NocOut

Tankar kring årets TEC

Som ni kanske förstått genomfördes TEC 2012 under lite speciella förhållanden med ca 10 cm nysnö som föll under natten och morgonen. Det medförde inte bara att det var svårt att ta sig fram i trafiken utan också att banan inte var löpbar kl 10 när starten skulle ha gått. Efter en heroisk insats av tävlingsledningen och funktionärer lyckades man röja fallna träd eller leda om banan runt olöpbara partier. Dock missade jag att läsa informationen på hemsidan så jag fick vackert sitta i omklädningsrummet i två timmar med ett 20-tal andra deltagare som anlänt till ordinarie start. Fin vit inramning i varvningsområdet vid tänkt start kl 10:00.

Till loppet. Kl 12 gick iaf starten och det var som man kunde vänta sig när man sett europavägarna. TEC går kanske till 40 % på asfaltsunderlag där det normalt sätt är lätt att springa. Sen är det ca 30, 30% på grus och i skog. Under de första 2 varven var underlaget helt enkelt katastrofalt oberoende på underliggande material så efter 20 km var jag riktigt sliten i fotleder, vader och ländrygg. Helt seriöst tänkte jag gå av efter 4 varv. Ungefär där efter två varv började dock alla löpare och blidvädret göra de normalt sett lättsprungna partierna just lättsprungna, även om de var blöta. I skogen var det lervälling men det kan man leva med. Lite rytm började äntligen infinna sig och jag slog följe med en glad tjej som visade sig vara en viss Anna Grundahl. Hon höll perfekt fart för mig och var jättekul att snacka med så jag kände att henne hänger jag på. Anna peppade mig för att jag skulle nå min målsättning för loppet, som nu snarare var att komma topp-3 i M50-klassen än att gå under 8 timmar som varit min målsättning innan snön. Hon själv pratade om det svenska rekordet men kände att det kändes som ett orimligt mål med tanke på omständigheterna.

Glad att se familjen och svåger Kenna vid sista varvningen. Av någon anledning sprang jag med mina solglasögon ända till sista varvet då jag bytte dem mot pannlampa.

Dessa faktorer, glatt sällskap och förbättrat underlag, gjorde att jag någon gång under 4e varvet tog ett beslut att om jag inte känner att jag drar på mig en skada så ska jag fortsätta. Jag visste att om jag går i mål så har jag en stor möjlighet att hamna på pallen. Ut på femte varvet försökte jag höra vilken position jag låg på (i M50-klassen) men det var lite oklart, typ 7-8 fick jag höra. Jag sprang återigen ikapp Anna som drog ifrån mig med någon minut varje varvning (eftersom hon inte stannade) och tog sikte på de framförvarande. Jag hängde på Anna till mitten på sjätte varvet då jag hade en rejäl svacka. Så här i efterhand tror jag den berodde på att jag slarvat något med intaget av energi på 3e och 4e varvet för att jag inte riktigt bestämt med att jag skulle fullfölja. Samtidigt som jag kände mig låg så kom jag ifatt 6-10 löpare (både 50- och 100-mileare) som såg ännu mer slitna ut än jag kände mig. Förlåt till er men det stärkte mig otroligt! Anna hade ju inte visat en tillstymmelse till ansträngning så jag hade inte riktigt insett hur de jag konkurrerade med mådde. Jag släppte idén att försöka hänga på Anna ut på 7e och koncentrerade mig på att få i mig ordentligt med energi i varvningen. Trots att säkert tillbringade 2 minuter i varvningen (min klocka hade fått batteristopp vid det laget) så insåg jag att jag bl.a. passerat Roine Gylesjö från NocOut som jag misstänkte skulle vara en av pallkandidaterna. Grädde och varm buljong från min egen packning plus två muggar varm blåbärssoppa gjorde skillnad ut på 7e varvet. Först genom att jag trodde jag skulle få upp allt i en kräkning men efter 3-4 km kände jag hur en hel del krafter återkom. I det här läget kände jag mig jävligt het. Inte alls som förra året då jag var galet trött sista två varven. Nu var det bara positiva tankar och jag kände t.o.m. att jag kunde hålla bra fart i de tekniska partierna som under TEC 2011 verkligen var min svaga punkt.

Så här glad blir man av att komma i mål!.

Vid sista varvningen möttes jag av familjen och svåger Kenna som hejade storartat! Jag kände mig fortsatt stark och tänkte att om någon skulle om mig skulle de få kämpa. Sista varvets sista två kilometer njöt jag faktiskt, såsom vi gjorde på Utö i höstas Henke. Bara känna stunden och att man klarade utmaningen. Det är så jävla skönt att snart få sluta springa! Jag är allvarligt imponerad av de som fortsatte lika långt till i geggan och mörkret. Såsom Tuggarn också har yttrat skulle jag vilja springa 100 miles någon gång men det känns ganska långt borta när jag tänker tillbaka på de två 50-milearna jag har gjort och 100-kilometersloppet. Fan vad sliten man är efter 8-10 timmars löpning. Att hålla på lika länge till, ja det är riktigt jävla tufft. Anna då, jo hon slog svenskt rekord och var totaltvå i mål endast slagen med några futtiga minuter av herrsegraren, SCT-hårdingen Sten.

Placeringen då, jo jag kom tvåa, fick stryk med typ 45 av vinnaren i min klass och var 7 min före Roine. Jaja, jag vet, jag fick också stryk av en handfull löpare på 100 miles men det är ju de officiella resultaten som räknas :) Tyvärr kan jag inte redovisa mina varvtider för min klocka fick batteristopp under loppet och de har inte kommit upp på TEC-sidan än. Återkommer med dessa. Kolla in ultradistans.se eller Andreas Fals betraktelser för annan rapportering om loppet.

För övrigt tycker jag Henke ska skriva ett träningsinlägg med sina jävligt illustrativa grafer snart.

Over and out. /Bjelkmar