Har ju mer än en gång lovat att skriva lite mer om träningen inför årets första huvudmål Ironman Texas, vi kommer sakta men säkert hamna där. Men först lite bakgrund och lite framtid. Sen kickar vi igång.

Den minnesgoda vet att det rådde "äventyrsår" i hårda kärnan förra säsongen vi var utspridda på lite olika a-race, Perra körde Norseman, Valpen körde Celtman och undertecknad körde Köpenhamn. För egen del blev det lite av ett antiklimax trots fina testvärden under sommaren. Men efter att analyserat och letat efter triggers, hittat en gemensam tävling samt inte minst städat ur i mina sociala kanaler så kändes det som det fanns utrymme och motivation för att köra en satsning till. I och med makeovern på hemsidan blev det lite tändning där och på så sätt överlevde bloggen och delvis twitter vintern. Även om det varit lite konstgjord andning, det kan jag hålla med om.

Det fanns i tidigt skede väldigt långtgående planer på att driva en alternativ blogg om hur mycket jag tränade i smyg för de andra boysen, men den rätt roliga idén stannade på idéstadiet. Men det fanns till och med en domän registrerad. Men nu så tänkte jag sy ihop den här säcken, efter IM Texas så kommer klubben Puppy TS att köra på som vanligt men bli inte förvånade om det dyker upp en hund med Bandana, då är det multisport, cykel och äventyrssektionen Puppy Adventure Team som kickat igång. Så här kommer historien, den helt ärliga och öppna vägen till Texas.

Ser ni jycken med Bandana vet ni att det är allvar - Alla äventyrare har skägg!

Efter säsongen 2012 så hade jag på många sätt kommit till vägs ände, jag behövde verkligen förändra något. Efter hetsåret 2011 när jag höll på att duka under så testade jag "träna så mycket du pallar" under 2012 och gjorde framsteg men fick inte ut skit i förhållande till den mängden jag la ner. Hade dessutom två problem till, mängden träning gjorde mig mer deppig än det gav kickar och jag blev ordentligt stel av all träning, så stel att det började bli ett problem. Så för att hitta något som blev hållbart i längden, man kommer troligen alltid vilja träna, samt hitta inspiration till att köra ett hårt år till så krävdes det vissa förändringar.

Trodde först att hemlighet låg i att skaffa tränare, var i kontakt med Björling redan 2011 efter Phillies och fick bra feeling sen lyckades ju Jojje släpa sig till Kona efter 7 långa år, och det var med Mohikanen han nådde fram. Pratade även lite med Jocke B men ville ju helst inte släppa det själv. Efter noggrann analys och scanning (min scanning är mer känslomässig än Perras och Valpens men ändå) så kom jag, efter att insett att Macca kör Pasiupplägg (dvs massor med coacher), så fanns det tre möjliga alternativ.

1 - Jonas Colting, kunnig, lite speciella idéer kan man tänka och tillräckligt dum i huvudet (på ett bra sätt) för att kunna sporra en annan.
2 - David Näsvik, mer autist och wattfascist än Valpen, min raka motsats i personlighet och så klinisk i upplägg och utförande man kan vara. Det var vad jag trodde då. Några mail senare så visar det sig att han är värsta sköna snubben men självinsikt och inte alls någon världsmästartyp som Ponta. Så bra är min scanning med andra ord. David är kvar.
3 - Filip Larsen, samma fördomar som ovan fast i någon form av kvadrat, dessutom professor i träning och galen. Dessutom riktigt skön som ni som hängt med sen tidigare vet. Finns lite bloggfighting om Nitroveganens slingor här och Filips svar här.

Verkar som om man måste ha någon form av unik frippa för att vara aktuell som coach.

Tog dock inte kontakt med någon så jag vet inte om det varit möjligt. Men så efter lite funderande och djupsnack med Valpen så landade vi till slut i att köra en gemensam och tidig Ironman. Vi skulle försöka dra lärdom av våra 4 år som vi ändå investerat rätt hårt i och lägga upp en bra plan och försöka köra så mycket ihop som möjligt. Det har ändå varit en stor del av glädjen de tidigare åren och det tappade vi bort 2012. Sen är det klart att man inte kan köra allt ihop men ett par nyckelpass per vecka ger ju rätt fett surr.

När vi filat klart på planen så adderade jag ett par viktiga målsättningar som jag sedan uppdaterar varje period. De viktigaste övergripande var,
- skilja hårt på kvalitet och distans
- ha två vilodagar, dvs ingen triathlonrelaterad träning, per vecka.
- kör på så länge kroppen svarar på träningen
- hitta tillbaka till glädjen, stora prestationer kräver stor motivation, så jag vilade helt enkelt när jag inte var sugen.

Men det kanske viktigaste steget var att ge mig hän ordentligt till Yogan och lägga mig helt i händerna på Bella på VillaVi i hennes Body to Mind tänk, detta för att jobba bort min stelhet och lära mig mer om mig själv på så många mer plan är bara sportsligt. Anledningen till att jag valde "alternativa" vägen är att jag jobbat med kliniska proffs i sen jag var 15 och stegade in i elitlivet för första gången och deras uppgift har alltid varit att göra mig spelbar till nästa fight, ihop med min tjuriskalle ha vi oftast lyckats, men ingen har någonsin sett till helheten och det är spännande och den resan har fan bara börjat.

Vi befinner oss nu i perioden av ostrukturerad träning, 6 veckor, det är vecka 41 oktober 2012. Vi har nu 7 veckors prep framför oss. När jag lägger upp målen för höstens träning på ett hotell i NYC så skriver jag

" HÄLSA: Sätta högre värde på hälsa inte bara fitness, dvs behålla rörlighet och styrka i kroppen. Stretcha och köra Yoga hela vägen fram. Se till att få bättre balans och inte bara prioritera volym utan mer åt kvalitetshållet och ställa in träning om det inte känns bra."

Nu är det bara hålla andan, så kommer snart prep-delen inom kort. Och ni som gillar siffror, där kommer ni verkligen att gå igång.