle bestigas. 150 höjdmeter på 1 km! Där vid 22 km var (konstigt nog) en mellantid och dom ”blippa” mig. Här förstår jag att jag ligger bra till, dock kan ja inte ett ord franska så jag vet inte om det är 1,2 eller 3a ja ligger, men bra måste det vara med tanken på hur glada alla är när ja kom  Nu är det bara nerför och hem tänkt jag sista 11 km och bara kötta nerför berg helvetet. Fick en fet käftsmäll där då jag sprang rakt in i en vägg, här börjar jag klättra, jag kröp på alla fyra!! Seriöst brantast på hela banan! 4 km på 40 min.. jo man tackar! Äntligen uppe och här börjar stigarna bli större och terrängen mkt enklare, kom ut på en grusväg, bred och lätt sprunget. Jag släppte och rulla ner! ÄNTLIGEN lite fart.. Mina lår värkte, huvudet var riktigt trött nu för att behöva hela tiden tänka på var och hur jag skulle sätta ner fötterna. Vid 29 km, hör jag en dam bakom mig (folk skriker högt och hejar!) vänder mig om och ser henne. Hon ser riktigt trött ut, det är lugnt tänker jag. Men satan vad envis hon var, hon smög sig förbi vid 30 km. Här var jag väldigt mentalt trött. Jag såg målet men det kändes som en evighet. Hade ställt in mig på att det sista 3 km skulle vara platta, men sista 2 km bjöd på trappor i stället! JÄVLA fransmän.. Helt ärligt så sket jag i att hon sprang om mig, då iaf.. Nu ångrar jag mig bittert, för jag var starkare i kroppen, men hon var i huvudet! FAN.. Jaja kom 30 sek bakom henne och på en tredje plats.

Idag har jag ont ÖVERALLT, har till och med träningsvärk i axlarna efter väskan hahah.. Men det är en bra smärta, träningsvärk. Fötter och höft höll! :D Detta är det roligaste/jobbigaste jag gjort!!

Lägret!

Älskar att kalla det just så. Lägret, men egentligen var det inte riktigt så men här kommer hur som helst en kort rapport om vad det egentligen var som försegicks i Fuerteventura. Upprinnelsen till vår fina tripp var att våra fruar (Läs Henke och Perras) som växt upp ihop ville komma iväg på en kollektivt resa för att fira sina födelsedagar. Perra och jag höll oss på behörigt avstånd under bokningen men sen var det huxflux (eller det är en brutal överdrift) klart, vi ska till Fuerteventura! Check på den och samma kväll trillade in mail från Perra som hade bokat cyklar där nere.

Henke och Perra i solnedgången

Veckan innehöll det mesta (dock brutalt dålig uppkoppling) men eftersom det var födelsedagsfirande så var det rätt mycket mat, gott vin och fett häng vid poolen, är osäker men visst är allt friterat Paleo? Vi hade ju till skillnad från övriga triathleter som hängde i Playitas (vi var på nordspetsen) riktigt fint väder nästan hela veckan. Vi (läs Team Malaco) hade dessutom uppdraget att skaka liv i cykelbenen. Vi klämde in två ordentliga distanspass +5 timmar (årets första för min del) på cykeln där det avverkades 1500-2000 höjdmeter per pass, vet att det inte säger ett skit men för den som undrar så cyklade vi upp, ner och runt det där jävla berget ett par gånger. Men det var förbannat trevligt och andra dagen när vi börjat varva upp lite mer så fick vi en fin fika i bergen efter 3 timmars bra slit.

Perra softar i solen på Fuerteventura

Förutom cykeln så blev det lite löp, bland annat fivefingers utmed hela strandremsan ner till sandynerna med fint ömmande vader som följd och en gryningsräd där löp och bestigning av högsta vulkan ingick, vi hann dock upp långt före soluppgången. Fick en del glada tillrop från de som var på väg hem från krogen, men vad gör man inte för att glädja folket? Simmandet fick dock stå tillbaka lite men det blev någon kortare tur i havet.

Sammantaget så blev det rätt ok träning, verkligen inga träningslägersmängder men ihop med rätt mycket sol, sömn och öl i överflöd gör det att man landade på Arlanda med bruna nyrakade ben, mer träningstimmar och mycket mer motivation än man lämnade med.

Notera var ni läste detta först, Perra kommer att bli livsfarlig på Norseman, mannen är ju helt oberörd muskulärt även i bergen även om det smög sig in lite trötta ben på andra cykelpasset är det något som passar karln är det Norseman. Han verkar ju av någon outgrundlig anledning gilla norrmän dessutom.

Vi hann ju med lite foto dessutom, snyggaste fotografen var ju med på resan. Men det innefattar inte bilden när Perra softar i bergen men det hade ni säkert redan fattat.

Team Malaco flyger fram!

Nu är vi alla fall hemma igen och "operation cykelben" har fortsatt denna vecka, men det är klart 4 grader plus och regn är inte riktigt samma sak men det är bara att tugga på. Nu väntar lite uppsnäppning på volymen gradvis under 3 veckor och se till att inte springa runt hög på socker hela veckorna, läs detox. Annat nytt och på gång.

Perra springer på lördag TEC, så är ni sugna på att kolla den läs mer här

Valpen har skickat lite uppdateringar på viktfronten och nu börjar lutningen på kurvan bli lite kritisk, sen har det varit lite sjukdom dessutom i veckan, knäckt av Robban?, men det och det är ju torsdag idag så vi får väl se om det kommer en uppdaterad kurva och analys.

Håller dessutom på att skriva lite frågor till nya och befintliga medlemmar, målsättning är presentation och något inlägg om de nya här på bloggen till maj.

Sist, fick låna en riktigt bra bok, och då är jag ändå pacifist, av den gode tuggarn som i princip slog sig in på topp 5 overall, så läs den om ni får chansen. Om någon nu skulle undra är Brott och Straff är min etta, lite pretto men ändå rätt gott.

Allt för nu. Henke

Sahlberg om stora landet i väst!

Inget ont som inte har något gott med sig, dagen snöstorm gav tid till att redigera ett nytt inlägg. Ni som är triathlonnördar kanske har hört talas om the other Dr Phil som är tricoach, han har bland annat tränat vår egen Björta Andersson, till skillnad från the true Dr Phil som körde det präktiga surret först hos Oprah och sen dess har kört eget.

Med en av våra för året nya medlemmar, Micke Sahlberg har vi åkt på en liknande problematik, det finns mer än en triathlet i Sthlm som kallar den gode Micke Rosén för coach Mike. Så nu när Sahlberg blivit Puppy TS egna simcoach så tänkte jag lösa detta en gång för alla, så jag ger er med SM-medalj och ITU-drömmar nyrakad och klar "the true Coach Mike". Kan vara ett av de bästa namnen i Puppy TS, Smackan inkluderat.

Vad vi kallar Mickes coach? Det är Collin, men det är sen gammalt.

Här kommer the true coach Mikes rapport från träningslägret i USA med monstret Swahn och lite annat löst folk.

Race report Clermont Pan American Cup 2012-03-09

Som debutant i Puppy-färger var det med blandade känslor man korsade atlanten för att få in någon veckas solskensträning och att samla lite erfarenheter i en ITU-sprint med ett på förhand rätt vasst startfält. Givetvis spännande, men samtidigt med en tung press att leverera, i Puppy är det ju som bekant endast resultatet som räknas.

The true coach Mike har tight röv och lätt steg.

Körde först 2 veckors massiv träning enligt upplägg signerat Rubin Mcrae. (Han menar Collin så klart reds anm) Hann under dessa veckor med att springa ungefär en mil, cykla 3mil och simma 3km i snitt per dag. Däribland sprang jag ett schysst terränglopp över 10km där jag tofflade in på 33:42 endast tre sekunder efter Uppsalas stolthet och sveriges duathlonambassadör Fredrik Swahn (nu med fungerande länk. Avslutade sedan den hårda träningen med ett banpass på 10x400 som snittades in på 67,5s, ett riktigt fint formbesked.

Övertänd som vanligt (Puppymtrl Reds anm) så var jag helt sänkt sista veckan innan loppet som skulle avsluta vistelsen, trasiga vader och allmänt jäkligt trött. Så less fick vara more och vilan prioriterades dagarna innan race. (More is more är ju annars Puppy TS mantra Reds anm)

Swahn kör knästrumpor och killen med mäktiga skägget verkar lägga in ett ryck.

I racet gjorde jag bort mig under simningen och första växlingen. Var mest vattenlöpning och delfinhoppande, vilket inte är någon höjdare i min bok, så det vart en retsam lucka på 10-15 meter upp till huvudklungan ut från T1:an. Jagade förgäves tillsammans med en jänkare för att täppa till och vara med i loppet. Tyvärr har jag cyklat alldeles för lite med hundarna ute på Ekerö, så vi lyckades inte täppa till utan höll avståndet konstant i 2-3 kilometer innan vi var tvungna att slå av jakten. Stört irriterande. Så resten av cyklingen blev en långsam historia i sällskap med loppets 10 sämsta simmare. Lyckligtvis kunde jag sedan förnedra dessa herrar och ytterligare en handfull på den avslutande löpningen. Tappade 80s mot snabbaste löptid (Jarrod Shoemaker) och hade totalt 18e löptid på en bana som blev rätt utslagsgivande på grund av 30 grader celsius, så absolut ett positivt kvitto att löpningen går framåt efter en skadefri(!) vinter. För övrigt mycket nöjd med att inte vara långdistansare i dom temperaturerna. Totalt sett en 32:a plats av 54 herrar, inte Puppy-standard ännu, men det kommer med rutinen. Några iakttagelser från Clermont:

Öppet vatten i snabba startfält inte är samma sak som att vara snabb i bassäng.

Har man ingen ranking får man välja startplat sist, not cool.

Dom snabbaste killarna springer rätt snabbt

Under briefingmötet noteras att i Pro-fältet ser tjejerna ut som män och killarna som kvinnor.

Det är stört mycket creddigare att vara idrottare i USA jämfört med Sverige. Clermont är även aningen hetare som tävlingsort än Örserum, Hallstahammar och Hindås.

Nu laddar vi om med träning som bygger lite karaktär, morgonsimningar i vasalund, intervaller med Mcrae och kalla, blöta och miserabla cykelturer på Ekerö.

2lax12 blir året då VM-serien kommer till Sthlm, kanske med Puppy Ts representerat, Insha`Allah.

Norrmännen tycker om mig och jag dem

Som ni säkert redan vet har jag, Henke och Valpen anmält oss till Norseman vid två tillfällen. Ni som kan er Puppy-historia vet dessutom att det var med sikte på just Norseman som klubben startades upp. Det var innan jag var med i bilden. Jag låg nog på något operationsbord med mitt knä vid den tiden. Men till säsongen 2010 så hade helt plötsligt antaningsproceduren gått från först-till-kvarn till den-med-mest-flyt. Lottning. Det är med lite dåligt samvete, måste jag säga, som vi nu kan konstatera att jag vid båda dessa lottningstillfällen har blivit erbjuden en startplats medan Johan och Henke har fått ett fuck-off. Det här var ju liksom deras grej. Men jag tänker inte be om ursäkt. Jag tror absolut inte på ödet och är inte vidskeplig. Jag är ju naturvetare för sjutton! Det var så att jag var en av de ca 10 på 100 som i två på varandra följande lottningar fick en plats.

Till vänster: snap-shot från 2010 års lottning där men rankas i stigande ordning från slumptalet i andra kolumnen (jag hade det lägsta av alla). Till höger: välkomstbrevet 2012.

2010 var inställningen att vi skulle göra någon gemensam internationell IM istället för Norseman så jag tackade nej. I år, "äventyrsåret", känns det helt rätt, iaf efter några dagars betänketid. Jag har rest en del i fjordlandskapet i Norge, dock inte i Hardangerfjorden, och det är nog den vackraste naturen jag har sett. Det ska bli fantastiskt att få köra en A till B triathlon där. Inga varvbanor, knappt asfalt på löpet. Bara jag, ett fåtal åskådare, ett support-team och sen Hardangervidda. Den enda tidsmässiga målsättningen jag har är en svart t-shirt. Annars går denna tävling i äventyrets tecken. Nu ska jag bara fundera ut på vilket sätt jag ska förändra min träning för att vara bättre rustad. Mer kuperad cykel och mer backlöpning är utgångspunkterna.

Tävlingen verkar göra avtryck.

En annan relaterad men för somliga ganska ointressant sak är att jag kommer cykla förbi många av platserna jag för närvarande läser om i Guillous bok Brobyggarna; Haugastøl, Ustaoset, Ustevatnet och Geilo. Det var hårda män de där rallarna. Nog ska jag kunna visa upp lite hårdhet där på cykeln också.

ÖtillÖ 2011 - the movie

Här kommer filmen om årets ÖtillÖ. httpv://www.youtube.com/watch?v=UOqB8IJ0_DY

Suck på den

T minus 1

Ligger på rummet och slappar, ska snart packa de sista grejorna för incheckningen i eftermiddag. Körde ett kort löppass i morse, 6x1 min med 1 min gångvila plus upp- och nedjogg. Benen kändes helt ok, men inte hundra - precis som jag vill ha det innan tävling. Om mindre än 24 timmar hoppas jag att de exploderar. Tidsmässigt har jag ingen press på mig själv, jag ska verkligen insupa atmosfären under dagen och det absolut viktigaste är att fullfölja. Däremot har jag en förhoppning om att göra sub 10. 1.08 simning, 5.15 cykel plus 7 minuter i växlingarna kräver en mara på 3.30. En bra dag finns de tiderna inom räckhåll och imorgon ska jag ha en bra dag!

Laktatfest i Kalmar. Imorgon, lugn och harmonisk - allt i enlighet med coach Berggrens instruktioner.

Splits ska finnas här under morgondagen. Nummer 1827.

Äntligen en badmössa i min färg!

Imorgon, förhoppningsvis innan 17.00, hoppas vi på "Congratulations Johan, you are an Ironman!".

Nu laddar vi med en köttbit och Häaegen-Dazs!

//Valpen

Kändishäng

Måndag kväll i Kona och snart dags att slagga. Imorgon väntar rekning av cykelbanan, förhoppningsvis i röd Ford Mustang Convertible, schtekigt? Dessutom öppnar registreringen och på eftermiddagen är det "Ironman Parade of Nations". Någon form av marsch genom byn med fanbärare och hula-hula. Trevligt! Dagen inleddes i vilket fall med simning, totalt cirka 40 min, och därefter häng på piren. Det märks att det snart är tävling, sjukt mycket folk i vattnet plus en uppsjö av Speedos. Måste vara många tyskar som har kvalat?

Och apropå tyskar ägnade vi några minuter åt kändisspotting. Resultatet blev en bild med Michael Raelert, som bland annat vann 70.3-VM 2009 och 2010. På frågan om han vinner Kona i år svarade han lugnt "nej, det gör Andreas". Själv hoppas jag på Faris, mest för att han kör i just Speedos.

Kändisbild #1.

På eftermiddagen blev det en kort cykelrunda, mest för att kolla om benen börjar vakna efter flygresan och om cykeln fungerar som den ska. Check på bägge!

Nu sömn, kort löpning på träningsschemat imorgon. Livet leker!

//Valpen

PS. Henke, Sandro hälsar och ber återigen om ursäkt för han sabbade ditt deltagande. Vi bor dessutom vägg i vägg, obehagligt?

ÖtillÖ - Team Malaco gråter ut

Ok då har vi kommit till den punkten där det är dags att sammanfatta årets sista tävling och i och med det så går vi in i transition. Under transition så är det Tuggarmässigt upplevelsebaserad träning på så sätt att man tassar runt Ekerö i fivefingers i bästa höstvädret. Ibland så önskar man ibland att det var så här året om. Mer vad vi hittar på nu kommer i senare inlägg, för egen del har transition precis rullat igång, men löp och simfokus är på tapeten. Det finns dessutom hur mycket obearbetat filmaterial som helst som konstnärliga ledaren inte hunnit med att hantera så räkna med att det kommer bli filmhöst utan like. Sen ska ju Valpen som ni säkert vet till Kona! Jag har snackat ut med Valpen, och filmat det, om det där och vad vi egentligen kan förvänta oss, den filmen kommer till helgen min vänner.

Nu till racet, Förra årets minutiösa förberedelser var till i år utbytta till kanske 3-4 gemensamma pass (specifikt ötillö) eftersom jag landade från Phillies endast 3 veckor före start. Men vi kändes oss ändå ganska trygga, vet ju dessutom att Perra är master Yoda när det kommer till långa tävlingar och terräng. På materialsidan bytte vi upp oss en storlek på paddlar och tog med ett elastiskt band, och inte minst så hade vi snackat ut om hur man vill bli hanterad när det börjar dippa i skallen.

Vi gör dessutom en annan förändring, eftersom min kost varit allt annat än bra från efter boostveckan, brukar ju som ni vet predika modifierad paleo, så går jag all in med carboloader. Jag och Perra dunkar Vitargo kvällen innan och på morgonen, blä. Vi avslutar dessutom med en vitargo prerace gelé som smakar typ bajs som jag inte ens kan svälja men känner oss fett laddade. Mitt vanliga prerace käk är hemgjorda biffar och broccoli ett par timmar innan race plus bra sömn och kost under alla uppladdningsveckor det är först då kroppen svarar som ett reaplan på alla snabba carbs man stoppar i sig på tävling. Men här handlar det om damagecontrol så vi fyller oss med vitargo modell prerace.

När vi stod där på startlinjen kändes det riktigt bra, brudarna var ganska uppspelta hela dygnet innan start men såg laddade ut, Lotta var lika cool som vanligt och den glöden som fanns i Robban ögon var magisk. Skottet gick och fältet rullade ner till första simmat. Vi klev i och fick dagens första pungspark, riktigt jävla blåsigt, vågor och strömt. När vi klev upp på första stoppet kändes jag mig urstark och bråkade som vanligt med Perra om att vi borde öka och att han simmade som en kratta (vilket han gjorde första simmet) jag höll mig dock i skinnet för jag visste långt där bak att när vi kommer mot Ornö så behöver jag min Ultraperra.

De följande första tuffa öarna så håller vi bättre fart (mot förra året) på löpet men tappar lite på de simmen som är längre, på de öppna simsträckorna är det bitvis riktigt tufft. Vi matar på bra och snackar med lite bekant folk även om det känns som vi hamnat lite på "mellis" eftersom det inte är så mycket folk. Redan tidigt så gör jag ett par ordentliga vurpor men med humöret på topp och enbart glädje i kroppen så är detta inga konstigheter. Det känns här att jag och Valpen tränat inför halv ironman i år för jag upplever farten som låg men Perra bromsar mig på ett handfast sätt, tänker att jag hatar allt vad Ultra heter, vill ju för fan vinna.

Detta förändras dock efter cirka 4 timmar, nu börjar min mage strejka ordentligt, omsöm kramp i mage och delvis rygg gör att vi får gå på många öar den här sträckan, snackar lite med sjuksköterskan på en checkpoint och hon tycker min mage är duktigt svullen men jag har bestämt mig för att köra på. Man blir galet förvånad vilken koll det trots allt finns under den här tävlingen. Försöker under kommande timmen springa ut i skogen några gånger men inget händer, krampen består och har nu även spridit sig permanent till ryggen. Vi är under denna perioden bitvis tillsammans med Lotta och Robban där Robban också är ganska vissen. På det långa simmat håller vi ihop, Lotta drar Robban, jag matar järnet men vi kommer inte framåt och jag är här säker på att jag måste bryta. Slår krampen till här så dör jag hinner jag tänka men lyckas till slut ta mig upp på klipporna.

Väl uppe på land vet jag att jag säger till Perra, benen håller, ge mig en ö till sen kör vi. Vi går ytterligare någon sträcka sen börjar det lätta något i magen. Jag slutar äta helt i detta läget och kör endast vatten och ibland ytterst lite av något sött och sakta men säkert börjar det släppa något och när vi kommer till Ornö för löpet så har krampen i ryggen släppt, bara magen som strejkar så nu är det bara att försöka ösa. Eftersom jag gått lite lågt på energi de senaste 5 timmarna så har krampen även nått benen men vi har bestämt oss för att hålla oss löpande. I bogserlina (enda tillfället vi tog fram den) efter Perra så tar vi hela Ornö löpande, men när man kör ultra så går man i backarna, det är bästa och jag känner nu att jag älskar ultra över allt annat. Vi tar dryga 20 minuter på fjolårets tid här och två salta bitar gott och blandat ger lilla extra kicken som behövs för att klara sista biten till dagens sista checkpoint. Festligast under den här perioden är att Perra snackar glatt vid flertalet tillfällen, men får sällan svar för här snackar vi riktigt "svart energi" från Roström och det är långt under källaren man får gräva då.

På kommande öar så går det segt även i år men fötterna håller i alla fall ihop och Perra sporrar på mig som fan, helt enligt plan. När vi till slut landar på Utö efter ett par korta sim med ruskiga vågor brister det och efter lite lipande och ösande av kärlek över Perra så börjar vi jogga mot målet. Här kommer det ett lag och ska springa om oss vi kontrar dock och helt plötsligt släpper det något och vi kan dunka på hela vägen in.

Jag gör en Valpen och stänger av klockan, Perra ser oberörd ut

Summering Även årets upplaga av ÖtillÖ lämnar ett ganska stort hål i tävlingssjälen, trodde att det skulle gå bättre i år tidsmässigt även om det var tuffare sim. Men det som är jobbigt är att Perra återigen får släpa runt på mig och så kan vi ju inte ha det. Det som dock känns stort är att vi tar oss runt trots att 9 av 13 timmar består av magkramper och övriga kramper. Tror inte det blir carboloader nästa år. Men målsättning är att till nästa år snäppa upp löpningen ytterligare en nivå och sporra Perra på Ornö. För när allt kommer omkring så är ÖtillÖ årets häftigaste tävling så Team Malaco kommer tillbaka även nästa år.

Iaktagelser Vi hade lätt bästa supportteamet med Valpen i spetsen som var med utmed nästan hela banan. Mackan fick sig dock en skrapa när det gjorde som ondast. Men det var trevligt och det finns mycket film.

Som vanligt var det trevligt både på Sandhamn och Utö allt trevligt folk och det fina arrangemanget. Grymt som vanligt.

Anna och Catta gör en storstilad insats och kliver rakt upp på pallen, ni är grymma brudar. Även Robban och Lotta gör det bra, tror nog att vi även nästa år mönstrar i alla fall 3 lag.

Det finns massa statistik och splits men det hinns inte riktigt med just nu.

Tror det var allt för nu. Hörs i veckan

Följ Puppy TS under dagen!

Förhoppningsvis har allt gått bra och vi står nu taggade på startlinjen. Kvällen bjöd på bra häng med massor av bekant folk, lite halvrisig middag och mys på rummet. Allt för att ladda för fullt. De andra två lagen verkade heltända vid läggdags så det bådar gott. Under dagen kommer ni kunna följa oss live via ÖtillÖs hemsida.

Klicka på loggan nedan för att komma direkt till livetracking

Puppy TS lag Men - Lag 35 - Puppy TS Team Malaco - Henke och Perra Mixed - Lag 89 - Puppy TS/Team Stoneage - Lotta och Robban Women - Lag 96 - PuppyTS/Team Öwdaln - Anna och Catta

Har ni mer sug efter ÖtillÖ kolla in ÖtillÖ tv på hemsidan.

Släng upp en näve för Puppy TS under dagen och kolla in på sidan fram mot kvällen så ska vi försöka få upp lite resultat och kommentarer från dagen. Nu åker vi.

ÖtillÖ 2011 - Puppyland - uppdaterad

Då var det då äntligen dags, en av årets stor begivenheter ÖtillÖ. Vi ställde förra året upp med 2 lag och vi tyckte väl egentligen alla att det här var grejen, långt mycket tuffare och mer combat än vilken Ironman som helst. Årets upplaga av ÖtillÖ är väldigt stark med många stora namn på plats. För Puppy TS del så är det efter avhopp från Bibben och Kona för Valpen trots det tre stycken vrålstarka lag. Jag tänkte på ge er lite fakta om lagen, håll i er så åker vi. Vi börjar med Solnabrudarna Anna och Catta som kör under Puppy TS - Team Ölwdaln, det här är alltså Anna och Catta som är nya för året i Puppy TS. Jag tror att om det inte händer något oväntat och brudarna tar sig i mål så är det pallen som gäller för våra stenhårda tjejer. Tjejerna tog en semstervecka och körde träningsläger för att vara toppade för detta A-race.

Det har klurats och testats en del gällande utrustning och sista budet är att det blir fenor och paddlar för tjejerna, kan gå snabbt. Var med och repade på byten i Solna för två helger sedan och det verkade som det började sitta.

Inside är att snubbarna i vätskedepåerna får hålla i sig för här snackar vi humor modell grövre. Mitt tips: Pallen i damklassen.

De här brudarna behöver minsann inte stå i vassen

Nästa lag ut är hämtat direkt från vår Norasektion, Puppy TS - team stoneage. Här har vi då svensk triathlons hårdaste brud med. Lotta som också gör sitt första år för Puppy TS är nästan alltid på pallen i allt hon ställer upp i. Har också ställt till problem för administrationen i Puppy TS då hon som första medlem dragit in prispengar som måste utbetalas till klubben. Lotta tävlar i ÖtillÖ ihop med Robban.

Uppdaterad med bild från NA Robban bjuckar nästan på en "dagens" stort och glatt

Robban som också han gör sitt första år i klubbens Norasektion skulle väl egentligen kunna säga bär urpsyket för en Puppy, här smälls det på för fulla muggar till det är tomt på alla håll och kanter. Detta skulle väl egentligen vara enda hindret för detta laget att det skulle öppnas för hårt, men med Lotta vid rodret så känns det som det skulle kunna bli balans. Mitt tips: Pallen i mixedklassen.

Uppdaterad med bild från NA

Läs hela artikeln om Puppy TS - Team Stonage här

Och nu landar vi då i Puppy TS - team Malaco där jag och Perra bär fanan i herrklassen. Vi är ju veteranerna i Puppy eftersom vi gör vårt andra ÖtillÖ.

Vi (eller främst jag) var ju ganska besvikna efter fjolåret, vi har till årets tävling lite mindre rena ÖtillÖ pass men en bättre träningsbas när vi kommer till årets race. Vi körde i fjol paddlar och dolme men har i år valt bort dolmen och gått upp en storlek på paddlar så förhoppningsvis så kommer det gå lite snabbare i vattnet. Vi har dessutom kommit överens om att vi ska försöka hålla lite bättre fart över de första öarna med sjukt tuff terräng, samt att försöka hålla ihop det bättre på långlöpen. Skulle vi hålla oss löpande på hela Ornö så skulle vi säkert kunna ta in 30min. En annan nyhet för team Malaco är att det inhandlats ett elastiskt band som vi kan ha mellan oss på långlöpen för att uppmuntra den som ligger bakom att "rätta in sig i ledet". Tolkning är, Perra ska se till att jag inte viker ner mig på långlöpen och jag har för avsikt att drilla herr Bjelkis i vattnet och på de korta tuffa löpen. För er som hoppas att Perra ska dyka upp med dykarluva så kan jag inte lova något utan bara be er hålla ut till måndag morgon.

Här ser ni förra årets stäcktider

Målsättning och inställning. Vi har till Valpen stora förtret inte någon direkt mätbar målsättning förutom att förbättra oss från förra året utan vi har kommit överens om att vi verkligen ska njuta av den här upplevelsen ihop den här gången. Förra året visste vi inte vad som väntade, var lite nervösa och fokuserade på tider och annat som i irrelevant i den här tävlingen. Nu när vi har ett lopp på nacken kan vi bara njuta och försöka hålla ihop grejorna lite bättre. Det skvallras dock rejält blåsigt och då kommer det bli hårda bananer om det börjar gå vågor, men vi är fokuserade på uppgiften, ruskigt taggade och har en ny förbättrad samarbetsform vid eventuella svackor.

Här kommer team Malaco!

Sist men inte minst så ska det här bli så jävla kul, en heldag i vackraste skärgården med världens bästa partner och 100 andra autister (plus några vanliga) som sedan avslutas med middag, en öl och lite ljug med andra vänner och likasinnade på Utö världshus. Sen är det ju som vanligt, Puppy TS kommer för att röra om lite grytan.

Räkna med att det kommer löpande rapporter på bloggen med start under söndagen. Frågor på den?

Vad fan är ÖtillÖ? Läs fjolårets racereports eller klicka på loggan nedan så landar du på ÖtillÖs hemsida. Henke&Perras story 2010 Valpen&Bibbens story 2010

Lite summering innan ÖtillÖ

Aight,Sitter på ett, för oss i ironiska generationen klassiskt, hotell där enligt vissa utsagor Kekke och Raimo designat badrummen. Gjorde idag debut på cykeln efter tre veckor, blev en skön tur utmed havet på coola hojjar från Ride With Style. Jag är så klart med mästerfotografen som assistent och hojjarna ska med som rekvisita på morgondagens gig. När vi var ute och rullade idag försökte hon faktiskt att sticka när det började gå uppför men den utbrytningen hämtades lätt in.

Anna gör cykeldebut

Det är tre veckor sedan vi körde i Phillies, kastades rakt in i torktumlaren (fett med jobb och husstrul) när vi kom tillbaka till Sverige men nu har det blivit lite tid för reflektion, har hunnit sätta igång med sista filmen dessutom. Snabb summering. Fantastisk resa med Valpen, vi är som humle och dumle när vi är ute och reser, annars också kanske. Magiskt arrangemang och resmål, skönt att få känna sig som rockstjärna (läs pro), vet inte hur många bilder vi fick posera på men det var inte få. Bra boende och massor med erfarenheter och kontakter till kommande abroadtävlingar för det kommer det garanterat bli fler av.

Om racet: Simmade långt sämre än plan, vilket var lite konstigt eftersom simmet känts hur bra som helst sen vi kom hem men det har nog något med vattenläget att göra (utan våtdräkt), men det finns det redan en plan för att åtgärda, ska gå upp med en bättre grupp till T1 på samtliga tävlingar nästa år. Ord!

Höll mig i skinnet som fan på cykeln och gick på otroligt mycket lägre ansträngning än vad jag brukar, ändå tog jag säkert 50 placeringar på cykeln, hängde på stekiga Schweizaren Sandor någon kilometer i ösregnet men höll mig sedan till min plan. Trodde Valpen skulle gå ikapp tidigt men inte ens det skulle rubba min plan att ta det lugnt för att ha krut ut på löpet, glad och nöjd med att det lyckades trots adrenalin som sprutade. Cykel gick enligt plan men känslan var att kroppen inte alls var lika toppad som i Zurich, har lite tankar kring detta men det får komma i ett längre inlägg.

Kämpar mot värmen i the ricecooker!

Löpet var varmt, höll ihop bra i 15k innan Valpen fick lite lucka. Kul och skönt att vi kunde gå ihop så länge, tror vi båda hade nytta av det. Förutom att benen tog slut 2k för tidigt så var löpet enligt plan. Är nöjd med genomförandet och att jag hade möjligheten att åka till Vegas (VM 70.3) men också lika nöjd att jag valde att stanna hemma med tanke på hur det känts i kroppen sista tre veckorna. Men det finns mycket att arbeta på till nästa år och det börjar man redan bli taggad för. Börjar dras upp planer redan, ska försöka få klart mitt husbygge så att vår nya fritidsgård och bas blir klar så att vi kan starta upp på nytt, sen hoppas jag att det ska ge lite mer lugn och stabilitet så klart.

Tack till Måns och Ricoh för stöd och för att jag sprang runt i snyggaste outfitten på hela Filippinerna.

Sist men inte minst så är jag så klart ruskigt glad för Valpens skull och jag hoppas på personlig hälsning från Crissie.

Men nu är det dags för ÖtillÖ mina vänner sen lite transition och handboll. Nytt inlägg om ÖtillÖ kommer imorgon var bara tvungen att stänga Phillies innan vi tar nästa steg.

Check?

Cobra Ironman 70.3

Här är några rader om söndagens lopp. Vaknade 0315 på racemorgonen, käkade en snabb frukost och hoppade på bussen ut till tävlingsområdet. Cykel, T1- och T2-bags var redan incheckade och min 50-punktsplan (Perra skulle vara sjukt imponerad) var avprickad. Hade sovit ganska dåligt och var rätt nervös på hur formen egentligen var. Väl framme blev vi märkta med nummer, riggade gels och dryck på cykeln och gick ner mot simstarten. Först startade proffsklasserna, fem minuter senare stack Henke och övriga i män 30-49 iväg och 0620 var det dags för min AG. Trängde mig längst fram i startfållan och fick en ruskigt bra start, kanske den bästa jag någonsin haft i ett lopp, och de första två-trehundra meterna hade jag helt fritt vatten och kunde verkligen hitta en bra rytm. Därefter blev simningen rätt stökig då vi kom ikapp de sämsta simmarna från vågen innan. Tyckte ändå att jag hittade en bra linje och kom upp ur vattnet efter 31.59 som femma. Lite efter planen, men när jag såg Henke i T1:an förstod jag att jag ändå hade gjort en bra simning. Växeln till cykeln gick perfekt.

Väl uppe på Kicki tog det inte lång tid innan jag insåg att benen inte riktigt ville samarbeta. Cykeln blev därför en rätt jobbig historia, tunga ben och långsammare än jag velat men vädret spelade mig i alla fall i händerna. Svagt regn i princip hela vägen utom under en halvtimme då det var monsun. Precis innan vändpunkten mötte jag Henke och insåg till min förvåning att jag inte tappat särskilt mycket. Fick en positiv kick och när medvinden kom efter ungefär 60 km bestämde jag mig för att trycka på lite för att försöka gå ikapp. Fick syn på Henke på en lång raka och efter 82 km kunde jag lägga mig i rygg och invänta T2:an. Cykeltiden blev 2:24.45 vilket var bästa tid i min AG. Även andra växeln gick klockrent och jag gick ut på löpningen några sekunder före Henke.

Bestämde mig snabbt för att vänta in honom och första km gick i behagliga 4:45/km. Regnet hade slutat, men molnen hängde fortfarande kvar vilket vi var extremt tacksamma för. Matade på bra ut ur tävlingsområdet och efter 10 km hade vi 45:04, helt enligt planen. Nu började det dock bli riktigt varmt och efter 11 km sjönk farten till runt 4:50-4:55/km. Efter 14 km började Henke släppa några sekunder per km och jag bestämde mig för att jobba vidare själv. Höll ihop löpningen hyfsat och landade på 1:40.41, givetvis långsammare än jag velat men med tanke på de yttre omständigheterna är jag ändå riktigt nöjd. Totaltiden blev 4:40.48.

Efter häng i läkartältet, mängder med vatten och sportdryck och ett svalkande dopp i poolen gled (läs haltade) vi ner till sekretariatet. 1:a plats i M25-29, otroligt nöjd och där började tankarna om Hawaii komma på riktigt. 1430 var det slot-utdelning och det var bland det grymmaste jag varit på. Sjuka kontraster när en tjej helt oväntat får sin slot på roll-down medan ettan i F18-24 kommer en halv minut för sent och storgråtandes får se sin slot gå till någon annan. Lyckan var i alla fall total när mitt namn ropades upp, men när Henke missade Kona med 59 sekunder kändes det riktigt jävligt. Visserligen har målet hela tiden varit att kvala till Las Vegas, vilket vi båda gjorde men tackade nej, men att vara så nära kändes grymt snöpligt. Tror dock att Henke är nöjd med sin prestation och med tanke på allt som kunde gått fel innan (resa, cyklar etc.) känns det som en bedrift bara att ha fullföljt loppet.

Nu blev det alltså Hawaii och jag är självklart överlycklig! Den här veckan blir det helvila för att framförallt samla mental energi, men från måndag är det hårdkörning i sex veckor. Får förhoppningsvis en del tips från Jocke och har redan snackat ut med coach Berra om simupplägget. Målsättning och tankar inför det loppet kommer, men jag ska i mål på nytt PB och jag ska ha med mig en idolbild hem med Chrissie!

Tack alla som följde oss under loppet och tack för alla gratulationer på hemmaplan!

//Valpen