Mot vägs ände eller vägen till Texas

Har ju mer än en gång lovat att skriva lite mer om träningen inför årets första huvudmål Ironman Texas, vi kommer sakta men säkert hamna där. Men först lite bakgrund och lite framtid. Sen kickar vi igång.

Den minnesgoda vet att det rådde "äventyrsår" i hårda kärnan förra säsongen vi var utspridda på lite olika a-race, Perra körde Norseman, Valpen körde Celtman och undertecknad körde Köpenhamn. För egen del blev det lite av ett antiklimax trots fina testvärden under sommaren. Men efter att analyserat och letat efter triggers, hittat en gemensam tävling samt inte minst städat ur i mina sociala kanaler så kändes det som det fanns utrymme och motivation för att köra en satsning till. I och med makeovern på hemsidan blev det lite tändning där och på så sätt överlevde bloggen och delvis twitter vintern. Även om det varit lite konstgjord andning, det kan jag hålla med om.

Det fanns i tidigt skede väldigt långtgående planer på att ​driva en alternativ blogg om hur mycket jag tränade i smyg för de andra boysen, men den rätt roliga idén stannade på idéstadiet. Men det fanns till och med en domän registrerad. Men nu så tänkte jag sy ihop den här säcken, efter IM Texas så kommer klubben Puppy TS att köra på som vanligt men bli inte förvånade om det dyker upp en hund med Bandana, då är det multisport, cykel och äventyrssektionen Puppy Adventure Team som kickat igång. Så här kommer historien, den helt ärliga och öppna vägen till Texas.

bild3.JPG
bild2.JPG

Ser ni jycken med Bandana vet ni att det är allvar - Alla äventyrare har skägg!

Efter säsongen 2012 så hade jag på många sätt kommit till vägs ände, jag behövde verkligen förändra något. Efter hetsåret 2011 när jag höll på att duka under så testade jag "träna så mycket du pallar" under 2012 och gjorde framsteg men fick inte ut skit i förhållande till den mängden jag la ner. Hade dessutom två problem till, mängden träning gjorde mig mer deppig än det gav kickar och jag blev ordentligt stel av all träning, så stel att det började bli ett problem. Så för att hitta något som blev hållbart i längden, man kommer troligen alltid vilja träna, samt hitta inspiration till att köra ett hårt år till så krävdes det vissa förändringar.

Trodde först att hemlighet låg i att skaffa tränare, var i kontakt med Björling redan 2011 efter Phillies och fick bra feeling sen lyckades ju Jojje släpa sig till Kona efter 7 långa år, och det var med Mohikanen han nådde fram. Pratade även lite med Jocke B men ville ju helst inte släppa det själv. Efter noggrann analys och scanning (min scanning är mer känslomässig än Perras och Valpens men ändå) så kom jag, efter att insett att Macca kör Pasiupplägg (dvs massor med coacher), så fanns det tre möjliga alternativ.

1 - Jonas Colting, kunnig, lite speciella idéer kan man tänka och tillräckligt dum i huvudet (på ett bra sätt) för att kunna sporra en annan.
2 - David Näsvik, mer autist och wattfascist än Valpen, min raka motsats i personlighet och så klinisk i upplägg och utförande man kan vara. Det var vad jag trodde då. Några mail senare så visar det sig att han är värsta sköna snubben men självinsikt och inte alls någon världsmästartyp som Ponta. Så bra är min scanning med andra ord. David är kvar.
3 - Filip Larsen, samma fördomar som ovan fast i någon form av kvadrat, dessutom professor i träning och galen. Dessutom riktigt skön som ni som hängt med sen tidigare vet. Finns lite bloggfighting om Nitroveganens slingor här och Filips svar här.

claes_i_kalmar.jpg
Marie_Colting_M8_354965c.jpg

Verkar som om man måste ha någon form av unik frippa för att vara aktuell som coach.

Tog dock inte kontakt med någon så jag vet inte om det varit möjligt. Men så efter lite funderande och djupsnack med Valpen så landade vi till slut i att köra en gemensam och tidig Ironman. Vi skulle försöka dra lärdom av våra 4 år som vi ändå investerat rätt hårt i och lägga upp en bra plan och försöka köra så mycket ihop som möjligt. Det har ändå varit en stor del av glädjen de tidigare åren och det tappade vi bort 2012. Sen är det klart att man inte kan köra allt ihop men ett par nyckelpass per vecka ger ju rätt fett surr.

När vi filat klart på planen så adderade jag ett par viktiga målsättningar som jag sedan uppdaterar varje period. De viktigaste övergripande var,
- skilja hårt på kvalitet och distans
- ha två vilodagar, dvs ingen triathlonrelaterad träning, per vecka.
- kör på så länge kroppen svarar på träningen
- hitta tillbaka till glädjen, stora prestationer kräver stor motivation, så jag vilade helt enkelt när jag inte var sugen.

Men det kanske viktigaste steget var att ge mig hän ordentligt till Yogan och lägga mig helt i händerna på Bella på VillaVi i hennes Body to Mind tänk, detta för att jobba bort min stelhet och lära mig mer om mig själv på så många mer plan är bara sportsligt. Anledningen till att jag valde "alternativa" vägen är att jag jobbat med kliniska proffs i sen jag var 15 och stegade in i elitlivet för första gången och deras uppgift har alltid varit att göra mig spelbar till nästa fight, ihop med min tjuriskalle ha vi oftast lyckats, men ingen har någonsin sett till helheten och det är spännande och den resan har fan bara börjat.

Vi befinner oss nu i perioden av ostrukturerad träning, 6 veckor, det är vecka 41 oktober 2012. Vi har nu 7 veckors prep framför oss. När jag lägger upp målen för höstens träning på ett hotell i NYC så skriver jag

" HÄLSA: Sätta högre värde på hälsa inte bara fitness, dvs behålla rörlighet och styrka i kroppen. Stretcha och köra Yoga hela vägen fram. Se till att få bättre balans och inte bara prioritera volym utan mer åt kvalitetshållet och ställa in träning om det inte känns bra."​

Nu är det bara hålla andan, så kommer snart prep-delen inom kort. Och ni som gillar siffror, där kommer ni verkligen att gå igång.

Vilovecka, Super Bowl och lite nytt skit

Ok gott folk,
Så efter tre rätt hårda veckor, både träningsmässigt men även jobbmässigt så kommer då den där efterlängtade test och viloveckan. Ni som läst er Friel känner så klart igen er i upplägget. Det verkar som de två senaste lite hårdare perioderna har gett lite power i kroppen då det för undertecknads del blev pers både i poolen och på trainern, för att reagera på Perravis. Klart man sätter pers när det inte finns något relevant att mäta mot.

Lite oväntat kanske för vissa, dock inte för undertecknad, så har Perra seglat upp som favorit till Texas, med 7,5h på cykeln per vecka och då med en puls som inte setts sen gud vet när så kommer det här gå undan i maj, simmet sitter redan som en smäck, Valpen har trimmat upp Berra att Perra är kung och löpmäster har han ju alltid varit. Kan bli spännande det där. Det börjar bli så mycket surr att Valpen kommer börja smyglogga Perras timmar när han kliver in som statistikmupp hos Perra. Har lite för mycket annat på lager för att gå djupare in på Texassurret, men det finns en indikator som gör att man vet att vi ligger exakt rätt i träningsmängd och det är att Valpen drar på sig en lättare förkylning på viloveckan, ett klassiskt tecken.

Sköna viloveckan avslutades med middag, lite rött och inte minst mello på lördagskvällen. Innan dess ett skönt Team Malaco pass som innefattade 2 varv på skidbacken på Ekerö. Så nu får man använda söndagen till helvila och försök till att tömma inboxen likt leankungen. Ni som hört av er via kontaktformuläret på hemsidan, håll ut! Svar kommer inom kort.

puppy_hasselmark_playitas.jpg
Till vänster: Hasselmark efter test av kläder. Mitten: Så nära cykel på Fuerteventura undertecknad kommit i jan. Till höger: Robban på riktiga Fuerte ser ruskigt stark ut är det månne Mohikanens pass som börjar sätta sina spår?

En skön grej med Hasselmark är att han ofta sladdar ner på fredagmorgonar och ser alltid lika förvånad ut när han får höra passet. Huvudserie 15x100m tröskel förra veckan och 1500m test denna veckan är kanske inte direkt någon dröm men det verkar gå åt rätt håll med badandet.


Men annars har det varit mest cykelsnack i veckan. Nu har nämligen slutgiltiga lay-outen på vårens hetaste cykelställ satts och medlemmar och vissa få utvalda provat ut sina ställ. Efter lite strul av vår annars kungliga ausie så fick vi till slut ihop det sista. Så måndag kväll går prylarna för uppsömnad. Stort tack till alla partners för ett mycket gott samarbete. Så föga förvånande så kommer Puppy TS vara hetast även 2013.

Nya cykelstället, lite konstig färg på det gröna men här har ni ett utkast. Klickar ni på bilden kan ni läsa mer om Running Sweden.

Något som är nytt för året är samarbetet med Running Sweden. Det är ju sen gammalt att Collin, förlåt Rubin, kommer ner med Subarun och blir söndersimmad då och då. Vi har ju dessutom några av instruktörerna i Puppy TS, Amanda och Putte Hell bland annat. Vi håller fortfarande på att utarbeta formerna för det här men det känns ruskigt spännande, det är ju inte direkt så att vi är kända för våra running skills, men det kan räkna med att det kommer bli ändring på. Dock så kommer det inte springas några intervaller med PT-Erika och övriga i elitgruppen, vi får väl se om vi kan se till att styra upp den där soppan dessutom.

Några korta på slutet,
Imorgon blir morgonsimmet inställt till förmån för Super Bowl nr47, årets största sportevent. Klicka på bilden så hittar ni en bra guide för newbies. TV10 visar var skåpet ska stå och sänder. Bra kvalitutta på gossarna i studion där. Synd bara att inte Tebow giggar, vill ni se lite Tebow Magic kollar ni här. Tack för tipset Pjärtan.

Valpen som till årets ÖtillÖ har en ny partner, Johanna, som är en mycket trevlig tjej och inte minst stark som en oxe. Hon kommer framöver finnas med på våra långpass på måndagarna, viloveckans nedkortade långlöp gav en försmak på vad som komma skall. Det kommer bli åka av på Ornö i år för Valpen, det vill jag sannerligen lova. Vi får se vad morgondagens långpass bär i sitt sköte. Det senaste är att det kan bli ett inställt långpass pga sjukdom på Valpen imorgon men framledes finns vi nästan alltid på plats klockan 17:30 måndagar vid KTH om intresse finns.

Ny vecka, nya förutsättningar.
Kram
Henke

Inför ötillö 2012 - filmen

Allt eftersom vi närmar oss Ötillö, på måndag den 3e september smäller det, så bygger vi lite stämning. Idag på kvällen körde vi det sista specifika passet i Hellas. Under föregående vecka fick vi oss en pratstund med Tuggarn, plus att vi snackar lite utrustning och bjuder på lite sköna klipp från förra året..

Årets tävling närmar sig vänner, återkommer med lite mer innan det är dags.

Norseman race report

Sitter i bilen hem och försöker sammanfatta Norseman Extreme Triathlon utan att det ska bli långtråkigt och ointressant. Det går inget bra. Skyller på post-IM-relaterade besvär. Jobbet gjort!

Det första jag kommer att tänka på när jag visualiserar gårdagen är uppförsbackar. Så vi börjar där. Uppförsbackar, det är Norseman det. För en slättbo som jag är t.ex. en stigning på cykeln på 400 hm en rejäl en som iaf inte jag hittar i Stockholms närområde. De tre mindre stigningarna i detta lopp var alla där omkring. Som tur är kom den värsta av dem, på 1250 hm, från start. Enligt Strava är det en HC-stigning. Kul att ha kört en sådan! Värst var ändå den sista branta klättringen upp till Imingfjell efter 120 km men det kändes ändå kontrollerat. Var orolig att den bristande klättringsträningen skulle göra att jag typ fick gå av cykeln med kramp och blodsmak men det fungerade relativt bra trots allt.

Simmet kändes så mycket mindre hetsigt än en vanlig IM-simning. Då kommer jag också in det så mycket bättre. Endast drygt 200 personer i vattnet i en bred fjord utan några bojar (nåväl en efter typ 3 km) att slå sig runt... Kändes som att jag tog en skapligt bra väg för en gångs skull. Det resulterade i en simning på 1:07:55. Nytt pb med 6 minuter.

Förutom all uppförskörning på cykeln så fanns det så klart några riktiga monster till nedförslöpor. Ner från Imingfjäll hade jag först hagel som smattrade mot hjälm och bara lår och sen regn som gjorde serpentinkurvorna än mer luriga, inte minst också för att bromsförmågan i regn och med iskalla fingrar minskar avsevärt. När sen dessutom tjälen, tillsammans med sedvanligt utebliven infrastuktursatsning från norrmännen, delvis hade gjort vägen till en puckelpist var det inget skoj. Jag svor åt våra kära grannar allteftersom mina vattenflaskor flög av i guppen och mitt tempostyre fick en lutning som skulle göra Björn Andersson avundsjuk. När vi spånade lite tider innan kändes det som att en sjutimmarscykel skulle vara en vinst, nu rullade jag in i pittoreska Austbygde på 6 t 40 min . Gott mos.

Löpningen består av 25 km flack asfaltväg längs en sjö och vidare via en fors upp i dalen mot Rjukan vid foten av berget Gaustatoppen där målgången är belägen. Denna första sträcka var min starkare del på löpet, vilket kanske inte var en högoddsare. Tog ganska många placeringar och höll 5:30-tempo. Jag räknade dock bittert med att bli omsprungen uppe på berget. Efter denna transportsträcka börjar den långa klättringen upp. Från 25 km är pacing tillåten så Valpen drog på sig gympadojorna och hängde på. Några enstaka sprang upp Zombie Hill som första delen av klättringen så fint heter. Men springa var inget för mig. Kände mig stark till en början när man får byta det korta löpsteget mot en mer kraftfullt längre steg uppför. Sen hade jag ju sällskap nu. Härligt att kunna snacka och faktiskt njuta lite tillsammans.

På väg upp Zombie Hill.

Min enda egentliga dipp under loppet kom halvvägs upp Zombie Hill. Jag kände mig yrslig och hade lite ont i huvudet. Vi sa att det var saltbrist och koncentrera oss på att äta. Johan tvingade först i mig salami men det var inte alls min grej. Saltlakrits däremot, satt som en smäck! Konstigt det där med smaker under tävling. Man vet aldrig vad som ska smaka bra. Det är sällan jag är sugen på något att äta mot slutet men när man tar en tugga av något kan det vara kanon. Jag började må bättre och sprang ett par kilometer på det flackare partiet innan bergskontrollen vid 37,5 km. Där slutar vägen och man ger sig upp på en stenig bergsstig. Jag höll skaplig fart tyckte jag men likväl skuttade en handfull tävlande om mig. Det spelade ingen större roll kände jag och Valpen påminde mig om att njuta istället. Det gjorde jag!

Steniga stigen upp till toppen.

Ett stort tack till mitt underbara support team som var helt grymma! De stod för peppning, langning, dokumentering och uppassning i allmänhet. Tack pappa och Johan!

Så ocoolt men så fint!

Har inte fått tag i bilderna som pappa tog på loppet så vi får hålla till godo med Johans från telefonen. Här hittar ni annars lite sjyssta bilder från loppet. Bl.a. kan ni se puppypolaren Mackan Hultgren på väg upp för Gausta. Han och Lelle gjorde finfina insatser och kom 8a respektive 5a.

Glad svensk trio; Marcus Hultgren, Lennart Moberg och lilla jag.

Nu är det några dagar vila som gäller sen tar vi sikte på nästa utmaning. Ö till Ö. Det blir fint det!

STATSsträcka  tid              rank (män) Sim           1:07:55    60 T1              4:52          60 Cykel        6:40:13    76 T2             4:46           84 Löp           5:26:14     71 Tot            13:24:03  69

PS. Varför kan man inte göra tabeller i WordPress? DS.

Nu så - dags för Norseman!

Så va det då äntligen dags, på söndag tar jag båten ut i Hardangerfjorden till starten för Norseman Extreme Triathlon. För er som inte riktigt kan er Puppy-historia så var det ju just Norseman som var målet för klubbens pionjärer när det begav sig. Mer om hur det kommer sig att det inte blev något och att jag är ensam hund i norrbaggeland kan ni läsa här. Starten av Norseman.

Uppladdningen då, jo jag är skapligt nöjd även om jag inte riktigt hållit samma träningsmängd som förra året. Det är framförallt något timme cykel mindre i veckan under vår och sommar som utgör skillnaden som ni ser nedan på ca 30 timmar från 2011.

Volymjämförelse.

Förklaringen är att jag har haft lite mindre tid (jag har ju för sjutton fått ett riktigt jobb som Henke brukar säga). Dessutom har det har varit lite mer ouppstyrd träning för mig nu när Johan, jag och Henke haft lite olika upplägg på säsongen.

Vi sitter nu i en kampingstuga ett par mil från T1an i Eidfjord. Har idag åkt cykel- och löpbanan baklänges hit ända från Stavsro, 37.5 km in på maran där den övergår till en vandringsstig upp på berget. Löpningen är uppför från 25 km. Valpen har lovat att springa med därifrån. Det blir smutt och viktigt! Kommer ihåg hur mycket hjälplöpare Jesper och Krister betydde på Lapland Ultra.

Stavsro: 700 höjdmeter och dryga fyra km kvar.

Cykeln känns ganska brutal ärligt talat, så var nog bra idé att installera en 11-28 bak. Vi har även provsimmat fjorden här på eftermiddagen. Hade brainfreeze första 10 minuterna. Sen blev det bättre så det blir nog till att ligga och bada 10 min innan hornet på båten blåser till start kl 05:00 på söndag.

Det var galet kallt precis vid vid stranden konstigt nog. Lätt 3 grader varmare 10 meter ut.

Att snacka tider i detta lopp är (tur nog) näst intill omöjligt. Målet är helt enkelt att ta en svart finisher-tröja och sluta på Gaustatoppen 1883 m.ö.h. Det innebär att man ska vara vid 32.5 km på löpet innan 14 h 30 min och bland de 160 första, samt vara vid 37.5 km innan 15 h 30 min. Följ loppet live här.

Vad gör då Valpen undrar ni? Jo, han sitter och planerar hur han ska få in 2 timmars träning i morgon bland all OS som visas. Vi har typ alla kanaler. Heja Lisa!

Over and out från Eidfjord.

Täby Extreme Challenge! Igen...

En kort, kort notis om dagens tävling och min målsättning. Men först, tack bästa Henke, familjen, svärmor och goda vänner för semestern (aka Lägret). Här har ni ett smakprov på ett av cykelpassen. Kl 10 idag går starten av Täby Extreme Challenge vid Ensta krog i Täby. För ett år sedan var detta min första ultratävling och jag har samlat på mig betydligt mer erfarenhet (bl.a. genom Lapland Ultra 100 km i somras) till i år så jag tror jag kan förbättra min tid en del. Hade 8:29:32 då och satsar på under 8 timmar idag. Kom gärna och heja på annars ska det finnas live-rapportering från loppet på www.jogg.se om ni räds vädret.

/Perra

By request...

... Sahlberg och alla andra, här kommer träningsupplägget. Jag har ju blivit uthängd för att inte redovisa min träning ordentligt men jag vill bara meddela att jag numer är den ende i Puppy TS som fortfarande lägger upp alla mina pass i den gemensamma kalendern. Så vem är det mörkar träningen, det kan man undra?

Från 10 oktober till 1 januari 2012, en period på 12 veckor, körde jag ett block med lite mindre uppstyrd träning. Exakt hur det såg ut kan ni se här.

Höstens träning, ligger på ganska precis samma nivåer som förra året. Skuggade kolumnerna är veckomedelvärden.

Säsongen har periodiserats efter tävlingarna under året. A-race är löptävlingen TEC 50 miles 14/4, Norseman 5/8 och Ö till Ö 3/9. Så fram till TEC, fas 1, är löpningen fokuserad på flack distans, ett upplägg som är högst kompatibelt med underlaget i kuperad terräng. Snitt på 50 km i veckan hittills. Detta återigen ungefär samma mängd som förra året. Jag har testat att springa ett par extra långa pass vissa helger (ett 50km och två upp mot 35 km). I år har jag även efter nyår testat att köra två distanslöp back-to-back a la Andreas Falk. Typ 25km lördag + 25 km söndag. Allt för att vänja kroppen vid långa distanser utan att döda den vid ett pass på 4+ timmar.

På simfronten har jag inte avverkat en sammanhängande sträcka på längre än 400 m sedan Ö till Ö i höstas. Med andra ord har det varit teknik och fart på schemat och det har givit fina resultat på dessa distanser. Har fått till 3 pass i veckan, varav ett under simcoach Micke Sahlbergs vakande öga. Nu är det "bara" till att orka behålla nya tekniken när det ska blandas in mer och mer distans till sommaren. Cykeln är ett ickeämne. Totalt ett tiotal spinningpass plus tre trainerpass de sista veckorna då jag känner lite press inför cykelpassen på Fuerteventura med Henke. Vet ju inte riktigt hur mycket han kör eftersom han mörkar men lär väl vara minst två pass i veckan så 3-4 timmar. Kan bli jobbigt att runda den där vindpinade och kuperade ön... Vi har förhandlat till oss två förmiddagar på vägarna, det ska bli riktigt grejt!

Sammanställning av fas 1 fram till i söndags 11/3.

Mellan TEC och Norseman kommer det så klart vara några tävlingar också men de har lägre prio. Stockholm marathon har dock snudd på A-status så efter TEC kommer jag ta in mer speed i löpningen. Kanske till och med köra något intervallpass, vem vet. Mer varierad löpning där backträning och kuperat löp i terräng kommer ta en betydligt större del. Kommer dra ner 0.5-1 pass sim i veckan och fasa in cykeln. En distanscykel varje helg måste in. Det blir kuperad cykelboost med Henke o Valpen i mitten av maj, allt för att vara så bra förberedd som möjligt inför detta:

Man kan lätt bli illamående av höjdprofilen på Norseman.

Sen har jag och Henke en månad på oss att komma riktigt bra förberedda till Ö till Ö. Kanske, kanske kan det bli debut på multisportscenen i höst. Raid Uppsala ligger bra till.

Hostiga och snörvliga hälsningar från Perra

Utanför Akademiska hus

Kära triathlonsverige! Det var ett tag sedan jag skrev något här på bloggen och Henke har ju (med rätta) puschat på att jag ska snacka lite träningsupplägg och så där. Innan jag kommer dit ska jag dock kort prata lite om omständigheterna runt omkring. Som kanske framgått har jag fått ett "riktigt" jobb som Henke säger. Doktorandvärlden för mig (och Valpen verkar det som) är ju minst sagt lite speciell. Jag fick helt enkelt göra vad f-n jag ville, bara jag presterade. Till detta, lägg faktumet att jag inte haft ett fast "riktigt" job ever. Jag har ju i princip tillbringat 25 år i skolan. Med denna bakgrund var det så klart med viss osäkerhet jag slängde mig ut i värden utanför Akademiska hus.

Boken som är kronan på verket efter 25 års skolgång. Mycket intressant läsning.

Så min inställning inför denna säsong var helt enkelt att genomföra de tävlingar jag anmält mig till så gott det går med tanka på att jag numer inte bara var en glad motionär med ett dagisbarn där hemma utan också att jag skulle få ett riktigt jobb att gå till. Jag ska verkligen inte skriva en uppsats om mitt nya jobb men som det känns nu har det inte kunnat passa mig bättre! Visst är det några fler möten att gå på men i stort sätt kan jag kan fortfarande göra vad f-n jag vill! :)

Goa hälsningar från boostlandet Ludvika! /Perra, Databasanalytiker Inera AB

Norrmännen tycker om mig och jag dem

Som ni säkert redan vet har jag, Henke och Valpen anmält oss till Norseman vid två tillfällen. Ni som kan er Puppy-historia vet dessutom att det var med sikte på just Norseman som klubben startades upp. Det var innan jag var med i bilden. Jag låg nog på något operationsbord med mitt knä vid den tiden. Men till säsongen 2010 så hade helt plötsligt antaningsproceduren gått från först-till-kvarn till den-med-mest-flyt. Lottning. Det är med lite dåligt samvete, måste jag säga, som vi nu kan konstatera att jag vid båda dessa lottningstillfällen har blivit erbjuden en startplats medan Johan och Henke har fått ett fuck-off. Det här var ju liksom deras grej. Men jag tänker inte be om ursäkt. Jag tror absolut inte på ödet och är inte vidskeplig. Jag är ju naturvetare för sjutton! Det var så att jag var en av de ca 10 på 100 som i två på varandra följande lottningar fick en plats.

Till vänster: snap-shot från 2010 års lottning där men rankas i stigande ordning från slumptalet i andra kolumnen (jag hade det lägsta av alla). Till höger: välkomstbrevet 2012.

2010 var inställningen att vi skulle göra någon gemensam internationell IM istället för Norseman så jag tackade nej. I år, "äventyrsåret", känns det helt rätt, iaf efter några dagars betänketid. Jag har rest en del i fjordlandskapet i Norge, dock inte i Hardangerfjorden, och det är nog den vackraste naturen jag har sett. Det ska bli fantastiskt att få köra en A till B triathlon där. Inga varvbanor, knappt asfalt på löpet. Bara jag, ett fåtal åskådare, ett support-team och sen Hardangervidda. Den enda tidsmässiga målsättningen jag har är en svart t-shirt. Annars går denna tävling i äventyrets tecken. Nu ska jag bara fundera ut på vilket sätt jag ska förändra min träning för att vara bättre rustad. Mer kuperad cykel och mer backlöpning är utgångspunkterna.

Tävlingen verkar göra avtryck.

En annan relaterad men för somliga ganska ointressant sak är att jag kommer cykla förbi många av platserna jag för närvarande läser om i Guillous bok Brobyggarna; Haugastøl, Ustaoset, Ustevatnet och Geilo. Det var hårda män de där rallarna. Nog ska jag kunna visa upp lite hårdhet där på cykeln också.

Kalmar järnman 2011

Nu har mitt andra delmål för säsongen avslutats och jag sitter och försöker sammanställa mina tankar. Kalmar järnman blev en härlig upplevelse med superfint väder och härligt tri-häng med Valpen. Synd att inte Porthos kunde hänga på. Jag vill först tacka hela organisationen och all underbar publik som kom och stöttade alla oss. Fantastisk stämmning! Sen var det jättekul att mina föräldrar kom ner och bevittnade sin första triathlontävling. De tyckte det var super, även mamma! Jag hade en ganska jobbig upplevelse under simmet i IM Zürich förra året och jag försökte verkligen ha en positiv mindset när vi stod där i Kalmar sund och lyssnade på nationalsången. Att ha provsimmat banan innan tävlingen är verkligen att rekommendera och med lite mer rutin, och lite mindre människor så blev det en mycket bättre upplevelse. Visst va det trångt men jag uppfattade stämmningen något mindre hetsig än förra året och jag lyckades pricka race-plan ganska precis.

Simstarten i en triathlontävling är en skräckblandad upplevelse.

Det enda negativa var att under sista halvan av andra varvet, när jag hade riktigt bra flyt i simmet, så började jag få ont i pannan ut emot tinningarna. Lite av en brainfreeze som nästan fick mig att ta tag i en kanot för att få komma upp med huvudet ur vattnet ett tag. Konstigt för vattentemperaturen var inte så särskilt låg jämfört med många andra simpass man genomlidigt i Stocksundskanalen eller på Ö till Ö.

Jag överlevde simmet ganska bra trots allt och känns alltid lika fint att komma upp i friheten på cykeln.

Kom upp på cykeln och fick fint sällskap av Staffan under första 7-8 milen. Han hade perfekt pace så jag låg konstant enligt plan på 135 bpm. Sen kom vi ifrån varandra och jag hittade ett par-tre ryggar som höll perfekt fart resten av sträckan så att jag kunde ligga runt 140 bpm, precis enligt plan. Vinden var lite oväntat emot ut mot vändningen men hemåt gick det finfint och det var underbart att komma in i Kalmar med alla människor som hejade. På tillbakavägen på sista varvet låg jag och höll igen för jag visste att jag var 3-4 minuter snabbare än plan och att det nog var visare att spara krafterna till löpet för att orka hålla ihop och klara 10 timmar.

Ut på löpet hittade jag en man i medelåldern som gick som en klocka på 5 min/km. Jag såg aldrig att han tittade på någon klocka men min visade max 5 sek diff på tempot. Jag kände mig som en kung och tänkte att det här är så jävla bra. Upp emot 20 km började han dra ner på tempot tyvärr och jag fick försöka hålla igång själv.

Återigen kändes löpningen så jäkla bra till en början men det förändrades, igen.

I motvinden in mot sista varvningen kände jag att det kommer blir kämpigt att hålla den tänkta farten och klara 10 timmar. Vid varvningen kommer jag ihåg att jag sa till min pappa att det började att dra så där familjärt i muskulaturen. Krampkänningarna hade börjat och vid flertalat tillfällen ut mot vändningen höll det på att smälla till så jag fick trycka upp tåspetsarna mot smalbenen och vid ett tillfälle ställa mig och sträcka ut vaderna. Vid det här laget låg jag precis på gränsen vad mina ben pallade men ändå tappade jag 15-30 sekunder på planen per kilometer. Liksom i Zürich kändes det som att hjärta och hjärna kunde leverera mer men musklerna i benen sa stopp. Detta lyckades jag slippa känna i Lapland Ultra där jag kunde dra på en rökare till spurt och klara mitt mål. Min spurt i lördags var inte så mäktig, snarare märklig... Spola fram till 50 sek och njut. Eller, spola inte alls utan njut av Henkes mästerverk! Tog dock klubbrekordet med 26 min, härligt.

Jag är relativt övertygad om att det varma vädret var skillnaden i lördags. Jag åt bra och fick i mig mina salttabletter enligt plan men troligen lite för lite vätska för jag kissade endast en gång under loppet efter att jag kommit upp från simmet. Lite synd att missa 10 timmar med 1 min och 45 sekunder men jag känner mig ändå riktigt nöjd med min insats.

En tanke går till Micke som hade en mindre rolig upplevelse med en allvarlig cykelkrasch endast 8 km från växlingen. Supertråkigt. Tur att han hade Tompa som, som alltid, stod för grymt humör och fina bilder. Tack. Valpens filming var också fin.

participant number       91 age group   Herrar Senior name           Bjelkmar, Pär (SWE) club             Puppy Triathlete Society

race info                         place Swim          01:14:11     173 Trans 1       00:02:35 Bike            05:07:44   80 Trans 2      00:02:17 Run            03:35:00   56 time total  10:01:45

place (M/W) 56 place (ag)      34

Sub 10 med jägarbröder

Jag klarade mitt mål att gå under 10 timmar på Lapland Ultra, känns fantastiskt! Rullade in på 9:54:55 och en femteplats totalt (eller sjätte om man ska räkna med brudarna, och det ska man ju så klart!). Just 10 timmar är lite av en speciell gräns eftersom man då kommer med i statistikrullarna hos Kommittén för svensk ultradistanslöpning (KUL). Statistiken sköts dessutom av Fredrik som jag reste med (och jobbar med) så lite extra kul att han får lägga in mitt resultat. Fredrik är också ganska nöjd just nu eftersom han dels vann loppet (på 8:46:34) och dessutom har fått bekräftelse på att han får springa det legendariska Spartathlon i höst. Ett delmål jag hade var att jag skulle försöka äta bättre i detta lopp (jämfört med TEC). Det lyckades jag med. Som ett test för att se om jag skulle slippa krampkänningarna som jag brukar dras med så åt jag dessutom kontinuerligt Hammers endurolytes (efter tips från Andreas Falk). Detta verkade fungera för mig även om det är svårt att visa att det just berodde på det extra saltet. Jag kände mig även betydligt piggare vid målgången än vid TEC då jag hade en mindre kollaps.

Målgång efter riktigt bra spurt. Jag ser nästan piggare ut än Jesper som sitter och tar igen sig till höger.

Jag fick jobba riktigt hårt mentalt för att hålla uppe modet och inte släppa målet på 10 timmar. Det kändes inte speciellt bra till en början utan jag sprang på och snackade med ultralegenden Rune Larsson under första 20 km ungefär. Vi höll typ 6:10-fart så efter 20 km låg jag minus 4.5 minuter på måltiden. Jag gjorde en liten fartökning för att få springa lite själv och hitta min egen rytm. Körde på i 6-minutersfart mer eller mindre ensam på den långsamt böljande grusvägen. 50 km passerade jag på 5:05:18 så hade inte tappat så mycket mer trots en hel del uppförsbackar.

Ungefär där, halvvägs, vände banan västerut och nu var det asfalt som gällde till mål. Galet långa raksträckor med tallskog på sidorna så långt ögat kunde nå var väl så där uppmuntrande. Mer uppmuntrande var det när min lumparpolare Jesper dök upp vid ca 70 km. Det hela var planerat; han hade vägarna "förbi" (på väg till Luleå) och skulle springa med som pacer sista 30 km ungefär. Det var riktigt härligt att få lite sällskap, han snackade på (som vanligt) och jag svarade kort utan utvikningar. Jag var ganska så spak vid det laget men han gjorde allt för att muntra upp mig och vi kämpade tillsammans för att hålla uppe tempot.

Vid 80 km var vi 4:15 efter målet och vi bestämde att vi skulle försöka ta 30 sekunder per 5 km. Med en liten spurt skulle jag då grejja 10 timmar. Där någonstans såg jag någon stålle som kom stakandes på rullskidor på tidiga morgonen. När han kom närmare insåg jag att det var min andra lumparpolare, Krister a.k.a. Kaiser, som tydligen hängt med Jeppe, a.k.a. Lappen, upp för att överaska mig och hänga på lite fiske och äventyr efteråt. Vilka jävla polare man har, de bästa!

Världens skönaste grabbar. Kaiser och Jesper.

När det var 12-13 km kvar sprang vi ikapp en, vad det verkade, mycket pigg Marko från Jalles TC. Han "lovade" att om jag tog rygg på honom så kom vi under 10 timmar. Hans GPS såg till det. I kombination med hans ben så klart. Skönt att där inse att det kanske skulle gå. Vi sprang på bra och vi tog in tid snabbt. Sista vätskestationerna var jag galet stressad och troligen något irriterad på de inte alltför snärtiga upphällarna. Förlåt om jag röt till åt någon! Konstigt hur något så banalt som en tid kan få en att nästan bli besatt. Jag skulle göra allt för att klara det, det blev liksom det som hela det mentala hängdes upp vid.

Allteftersom vi började närma oss mål så kunde jag tagga till ytterligare och öka farten. Visst var jag lite rädd för att jag kanske skulle krampa men jag hade i princip inte haft några känningar alls under loppet och jag brukar bli förvarnad under ganska lång tid innan det smäller till. Så jag vågade släppa loss allt. Drog på riktigt hårt sista kilometrerna så sista milen gick överlägset snabbast; på under 54 minuter.

Efter målgång släpade jag mig iväg till duschen och sen till frukosten. Sen däckade vi allihop uppe skolan i Adak. Krister och Jesper drog vidare mot nya äventyr på eftermiddagen och jag och Fredrik väntade in prisutdelningen och sen tog vi hyrbilen tillbaka till Umeå och nattåget tillbaka till hufvudstaden.

Nästa år är det SM på 100 km i Adak, undrar om jag är med.

Lapland Ultra - taking Perra longer!

Nu har jag precis startat löploppet Lapland Ultra i den lilla byn Adak mellan Malå och min gamla lumpenhemstad Arvidsjaur. Loppet startar kl 22 fredag kväll och går 100 km runt en sjö med start och mål i byn. Lite annat upplägg alltså än TEC som jag körde i våras. Vätske- och matkontroller finns i varenda liten by utmed tävlingsbanan med 5-7 km mellanrum.

En start i denna tävling har varit aktuell sedan jag satt på bussen hem från Lidingö Ultra och snackade med min ultralöpandes kollega Fredrik som verkade sugen. Jag hade redan tidigare på säsongen planerat att springa mellan Nikkaloukta och Abisko i månadsskiftet juni/juli med min lumparpolare "Lappen" Näsvall men de planerna fick inte vingar i år.

Det som gjort mig tveksam är förstås att loppet går endast 5 veckor innan Kalmar järnman samt att det är lite svårigheter att ta sig till och från Adak ensam. Men när Fredrik efter Stockholm maraton bestämde sig för att köra och jag fortfarande hade en bra känsla i kroppen för loppet och löpformen så bestämde jag mig för 3 veckor sedan.

Vad har jag för tankar innan loppet då? Något som jag måste göra bättre än TEC är att försöka få i mig mer energi annars kommer jag nog inte klara att springa 20 km till. Jag tror banan i sin helhet är lite lättare än TEC och jag ska försöka hålla ungefär samma raceplan som då, dvs köra på lite under timmen per 10 km (inkl. mat och drycketstoppen) och försöka hålla ihop loppet minst lika bra som då. Det ska bli ett härligt äventyr att springa här uppe i den ljusa norrlandsnatten med mycket få människor omkring (ca 60 löpare utspridda på 100 km blir ganska glest...) och jag har ingen aning om min kropp kommer vakna till liv. Den har känts seg och kantig de sista två veckorna. Önska mig lycka till, det lär jag behöva!

Så här såg det ut längs banan förra året. Foto Béatrice Karjalainen

Lidingö bjöd på löparfest

Skriver ihop en snabb race report, tyvärr utan bilder från loppet för fotograf (o ordförande) Pelle Karlsson har så klart andra saker för sig en lördagskväll... Men det var grymt att han kom ner och schtekte på vallen.

Lidingö Ultra bjöd på 50 superfina kilometer i helt galet fint väder. Det gick som jag hade hoppats på men med mersmak. Jag hade ganska stor respekt för den backiga banan för jag minns ju "debacklet" på Lidingöloppet i höstas då jag knappt hade styrfart sista milen. Det skulle inte upprepas utan denna gång skulle jag öppna lugnt och vara stark på slutet. Jag hade 5 timmar lite som skamgräns men skulle försöka hålla ca 5:45/km och inte gå över 140 bpm på flacken första halvan av loppet för att, som sagt, öka.

Förutom ett rent tidsmål hade jag ett litet delmål om att slippa krampkänningarna som jag har dragits med i alla längre lopp, såväl triathlon som ren löpning och Ö till Ö. Detta skulle uppnås med diverse extra tillskott av salter under loppet samt att äta o dricka exemplariskt.

Representar i nya Puppy-kläderna

Första 25 km klockade jag in på 2:26:36 och visst va jag pigg men jag var fortfarande lite osäker på hur mycket jag skulle våga gå på nästa 10 km. Jag lämnade Micke och Tompa, som jag sprungit med från och till, på vallen (de sprang 26 km). Jag bestämde mig iaf för att öka farten en del och gjorde nästa 10 på 53:30, kände att kroppen svarade fint så jag ökade gradvis hela vägen till mål. Det gick så pass snabbt på slutet att min klocka sa 25:15 mellan 40 och 45 (inkl. Abborbacken som inte var lika brant o lång som i höstas) och 22:30 på sista 5 kilometerna.

När jag ser på tiderna och hur jag lade upp loppet nu i efterhand skulle jag nog ha spridit ut de där krafterna jag hade kvar på slutet lite mer jämnt under loppet. Jag visste inte riktigt att jag var i sådan bra form, lite surt att själva upplägget var för konservativt o säker kostade mig lite tid. Men man kan inte vara bitter en sådan här dag. Jag gjorde allt som jag hade planerat för, följde race-plan, åt och drack disciplinerat och hade inga krampkänningar. Jag slutade 56a i Herrar 50 (och fick stryk av 8 tjejer). Jag kunde inte låta bli att räkna lite nu ikväll när jag såg de officiella resultaten och mina 2:04:02 på sista halvan var 24e tid i Herrar 50. Så avslutningen var ju bra.

Nu ska jag gå o läsa Friels och Byrns "Going Long" och planera upp nästa träningsblock som ska leda till Kalmar järnman som nu är spikad för mig. Ha det gött!

Nöjd med ultradebuten

Efter 8 1/2 timme kom jag äntligen i mål i min första ultralöpningstävling, Täby Extreme Challenge 50 miles (80.5 km). Som det framgått i tidigare inlägg har jag haft problem med mitt knä de sista veckorna. Och som om inte det skulle vara nog så sträckte jag till ryggen i måndags. Kanske är det för att jag inte kunnat springa någonting alls på slutet p.g.a. ryggen som gjorde att jag inte kände av knät alls under loppet. Konstigt nog kände jag inte av ryggen heller! Istället har jag nu i två dagar upplevt något slags rekord i smärta och stelhet i benen. Sugen på att komma igång...

0-40 km Men låt oss starta från början. Tävlingen går på en superfin och varierande varvbana på 10 km med vätske- och matstation vid varvning. Där hade man också tillgång till sin egen väska med utrustning och mat. Som vanligt tog jag det piano i starten och fick köa lite i början så första varvet landade på 1:03'21 med placering nr 17 (utav 24 st i 50-milesklassen). Jag kände väl ganska så snart att försöka hålla varven under en timme skulle bli ganska svårt. Innan loppet trodde jag att jag kanske skulle kunna göra det (d.v.s. en sluttid på ca 8 timmar). Iaf innan jag provsprang banan dagen innan men banan var lite tuffare än vad jag trodde på förhand. Under första halvan av loppet kunde jag i princip hålla 5'30-5'45/km under de lättsprungna partierna men mellan 6.5 och 8 km var banan omlagd (från förra året p.g.a. den sena snösmältningen) från terrängspår till teknisk skogsstig. Där kunde jag inte hålla uppe farten. Så det slutade med att jag gjorde de följande tre varven på: 1:01'55, 1:00'38, 1:00'54 med ungefär en minuts paus i varje varvning. Efter ca 24 km blev jag varvad av första löparen, nämligen Vasalundsbekantingen "Maraton-Mange", som hade en helt outstanding fart på banan. Han vann en utklassningsseger i 50-milesklassen, 2 timmar och 11 minuter före mig.

40-60 km Efter 4 varv börjar loppet kändes det som. Jag var fortfarande vid gott mod och kände mig stark men jag hade börjat få lite svårt att äta (grädden kändes helt plötsligt inte alls så intressant). På femte varvet började jag känna tendenser till lite kramp så jag tänkte trycka i mig lite salt i varvningen. På väg in i den, på cykelbanan längs vägen, hörde jag Valpens bekanta stämma skrika "PERRA!". Det var härligt att få lite support där när det började kännas på allvar! Jag snackade lite med honom och Emelie och frågade de grymma funktionärerna i mattältet efter buljong. Det blev ett nej på det men en härligt starkt tillredd varma koppen fick det bli. Tyvärr tog den lite lång tid att tillreda. Den hjälpte dock bra mot känningarna i låren så jag beslutade mig ändå för att äta en till i nästa varvning. På ett mycket oväntat ställe på 6e varvet fick jag återigen support av bästa Anna och Katta med fina plakat och saltlakrits, underbart! Dessa två varv (5e och 6e) hade jag nästan 3 minuter i varvningarna och de gick på 1:02'40, 1:04'45. Jag hade ingen aning om hur jag låg till i tävlingen men det var nog i princip ingen som sprungit om mig sedan första varvet (förutom Maraton-Mange) så jag visste att jag klättrat. I efterhand vet jag nu att jag hade klättrat upp till 5e plats efter 60 km, endast 8 minuter till 4an. Mentalt var dessa två varv jobbigast; på "hemvägen" men ändå så långt kvar och med oron för att krampen skulle slå till allvarligt med promenad som följd.

Underbart att få support när det är tungt! Katta och Anna gör allt i sin makt för att få mig att öka. Stort tack till alla som hejade; Valpen, Emelie, Katta, Anna, Henke, Henkes Anna, Lina, Alma och Kenna och Lisa, Ni är bäst!

60-80 km Så här långt in i loppet sprang jag omkring lite i min egna värld med lite småsvårt med tidsuppfattning och så här i efterhand, minnet. Jag kommer dock ihåg att jag tyckte det kändes riktigt bra när jag insåg att jag skulle ta mig runt nu när det endast var 20 km kvar. En halvmara. En överskådlig distans eftersom jag gjort den många gånger förrut. I sista varvningen inför sista varvet hade underbaraste familjen kommit tillbaka till Enesta krog och hejade för fulla halsar. Härligt att se dem man älskar! Kunde tyvärr inte riktigt hålla den goda känslan på väg ut på sista varvet för jag var tvungen att sträcka ut mina lårmuskler genom att sitta på huk (stå upp och försöka stretcha var inte möjligt för då skulle någon annan muskel brista ut i kramp) - faktiskt precis på samma sätt jag var tvungen att göra på Sala Silverman i höstas. Jag lyckades dock hänga på Mattias Allared (som slutade 7a i 100-miles) som sportmannamässigt undrade hur det var med mig. Vi fick också sällskap av Sandra Lundqvist (3an i damklassen) som jag växelsprungit med under ganska lång tid. Vi småpratade lite och jag repade mig så pass att jag lyckades öka något sista 2 kilometerna till något som kanske skulle kunna liknas med en spurt... I 5'15-tempo. Satte upp ett mål att gå under 8 h och 30 min och det lyckades jag med (med 28 sekunder till godo)! Trots spurten gick sista varvet långsammast och näst sista, näst långsammast, på respektive 1:08'03 och 1:07'16.

Nöjd efter målgång. Orkar t.o.m. visa hornen

Det var så underbart när jag äntligen kunde sluta sätta det ena benet före det andra och bara slå mig ner i gräset. Jag frågade lite snyggt funktionärerna vid tidtagningen hur jag placerade mig och fick då höra att jag var fyra i mål i 50-milesklassen för herrar (fick stryk av en kvinna också).

Lina och Alma tittar oroligt och medledsamt.

Efter lite stretch och snack med alla vänner och familj efter målgången gick jag in i värmen för en dusch och fick där inne någon form av energibristsymptom. Jag skakade kraftigt, frös och hackade tänder. Min kollega Fredrik Elinder (som skulle ut och vara pacer till Falk) och Michael Manske (trea i 50-milesklassen) sa att jag nog drabbats av energibrist och tyckte att jag skulle ge mig ut och få i mig mer att äta. Sagt och gjort, jag ranglade ut och när Lina mötte mig kände jag att jag bröt ihop lite och fick slå mig ner på en bänk och käka en chokladkaka. Snabbt blev det bättre men värken i benen får jag nog dras med några dagar.

Tack till alla funktionärer som gjort ett jättejobb med att ordna en så fin tävling! Nästa blir Lidingö Ultra den 7 maj. Måste bara träna lite backe först!

Ultralöp

Det är en rätt blåsig lördagmorgon som just nu ägnas åt att dricka lite kaffe och slappa. Igår var det fartökningspass sub40 innan 06.30 och morgonsim dvs allt annat än ultrafart på mitt och Valpens morgonlöp, men lördagen ägnar vi åt ultralöp, eller vi och vi. Perra springer och vi hejar! Starten har redan gått, klockan 10.00 stack Perra ut på sin första Ultratävling. Det är 8 varv på dryga milen som ska avverkas och jag tror personligen att Perra kommer fixa 6-minutersfart och räknar därför med målgång vid 18-tiden. Vi räknar med att ni hejar lite extra när Puppys stolta ultrasektion löper förbi.

Kallare än väntat vid TEC-starten Perra poserar vant innan starten men inte ska du springa med rymdvagnen?

Själv tar jag det lite lugnare nu på morgonen och sticker ut för att kolla målgången. Men räkna med att det finns en och annan Puppymedlem ute i Täby under dagen.

Imorgon cyklar vi på Ekerö med start från solnahallen 07.30 för de som är sugna.

Tävlingsdebut!

T minus 5 days and counting. På lördag kl 10 går starten för TEC 2011 (Täby Extreme Challenge) och jag är anmäld till klassen 50 miles tillsammans med 27 andra herrar (och 8 damer). Hela 77 herrar och 20 damer ska springa dubbla distansen 100 miles (180.9 km). Dessutom är det SM på 100 km helgen efteråt och jag tvivlar på att det är många TEC-utövare som även är med där. Ultralöpning är större än vad man kanske kan tro alltså! Min uppladdning har varit lite strulig inför loppet så jag vet inte riktigt vad jag ska tro om utfallet. Och det är endast därför (jag lovar Henke) jag inte vill lägga ut någon målsättning här på bloggen. Ärligt talat kan mitt knä eventuellt säga stopp efter 10 km likväl hålla hela vägen, det har betett sig mycket oberäkneligt senaste veckorna. Jag har liksom som en kramp utanpå knäskålen. Kramp för att det tidvis gör jävulskt ont men avtar efter lite stretch och gång. Ett större problem är att jag troligen snedbelastat lite också, för att kompensera, så att jag också tidvis fått ont i vaden. Det är iaf min högst amatörmässiga analys av det hela. Vårt proffs Muttala har varit på varmare ort och spelat tennis så har inte kunnat få någon hjälp där.

Så summa summarum är att jag under 13 veckor fått ihop detta i träningsväg (exkl. längdskidåkning):

Totaler i vänstra kolumner och veckomedelvärden i högra

Där längsta passet har varit en mara och "bästa veckan" gav 87 km löpning medan 12e veckan endast gav 32. Jag har sprungit med barnvagnen (med Alma i) i 135 km utav dessa. Vi får se om det räcker...

Nu blir det ett par lugna löppass i veckan och sen ska jag tänka ut vad för något gott och flottigt jag ska ha att äta i väskan i varvningarna. 1 liter vispgrädde är redan inhandlat. Älskar att komma få dricka rakt ur förpackningen!

Muuuuu på er!

Varför Ultra?

Jag det kan man verkligen undra. Som jag utlovat så ska jag förklara hur det kommer sig att jag ska ge mig på de lite längre distanserna. Som ni kanske vet doktorerar jag på Stockholms universitet (SU) och i universitetsvärlden kryllar det ju av autister. Det tycker iaf Henke. Och det kanske stämmer eftersom Valpen är doktorand. Vi skulle ha ett möte på SU en dag med en kollega som är professor på Linköpings universitet men som bor i Hässelby. Han kom till mötet med slimmad löparryggsäck, reflexväst (ett måste, eller hur Henke!?) och hela kittet som gör att man kan misstänka att det är en "seriös" löpare. Hässelby tänkte jag, det är nog en bit dit och inte såg det ut som han hade tänkt att duscha och ta tuben tillbaka... Jag var ju så klart tvungen att höra efter lite om Fredriks löpning och nämnde att jag och en kompis tänkt att kanske ta oss från Nikkaluokta till Abisko (sträckningen på Fjällräven Classic) i sommar. Lite blygt säger då Fredrik att han minsatt kört tävlingen... och råkade slå banrekordet 2007!!! På 13:36 tog han sig de 11 tuffa milen. Jag var stum för ett tag.


Fredrik under VM i 24-timmarslöpning 2010 i den franska staden Brive.

Hur tufft är inte det!? Jag avfyrade en rad följdfrågor så klart (till förtret för de andra som närvarande på mötet). Det visar sig då att han har en mängd finfina löpmeriter och är med i ultralöpningslandslaget! Sen dess har vi snackat löpning (och forskning) en hel del och jag har blivit så inspirerad att jag tänkte ge det ett försök. Ultralöpning alltså, forskningen har jag givit upp.

Ett ultrabra 2011

Kort uppdatering från fader Pär. Hoppas julen varit till belåtenhet och allt sånt där! Efter ett par lediga dar runt aftonen i boooostlandet Ludvika så har jag slitit med inflytt i ny lya på Kungsholmen. Nu ska det bara renoveras också. Eftersom jag just blivit fader så har jag förstås fått fundera lite över mina prioriteringar inför säsongen 2011 och vad passar inte bättre än att yttra dessa så här sista dagarna före det nya året. Får se om Henke lyckas övertala mig till något annat i morgon då det nalkas festligheter hos godsägarna Roström. Henrik har gnällt om Ö till Ö-revansch sedan vi fick kramen från Michael tre sekunder efter mållinjen. Så Ö till Ö är ett A-race (Friel-lingo) för mig (och Henke) i år. Henke snackar massor placeringar men jag är modest som vanligt - säger topp 10.

För att lyckas på Ö till Ö måste man ju kunna simma. Så simfokus med Puppys egen simcoach Berra har det blivit under hösten och förhoppningsvis fortsätter vi till våren. Får hoppas de fina resultaten kommer snart också bara. Simpass är bra ur tidssynpunkt eftersom man med fördel kan utföra dessa på morgonen. Därmed är planen att under våren, då jag är pappaledig, hinna sticka in 2 morgonsimpass i veckan (utöver ett stående pass med Berra) innan Lina sticker till jobbet.

Sen kommer vi till mer prioriteringar. Det blir nog inga triathlons som A-race för mig i år! Ingen Vegassatsning med Henke och Valpen. Buhuuu! Mycket sorgligt men jag kommer inte sakna trainerpassen i bastun för värmetoleransen. Det hade inte varit realistiskt för mig med en sådan satsning ens om vi hade kört med samma träningsmängd som förra året, än mindre med 10-20% mer. Istället har jag kommit till insikt att jag ska testa på lite längre löpning istället. Och det passar ju dessutom finfint med Ö till Ö-satsningen. Cykeln får med andra ord stryka på foten även om jag inte kommer lägga den helt på hyllan.

Längre löpning kallas också ultralöpning i ultralöpningskretsar, och så klart har mina Puppyvänner anammat detta ord då det låter häftigt och maskulint.

Reds anm. Vi passar på att lägga in en fin bild på en sliten Perra som inte gör high five med publiken, nya smeknamnet är en hybrid mellan två gamla klassiker, grinkuken och Ultraperra, vilket helt sonika ger nya smeknamnet Ultrakuken, välkommen in i spelet.

Jag tror jag kommer vänta med historien varför jag blev inspirerad till just ultralöpning till mitt nästa inlägg och istället helt enkelt listar tävlingarna som idag är aktuella för nästa säsong.

Ursvik Ultra, 45 km, 27/3, prel. C-prio Täby Extreme Challenge (TEC), 50 miles (80.5 km), 9/4, ANMÄLD A-prio Lidingö Ultra, 50 km, 7/5, ANMÄLD B-prio

Ses runt Kungsholmen!

Från det ena till det andra

Det kommer ta ytterligare ett par dagar innan jag knåpat ihop en liten race report från IM Zürich. Mycket upplevelser som ska smältas där. Men... Det tog inte längre tid än att träningsvärken försvunnit ur quadsen innan suget återvände på träning och fokus ställdes om på vårt andra prio-A tävling i år, nämligen Ö till Ö. Jag har suttit senaste två kvällarna när mina tjejer somnat och läst in mig på tävlingen och framför allt komma underfund med vilken utrustning som kan tänkas behövas. Det är ju hög tid att testa var som fungerar och inte. Tysken Henke lär gnugga händerna när han tänker på alla prylar som ska utprovas och inhandlas. Skor var helt klart prio 1 för mig eftersom högviktsskorna som jag kört med hittills på säsongen knappast är lämpade för att simma (och sen springa) i. Så efter lite research och kläm och känn i butiken så slog jag till på ett par Inov8 X-talon 212.


Perras nya Inov8 X-talon 212 - gott nog för Ö till Ö?

Inte nog med det, det blev ett spontanköp av en löprygga/vätskesystem också efter rekommendation av Tommy Sarenbrant.


Kul att shoppa med Alma. Nya skorna och ryggan Source Spinner NC 1.5.

Nu bär det av på en kort joggingtur till gymmet med nya skorna. I morgon ska jag och vapenbrodern Henke prova att köra ett kombinerat sim-löppass med skor och våtdräkt på i båda disciplinerna.

Annars knåpar Henke med Zürichfilmen och njuter av sista dagarna på semestern och Johan flydde landet och elektriciteten för att tillbringa dryga veckan i finska skärgården, utan att först sammanställa våren och sommarens utlägg i klubben som han lovat! Argh! Är rädd att det blir en ekonomisk Puppysmäll på käften när allt retts ut...