I tider när det tycks regna guld och pallplaceringar över Puppy TS känns det onekligen lite tråkigt att skriva en race report om ett lopp som inte ens slutfördes. Vart börjar man ens, med en förklaring av hur, när och vad som hände eller håller man uppe spänningen? Bered er på en lång läsning; det är ändå bara ungefär hälften av min egen analys av loppet. Låt oss börja med att gratulera Perra till ett alldeles förträffligt genomfört lopp. Jag har bara ryktesvägen hört att målet var inställt på 3:20 och ett mer klockrent lopp kan man väl knappast önska sig isf? Jag brukar ofta säga att visst, ett jämnt lopp eller tom negativ split är självklart något att eftersträva, men det tycks mer vara en uppnåelig målbild än ett realistiskt mål. Perra satte ned foten och visade hur fel jag hade. Hur grymt det är att springa sista 7 snabbare än något annat parti, i en mara, med det vädret, skall vi inte tala om. Stor respekt från mig iaf, blir kul att få höra från Perra själv vad han tyckte om loppet.
Så, tillbaks till min upplevelse av dagen. Jag hade varit lite hängig sista veckan innan och inte riktigt känt den där taggningen eller upprymdheten som brukar infinna sig när ett lopp är på gång. Inte heller gjorde väderprognosen eller en titt ut genom fönstret på fredagkvällen något för att ändra på detta. När så lördagen kom och jag befann mig i startfållan (lydigt var jag där 15 min innan start) var det dock full fokus på de kommande 42K och alla känningar underordnades spänningen som var under uppbyggnad. Planen var att, beroende på hur kroppen reagerade, lägg mig i ca 4 min/km och köra på. Stockholm har hela tiden varit tänkt som ett stopp på vägen till huvudmålet i höst och efter vilda diskussioner med Johan (vi måste ju pausa lite mellan de långa, intensiva sessionerna av att sitta och tänka) under veckan så växte det fram ett beslut att helt enkelt testa hur långt 4-fart gick just nu.
När starten gick var jag över linjen på en 10-20 s och försökte sen bara hitta ett flyt utan att behöva kryssa för mycket mellan alla de långsammare löparna som av någon anledning alltid måste stå längst fram. Att spurta från start när det finns 42K att jobba på är onekligen en briljant idé så jag förstår definitivt varför man känner att man måste tränga sig fram i fållan. Tyckte det kändes lite tungt och segt och som att det gick lite för långsamt - förstå min förvåning när 2K passerades på 7:50 utan minsta tillstymmelse till stressad löpning. Vid 2.5K stod Hanna och jag kastade av mig Puppy-jackan (ett dumt val skulle det visa sig) och sen var det bara att köra på. Första 5K är fina och lättlöpta och avhandlades på 19:29. Därefter kom Söder Mälarstrand och den härliga Västerbron. Jag låg med lite olika klungor utmed SM och slapp ta alltför mycket vind. Jag jagade hellre ikapp några meter till klungan framför än låg själv och tog all vind. Västerbron är alltid Västerbron och idag var det full storm rakt i ansiktet när vi klättrade över. Än så länge var kroppen dock pigg och fin och det var inga större problem. Väl nere på Norr Mälarstrand var det dags att hitta flytet igen och 10K passerades på 39:34 - 7 sekunders tapp på 4-fart över etappen med Västerbron och motvind tyckte jag var helt ok.
Vid 10K började jag även springa med Amandas syster Johanna Bohlin, något jag förstod först många km senare. Det var ganska kul då hon hade mycket support utmed banan och vår klunga blev därför föremål för en hel del påhejande. Nu sprang jag med ungefär samma människor de kommande km och vi passerade 15K på 59:27. Klättringen från Centralen, via Torsgatan och Odengatan, som jag ofta nämnt som ett hatparti gick förvånansvärt smidigt och vips var vi tillbaks på Valhallavägen och på väg ner mot Gärdet. Vid 19K lämnade jag syster Bohlin och det var nu det riktigt roliga började. När vi vände upp mot Gärdet (exakt 20K) var det som att kliva in i en vindtunnel. Jag kände mig allt annat än aero skall sägas, även om Henke och Johan upprepade gånger har klagat på hur omöjligt det är att fly vinden genom att ta rygg på mig (jag vill minnas någon liknelse vid en lyktstolpe men jag kommer inte ihåg exakt). Det var bara att gräva ner huvudet och försöka köra på utan att bränna alltför mycket kraft. Mitt på Gärdet passerades 21.1 på 1:23:59 och jag var 49s före 4-fart. Det kändes fortfarande helt ok men om någon km skulle det dock börja bli tungt på allvar.
De som har varit med på löppassen i vinter/vår (läs Henke och Johan) är väl bekanta med sträckningen på Djurgården. Även Perra har vad jag vet kört mycket där och var säkert intimt bekant med hur banan gick innan i lördags. Det som normalt känns som, i min mening, en ganska ok runda om man tar bort stigningen till Manilla och Johans favoritsträcka precis innan man vänder ner och upp mot Gröna Lund, blev ett riktigt kraftprov. Vid 23K kom lite krampkänningar i höger vad och det skulle inte släppa under loppet, även om någon kramp aldrig bröt ut. Jag fick dessutom slita allt mer för att hänga med den grupp som jag sprungit med sen åtminstone början av Valhallavägen och vid ca 28K (Djurgårdsbron) fick jag släppa dem. En gel från Hanna vid vätskestationen gav lite extra energi men jag kände att det var svårt att hålla uppe farten. 30K passerades på 2:00:14 och fortfarande var snittet i princip 4 min/km.
Sträckan 30-35 kan beskrivas som möjligen den värsta delen av något lopp jag sprungit. Trots att jag sprungit den sträckan hur många gånger som helst under mina två år i Stockholm så var det i lördags ett helt annat odjur som väntade på mig. Efter att ha släppt klungan framför mig utmed Gamla stan fick jag nu jobba på själv i en grotesk motvind. Jag gick visserligen ikapp och om löpare men troligtvis låg jag på lite för hårt för vad kroppen klarade. Över Västerbron och utmed NM fortsatte jag att försöka gå på i ett bra flyt och vid 35K stod tiden på 2:22:23. Jag hade alltså gjort sista 5 på 22:09 (4:26) vilket nog var mer än ok under förutsättningarna och min dagsform. Jag tänkte att en bra tid fortfarande var väl inom räckhåll och försökte trycka på (läs: inte tappa mer fart).
Upp till Centralen är verkligen en av mina hatsträckor på banan och här var det riktigt tungt. Behållningen var att Hanna stod och väntade med lite cola vid 37K. Hon skrek att jag såg pigg ut och att jag hela tiden hade tagit placeringar. Till svar fick hon att det började svartna lite för ögonen på mig och att jag var fruktansvärt trött. Jag fick dock lite energi av att se henne och körde på i ca 4:20-4:30. Strax efter 38K hände så det som förstörde dagen. Från att ha varit otroligt sliten men fortfarande på väg framåt i en helt acceptabel fart försvann på bara 100-200m all energi ur kroppen. Det började svartna ordentligt för ögonen och när jag kände att benen började ge med sig handlade det bara om att försöka hitta en plats där jag kunde landa utan att slå mig eller hamna framför fötterna på de löpare som kom bakom mig. Jag lyckades pricka en trottoar och hade turen att hamna bland lite funktionärer som delade ut dextrosol. Där slutade mitt marathon och istället för att ta mig de lite drygt 3km som var kvar så låg jag halvsovandes på trottoaren i en 10-15 min. Som extra bonus blev det dessutom polisbil till kontoret och ett varmt ombyte.
Ovan summering skrevs för en vecka sen och det har gått mycket tankar genom huvudet sedan dess. Det som främst fastnar är att det var riktigt bra att få en liten käftsmäll och komma ihåg vad en mara faktiskt gör med kroppen. Dessutom finns det redan väldigt mycket tankar om träningen framöver. Utöver det så tar vi fram lite Puppy-mentalitet (och sätter lite skön press på mig själv) och säger grattis Perra till klubbrekordet, 4:e november ryker det all världens väg.
Fridens / P to the järta