Ultralöpning

Tävlingar och långhelg

Yo,Det har varit långhelg och det har varit många Puppys i farten. Vi får väl se om det dyker upp några rapporter här på bloggen. Tills dess så kommer lite korta kommentarer.

Vi hade två deltagare i Västmanland Tour det var Valpen och Staffan som körde 18k på lördagen och Valpen var ensam deltagare på söndagens 11k. Två spaningar därifrån är att Valpen tvärsågade någon trijunis som bloggar på Runners samt att Valpen satt i ledarklungan dag 2 och kände sig stark när de kraschade och Scottens framgaffel gick. Den hade man ju velat se. Men som tur är så verkar allt gått bra.

Vi har också haft igång vårt trailteam. Amanda, en av våra senaste tillskott körde någon skum (men cool) tävling i Frankrike där hon helt sonika glider in på en andraplats! Magi. Hoppas få en rapport och lite bilder om det snart, tills dess får ni hålla till godo med lillsyrrans blogginlägg om loppet, det är så mycket särskrivningar att Perra håller på att smälla av. Men Yoie är onekligen Puppymaterial med den badboyattityden. Eller som Micke brukar säga, Puppy TS är för rockstars! Kan inte mer än hålla med.

Perra i nya outfitten, Amanda kör dagensminen i France.

Lidingö Ultra hade vi inte mindre än 4 deltagare, Perra, Thomas (ny för året), SpifMicke och Tompa. Ni hittar alla resultaten här. Snackade med Perra (som dessutom handlat MTB) igår på Valborgsgrillen och han var inte speciellt nöjd och kroppen hade strulat lite på sista varvet men gick ändock i mål som främsta Puppy, men sen är han ju vår ultrakung!

För egen del så har operation cykelben fortsatt, såg till att få mig en BG fit, av Mats Anderssons brorsa Björn, på Cykloteket. Fantastiskt trevlig och duktig snubbe. Anledningen till den var att jag i princip under hela förra året fick ruskigt ont i axlarna och nacken i tempoställning och det har inte riktigt gett sig på trainern i vinter. Domen blev justerade klossar plus att han, till Valpens stora glädje, LA TILLBAKA några av de ringar som plockats bort. Troligen behövdes det för när det blev långpass i min ensamhet på lördagseftermiddagen så gick det fint att ligga längre sträckor i tempoställning. Så det får vara värt det när Valpen glider upp och droppar -Jävligt gubbig sittställning!

Cyklarna fick varsin dag i helgen plus obligatorisk cykelvård. Björn skruvar på Cervelon.

1 maj - rehabpassens dag. Till tisdagen så hade Valpen och jag som inte tränat ihop i helgen snackat ihop oss om att sticka ut och rulla lite, jag har ju kört dubbla långcykel plus löp och Valpen varit på cykeltävling i helgen, så det behövdes rulla ut och surra lite i det fina vädret. Dock ändrades planerna då vi fick sällskap av sprintmästaren Sahlberg, George (SCT snubbe som var het i helgen), Alex och ytterligare en Alex som jag dock inte han se för han flög av innan Tappström.

Alex (övertänd i tävlingsdräkt) och George, Henke och Valpen samt SPIF tri fikandes i backen.

Eftersom vi alltid snackat om att det blir full tävlingsutrustning och maxfart på första cykelpasset då löpcoach Pjärta ska med så visste jag i själen att idag skulle Micke Sahlberg få smaka för de där jävla VO2 passen som trillar in i mailen varje vecka. Och det kändes bra att få dunka på lite, nästan omgående efter att tempot startat på toppen vid sandudden så hängde jag och Valpen av de övriga och Micke såg nästan lite rädd ut när vi efter 30min tog ett litet stopp då det var dags för sprintern att vända hemåt. Vi fortsatte dock och George visade att han är stark och lite Perraäckligt konsekvent, kan bli en Puppy på sikt om man toppar med lite attityd. IronmanAlex gjorde snudd på en heroisk insats och klamrade sig fast efter första stoppet även om det inte blev några förningar på hemvägen. Kul att få stoppa in lite fart, Valpen får komplettera med stats men vi snittade väl 37-38 på de 55k vi tryckte på. Det är alltid kul att cykla med lite bra folk, sen gillar både jag och Valpen när det blir lite hetsigt, ryktas att vi får sällskap på lördag när veckans långpass går av stapeln. Kolla in Alex blogg vad han tyckte om dagens pass.

Noterar också att det verkar som om Tuggarn varvat upp med fartträningen plus fått lite skön hybris som Salomonlöpare. Valpen är dock inte så imponerad av lifestyletugget, men allt dras ju till sin spets 3 september Hur som helst så hoppas jag glida in på mer Tuggarlax nere i Finnboda innan dess.

Sist men inte minst så börjar planeringen för sista träningsblocket att sätta sig, ska bara inhämta lite expertkunskap gällande löpningen så kanske det blir ordning på torpet till 12 augusti.

Woop Woop! Henke

Tankar kring årets TEC

Som ni kanske förstått genomfördes TEC 2012 under lite speciella förhållanden med ca 10 cm nysnö som föll under natten och morgonen. Det medförde inte bara att det var svårt att ta sig fram i trafiken utan också att banan inte var löpbar kl 10 när starten skulle ha gått. Efter en heroisk insats av tävlingsledningen och funktionärer lyckades man röja fallna träd eller leda om banan runt olöpbara partier. Dock missade jag att läsa informationen på hemsidan så jag fick vackert sitta i omklädningsrummet i två timmar med ett 20-tal andra deltagare som anlänt till ordinarie start. Fin vit inramning i varvningsområdet vid tänkt start kl 10:00.

Till loppet. Kl 12 gick iaf starten och det var som man kunde vänta sig när man sett europavägarna. TEC går kanske till 40 % på asfaltsunderlag där det normalt sätt är lätt att springa. Sen är det ca 30, 30% på grus och i skog. Under de första 2 varven var underlaget helt enkelt katastrofalt oberoende på underliggande material så efter 20 km var jag riktigt sliten i fotleder, vader och ländrygg. Helt seriöst tänkte jag gå av efter 4 varv. Ungefär där efter två varv började dock alla löpare och blidvädret göra de normalt sett lättsprungna partierna just lättsprungna, även om de var blöta. I skogen var det lervälling men det kan man leva med. Lite rytm började äntligen infinna sig och jag slog följe med en glad tjej som visade sig vara en viss Anna Grundahl. Hon höll perfekt fart för mig och var jättekul att snacka med så jag kände att henne hänger jag på. Anna peppade mig för att jag skulle nå min målsättning för loppet, som nu snarare var att komma topp-3 i M50-klassen än att gå under 8 timmar som varit min målsättning innan snön. Hon själv pratade om det svenska rekordet men kände att det kändes som ett orimligt mål med tanke på omständigheterna.

Glad att se familjen och svåger Kenna vid sista varvningen. Av någon anledning sprang jag med mina solglasögon ända till sista varvet då jag bytte dem mot pannlampa.

Dessa faktorer, glatt sällskap och förbättrat underlag, gjorde att jag någon gång under 4e varvet tog ett beslut att om jag inte känner att jag drar på mig en skada så ska jag fortsätta. Jag visste att om jag går i mål så har jag en stor möjlighet att hamna på pallen. Ut på femte varvet försökte jag höra vilken position jag låg på (i M50-klassen) men det var lite oklart, typ 7-8 fick jag höra. Jag sprang återigen ikapp Anna som drog ifrån mig med någon minut varje varvning (eftersom hon inte stannade) och tog sikte på de framförvarande. Jag hängde på Anna till mitten på sjätte varvet då jag hade en rejäl svacka. Så här i efterhand tror jag den berodde på att jag slarvat något med intaget av energi på 3e och 4e varvet för att jag inte riktigt bestämt med att jag skulle fullfölja. Samtidigt som jag kände mig låg så kom jag ifatt 6-10 löpare (både 50- och 100-mileare) som såg ännu mer slitna ut än jag kände mig. Förlåt till er men det stärkte mig otroligt! Anna hade ju inte visat en tillstymmelse till ansträngning så jag hade inte riktigt insett hur de jag konkurrerade med mådde. Jag släppte idén att försöka hänga på Anna ut på 7e och koncentrerade mig på att få i mig ordentligt med energi i varvningen. Trots att säkert tillbringade 2 minuter i varvningen (min klocka hade fått batteristopp vid det laget) så insåg jag att jag bl.a. passerat Roine Gylesjö från NocOut som jag misstänkte skulle vara en av pallkandidaterna. Grädde och varm buljong från min egen packning plus två muggar varm blåbärssoppa gjorde skillnad ut på 7e varvet. Först genom att jag trodde jag skulle få upp allt i en kräkning men efter 3-4 km kände jag hur en hel del krafter återkom. I det här läget kände jag mig jävligt het. Inte alls som förra året då jag var galet trött sista två varven. Nu var det bara positiva tankar och jag kände t.o.m. att jag kunde hålla bra fart i de tekniska partierna som under TEC 2011 verkligen var min svaga punkt.

Så här glad blir man av att komma i mål!.

Vid sista varvningen möttes jag av familjen och svåger Kenna som hejade storartat! Jag kände mig fortsatt stark och tänkte att om någon skulle om mig skulle de få kämpa. Sista varvets sista två kilometer njöt jag faktiskt, såsom vi gjorde på Utö i höstas Henke. Bara känna stunden och att man klarade utmaningen. Det är så jävla skönt att snart få sluta springa! Jag är allvarligt imponerad av de som fortsatte lika långt till i geggan och mörkret. Såsom Tuggarn också har yttrat skulle jag vilja springa 100 miles någon gång men det känns ganska långt borta när jag tänker tillbaka på de två 50-milearna jag har gjort och 100-kilometersloppet. Fan vad sliten man är efter 8-10 timmars löpning. Att hålla på lika länge till, ja det är riktigt jävla tufft. Anna då, jo hon slog svenskt rekord och var totaltvå i mål endast slagen med några futtiga minuter av herrsegraren, SCT-hårdingen Sten.

Placeringen då, jo jag kom tvåa, fick stryk med typ 45 av vinnaren i min klass och var 7 min före Roine. Jaja, jag vet, jag fick också stryk av en handfull löpare på 100 miles men det är ju de officiella resultaten som räknas :) Tyvärr kan jag inte redovisa mina varvtider för min klocka fick batteristopp under loppet och de har inte kommit upp på TEC-sidan än. Återkommer med dessa. Kolla in ultradistans.se eller Andreas Fals betraktelser för annan rapportering om loppet.

För övrigt tycker jag Henke ska skriva ett träningsinlägg med sina jävligt illustrativa grafer snart.

Over and out. /Bjelkmar

By request...

... Sahlberg och alla andra, här kommer träningsupplägget. Jag har ju blivit uthängd för att inte redovisa min träning ordentligt men jag vill bara meddela att jag numer är den ende i Puppy TS som fortfarande lägger upp alla mina pass i den gemensamma kalendern. Så vem är det mörkar träningen, det kan man undra?

Från 10 oktober till 1 januari 2012, en period på 12 veckor, körde jag ett block med lite mindre uppstyrd träning. Exakt hur det såg ut kan ni se här.

Höstens träning, ligger på ganska precis samma nivåer som förra året. Skuggade kolumnerna är veckomedelvärden.

Säsongen har periodiserats efter tävlingarna under året. A-race är löptävlingen TEC 50 miles 14/4, Norseman 5/8 och Ö till Ö 3/9. Så fram till TEC, fas 1, är löpningen fokuserad på flack distans, ett upplägg som är högst kompatibelt med underlaget i kuperad terräng. Snitt på 50 km i veckan hittills. Detta återigen ungefär samma mängd som förra året. Jag har testat att springa ett par extra långa pass vissa helger (ett 50km och två upp mot 35 km). I år har jag även efter nyår testat att köra två distanslöp back-to-back a la Andreas Falk. Typ 25km lördag + 25 km söndag. Allt för att vänja kroppen vid långa distanser utan att döda den vid ett pass på 4+ timmar.

På simfronten har jag inte avverkat en sammanhängande sträcka på längre än 400 m sedan Ö till Ö i höstas. Med andra ord har det varit teknik och fart på schemat och det har givit fina resultat på dessa distanser. Har fått till 3 pass i veckan, varav ett under simcoach Micke Sahlbergs vakande öga. Nu är det "bara" till att orka behålla nya tekniken när det ska blandas in mer och mer distans till sommaren. Cykeln är ett ickeämne. Totalt ett tiotal spinningpass plus tre trainerpass de sista veckorna då jag känner lite press inför cykelpassen på Fuerteventura med Henke. Vet ju inte riktigt hur mycket han kör eftersom han mörkar men lär väl vara minst två pass i veckan så 3-4 timmar. Kan bli jobbigt att runda den där vindpinade och kuperade ön... Vi har förhandlat till oss två förmiddagar på vägarna, det ska bli riktigt grejt!

Sammanställning av fas 1 fram till i söndags 11/3.

Mellan TEC och Norseman kommer det så klart vara några tävlingar också men de har lägre prio. Stockholm marathon har dock snudd på A-status så efter TEC kommer jag ta in mer speed i löpningen. Kanske till och med köra något intervallpass, vem vet. Mer varierad löpning där backträning och kuperat löp i terräng kommer ta en betydligt större del. Kommer dra ner 0.5-1 pass sim i veckan och fasa in cykeln. En distanscykel varje helg måste in. Det blir kuperad cykelboost med Henke o Valpen i mitten av maj, allt för att vara så bra förberedd som möjligt inför detta:

Man kan lätt bli illamående av höjdprofilen på Norseman.

Sen har jag och Henke en månad på oss att komma riktigt bra förberedda till Ö till Ö. Kanske, kanske kan det bli debut på multisportscenen i höst. Raid Uppsala ligger bra till.

Hostiga och snörvliga hälsningar från Perra

Sub 10 med jägarbröder

Jag klarade mitt mål att gå under 10 timmar på Lapland Ultra, känns fantastiskt! Rullade in på 9:54:55 och en femteplats totalt (eller sjätte om man ska räkna med brudarna, och det ska man ju så klart!). Just 10 timmar är lite av en speciell gräns eftersom man då kommer med i statistikrullarna hos Kommittén för svensk ultradistanslöpning (KUL). Statistiken sköts dessutom av Fredrik som jag reste med (och jobbar med) så lite extra kul att han får lägga in mitt resultat. Fredrik är också ganska nöjd just nu eftersom han dels vann loppet (på 8:46:34) och dessutom har fått bekräftelse på att han får springa det legendariska Spartathlon i höst. Ett delmål jag hade var att jag skulle försöka äta bättre i detta lopp (jämfört med TEC). Det lyckades jag med. Som ett test för att se om jag skulle slippa krampkänningarna som jag brukar dras med så åt jag dessutom kontinuerligt Hammers endurolytes (efter tips från Andreas Falk). Detta verkade fungera för mig även om det är svårt att visa att det just berodde på det extra saltet. Jag kände mig även betydligt piggare vid målgången än vid TEC då jag hade en mindre kollaps.

Målgång efter riktigt bra spurt. Jag ser nästan piggare ut än Jesper som sitter och tar igen sig till höger.

Jag fick jobba riktigt hårt mentalt för att hålla uppe modet och inte släppa målet på 10 timmar. Det kändes inte speciellt bra till en början utan jag sprang på och snackade med ultralegenden Rune Larsson under första 20 km ungefär. Vi höll typ 6:10-fart så efter 20 km låg jag minus 4.5 minuter på måltiden. Jag gjorde en liten fartökning för att få springa lite själv och hitta min egen rytm. Körde på i 6-minutersfart mer eller mindre ensam på den långsamt böljande grusvägen. 50 km passerade jag på 5:05:18 så hade inte tappat så mycket mer trots en hel del uppförsbackar.

Ungefär där, halvvägs, vände banan västerut och nu var det asfalt som gällde till mål. Galet långa raksträckor med tallskog på sidorna så långt ögat kunde nå var väl så där uppmuntrande. Mer uppmuntrande var det när min lumparpolare Jesper dök upp vid ca 70 km. Det hela var planerat; han hade vägarna "förbi" (på väg till Luleå) och skulle springa med som pacer sista 30 km ungefär. Det var riktigt härligt att få lite sällskap, han snackade på (som vanligt) och jag svarade kort utan utvikningar. Jag var ganska så spak vid det laget men han gjorde allt för att muntra upp mig och vi kämpade tillsammans för att hålla uppe tempot.

Vid 80 km var vi 4:15 efter målet och vi bestämde att vi skulle försöka ta 30 sekunder per 5 km. Med en liten spurt skulle jag då grejja 10 timmar. Där någonstans såg jag någon stålle som kom stakandes på rullskidor på tidiga morgonen. När han kom närmare insåg jag att det var min andra lumparpolare, Krister a.k.a. Kaiser, som tydligen hängt med Jeppe, a.k.a. Lappen, upp för att överaska mig och hänga på lite fiske och äventyr efteråt. Vilka jävla polare man har, de bästa!

Världens skönaste grabbar. Kaiser och Jesper.

När det var 12-13 km kvar sprang vi ikapp en, vad det verkade, mycket pigg Marko från Jalles TC. Han "lovade" att om jag tog rygg på honom så kom vi under 10 timmar. Hans GPS såg till det. I kombination med hans ben så klart. Skönt att där inse att det kanske skulle gå. Vi sprang på bra och vi tog in tid snabbt. Sista vätskestationerna var jag galet stressad och troligen något irriterad på de inte alltför snärtiga upphällarna. Förlåt om jag röt till åt någon! Konstigt hur något så banalt som en tid kan få en att nästan bli besatt. Jag skulle göra allt för att klara det, det blev liksom det som hela det mentala hängdes upp vid.

Allteftersom vi började närma oss mål så kunde jag tagga till ytterligare och öka farten. Visst var jag lite rädd för att jag kanske skulle krampa men jag hade i princip inte haft några känningar alls under loppet och jag brukar bli förvarnad under ganska lång tid innan det smäller till. Så jag vågade släppa loss allt. Drog på riktigt hårt sista kilometrerna så sista milen gick överlägset snabbast; på under 54 minuter.

Efter målgång släpade jag mig iväg till duschen och sen till frukosten. Sen däckade vi allihop uppe skolan i Adak. Krister och Jesper drog vidare mot nya äventyr på eftermiddagen och jag och Fredrik väntade in prisutdelningen och sen tog vi hyrbilen tillbaka till Umeå och nattåget tillbaka till hufvudstaden.

Nästa år är det SM på 100 km i Adak, undrar om jag är med.

Lapland Ultra - taking Perra longer!

Nu har jag precis startat löploppet Lapland Ultra i den lilla byn Adak mellan Malå och min gamla lumpenhemstad Arvidsjaur. Loppet startar kl 22 fredag kväll och går 100 km runt en sjö med start och mål i byn. Lite annat upplägg alltså än TEC som jag körde i våras. Vätske- och matkontroller finns i varenda liten by utmed tävlingsbanan med 5-7 km mellanrum.

En start i denna tävling har varit aktuell sedan jag satt på bussen hem från Lidingö Ultra och snackade med min ultralöpandes kollega Fredrik som verkade sugen. Jag hade redan tidigare på säsongen planerat att springa mellan Nikkaloukta och Abisko i månadsskiftet juni/juli med min lumparpolare "Lappen" Näsvall men de planerna fick inte vingar i år.

Det som gjort mig tveksam är förstås att loppet går endast 5 veckor innan Kalmar järnman samt att det är lite svårigheter att ta sig till och från Adak ensam. Men när Fredrik efter Stockholm maraton bestämde sig för att köra och jag fortfarande hade en bra känsla i kroppen för loppet och löpformen så bestämde jag mig för 3 veckor sedan.

Vad har jag för tankar innan loppet då? Något som jag måste göra bättre än TEC är att försöka få i mig mer energi annars kommer jag nog inte klara att springa 20 km till. Jag tror banan i sin helhet är lite lättare än TEC och jag ska försöka hålla ungefär samma raceplan som då, dvs köra på lite under timmen per 10 km (inkl. mat och drycketstoppen) och försöka hålla ihop loppet minst lika bra som då. Det ska bli ett härligt äventyr att springa här uppe i den ljusa norrlandsnatten med mycket få människor omkring (ca 60 löpare utspridda på 100 km blir ganska glest...) och jag har ingen aning om min kropp kommer vakna till liv. Den har känts seg och kantig de sista två veckorna. Önska mig lycka till, det lär jag behöva!

Så här såg det ut längs banan förra året. Foto Béatrice Karjalainen

Tävlingsdebut!

T minus 5 days and counting. På lördag kl 10 går starten för TEC 2011 (Täby Extreme Challenge) och jag är anmäld till klassen 50 miles tillsammans med 27 andra herrar (och 8 damer). Hela 77 herrar och 20 damer ska springa dubbla distansen 100 miles (180.9 km). Dessutom är det SM på 100 km helgen efteråt och jag tvivlar på att det är många TEC-utövare som även är med där. Ultralöpning är större än vad man kanske kan tro alltså! Min uppladdning har varit lite strulig inför loppet så jag vet inte riktigt vad jag ska tro om utfallet. Och det är endast därför (jag lovar Henke) jag inte vill lägga ut någon målsättning här på bloggen. Ärligt talat kan mitt knä eventuellt säga stopp efter 10 km likväl hålla hela vägen, det har betett sig mycket oberäkneligt senaste veckorna. Jag har liksom som en kramp utanpå knäskålen. Kramp för att det tidvis gör jävulskt ont men avtar efter lite stretch och gång. Ett större problem är att jag troligen snedbelastat lite också, för att kompensera, så att jag också tidvis fått ont i vaden. Det är iaf min högst amatörmässiga analys av det hela. Vårt proffs Muttala har varit på varmare ort och spelat tennis så har inte kunnat få någon hjälp där.

Så summa summarum är att jag under 13 veckor fått ihop detta i träningsväg (exkl. längdskidåkning):

Totaler i vänstra kolumner och veckomedelvärden i högra

Där längsta passet har varit en mara och "bästa veckan" gav 87 km löpning medan 12e veckan endast gav 32. Jag har sprungit med barnvagnen (med Alma i) i 135 km utav dessa. Vi får se om det räcker...

Nu blir det ett par lugna löppass i veckan och sen ska jag tänka ut vad för något gott och flottigt jag ska ha att äta i väskan i varvningarna. 1 liter vispgrädde är redan inhandlat. Älskar att komma få dricka rakt ur förpackningen!

Muuuuu på er!

Varför Ultra?

Jag det kan man verkligen undra. Som jag utlovat så ska jag förklara hur det kommer sig att jag ska ge mig på de lite längre distanserna. Som ni kanske vet doktorerar jag på Stockholms universitet (SU) och i universitetsvärlden kryllar det ju av autister. Det tycker iaf Henke. Och det kanske stämmer eftersom Valpen är doktorand. Vi skulle ha ett möte på SU en dag med en kollega som är professor på Linköpings universitet men som bor i Hässelby. Han kom till mötet med slimmad löparryggsäck, reflexväst (ett måste, eller hur Henke!?) och hela kittet som gör att man kan misstänka att det är en "seriös" löpare. Hässelby tänkte jag, det är nog en bit dit och inte såg det ut som han hade tänkt att duscha och ta tuben tillbaka... Jag var ju så klart tvungen att höra efter lite om Fredriks löpning och nämnde att jag och en kompis tänkt att kanske ta oss från Nikkaluokta till Abisko (sträckningen på Fjällräven Classic) i sommar. Lite blygt säger då Fredrik att han minsatt kört tävlingen... och råkade slå banrekordet 2007!!! På 13:36 tog han sig de 11 tuffa milen. Jag var stum för ett tag.


Fredrik under VM i 24-timmarslöpning 2010 i den franska staden Brive.

Hur tufft är inte det!? Jag avfyrade en rad följdfrågor så klart (till förtret för de andra som närvarande på mötet). Det visar sig då att han har en mängd finfina löpmeriter och är med i ultralöpningslandslaget! Sen dess har vi snackat löpning (och forskning) en hel del och jag har blivit så inspirerad att jag tänkte ge det ett försök. Ultralöpning alltså, forskningen har jag givit upp.

Ett ultrabra 2011

Kort uppdatering från fader Pär. Hoppas julen varit till belåtenhet och allt sånt där! Efter ett par lediga dar runt aftonen i boooostlandet Ludvika så har jag slitit med inflytt i ny lya på Kungsholmen. Nu ska det bara renoveras också. Eftersom jag just blivit fader så har jag förstås fått fundera lite över mina prioriteringar inför säsongen 2011 och vad passar inte bättre än att yttra dessa så här sista dagarna före det nya året. Får se om Henke lyckas övertala mig till något annat i morgon då det nalkas festligheter hos godsägarna Roström. Henrik har gnällt om Ö till Ö-revansch sedan vi fick kramen från Michael tre sekunder efter mållinjen. Så Ö till Ö är ett A-race (Friel-lingo) för mig (och Henke) i år. Henke snackar massor placeringar men jag är modest som vanligt - säger topp 10.

För att lyckas på Ö till Ö måste man ju kunna simma. Så simfokus med Puppys egen simcoach Berra har det blivit under hösten och förhoppningsvis fortsätter vi till våren. Får hoppas de fina resultaten kommer snart också bara. Simpass är bra ur tidssynpunkt eftersom man med fördel kan utföra dessa på morgonen. Därmed är planen att under våren, då jag är pappaledig, hinna sticka in 2 morgonsimpass i veckan (utöver ett stående pass med Berra) innan Lina sticker till jobbet.

Sen kommer vi till mer prioriteringar. Det blir nog inga triathlons som A-race för mig i år! Ingen Vegassatsning med Henke och Valpen. Buhuuu! Mycket sorgligt men jag kommer inte sakna trainerpassen i bastun för värmetoleransen. Det hade inte varit realistiskt för mig med en sådan satsning ens om vi hade kört med samma träningsmängd som förra året, än mindre med 10-20% mer. Istället har jag kommit till insikt att jag ska testa på lite längre löpning istället. Och det passar ju dessutom finfint med Ö till Ö-satsningen. Cykeln får med andra ord stryka på foten även om jag inte kommer lägga den helt på hyllan.

Längre löpning kallas också ultralöpning i ultralöpningskretsar, och så klart har mina Puppyvänner anammat detta ord då det låter häftigt och maskulint.

Reds anm. Vi passar på att lägga in en fin bild på en sliten Perra som inte gör high five med publiken, nya smeknamnet är en hybrid mellan två gamla klassiker, grinkuken och Ultraperra, vilket helt sonika ger nya smeknamnet Ultrakuken, välkommen in i spelet.

Jag tror jag kommer vänta med historien varför jag blev inspirerad till just ultralöpning till mitt nästa inlägg och istället helt enkelt listar tävlingarna som idag är aktuella för nästa säsong.

Ursvik Ultra, 45 km, 27/3, prel. C-prio Täby Extreme Challenge (TEC), 50 miles (80.5 km), 9/4, ANMÄLD A-prio Lidingö Ultra, 50 km, 7/5, ANMÄLD B-prio

Ses runt Kungsholmen!