Pjärta 1:17
Robban 1:29
Catta 1:47 (uppdatering söndag morgon)
Smackan 1:47, dock en hel del att förklara då han tävlade för annan klubb, WTF?
Hanna 1:53

Tillbaka till Hjälmarenstoryn, vi drog fredag eftermiddag efter ett rätt tufft sim och Collins intervaller på lunchen. Eftersom det vankas läger i Nora till nästa helg så rekades det lite, Bettans kaffekokare undersöktes grundligt plus att vi kollade att lösgodiset på ICA höll klass, det gjorde det.

Valpen med lappen “cykelfesten i Örebro” och Staffan hänger i bakluckan.

Som vanligt bjöd Örebro på regn och fyra grader plus, det var ändå ett fall framåt från förra året. Vi hade en plan och en dold agenda, planen var att gå med Kapten Staffans klunga och det ryktades om 34-35 lite osäkert eftersom de var lite sargade från förra helgens Västmanlands tour. Vi rullade ut och tog det ganska lugnt. Det blåste och regnade och det var rätt soft fram till halvtidsstoppet förutom ett backpris i Arboga där jag tog Valpen på sängen.

Efter 3:30 fikastopp drogs farten upp ordentligt, jag var under denna tiden magiskt taktiskt eftersom det vankades kupp några mil efter stoppet, suttade dessutom ordentligt på sockertutten detta pass. Viss skillnad mot 2010 då jag testade att köra på endast nötter med blandad framgång.

Hur som helst, när farten ökade flög det lite folk och efter 11-12 mil är vi väl 6 pers kvar och matar på i motvinden i min och Robbans klassiska allé. Staffan är stark fram till dryga 120k och håller bra fart hela vägen in och kommer bli stark i Kalmar. Men när sen sista fartökningen kommer vid 130k så har vi bara Mats kvar från the originals och han är med fram tills dess att vi rycker sönder en flashig cykelklubb med feta attitydsproblem sista två milen. Men det är klart, jag hade också lackat om det kom två pajasar på alu-racers för 10 papp om jag rullade S-works med högprofil. Hårt liv.

Som vanligt var det massa andra trevliga saker, även i år hade vi en Micke Marin med oss men denna gången kom han från Skövde, han kom, såg och hittades i en busskur med 2 mil kvar. Skön bonk. Idag var det för omväxlings skull min tur att vara hyfsat stark och glad (socker?) Valpen åkte lätt med även om han jobbade mer med svart energi och såg fett arg ut när jag skulle upp och försöka knäcka mupparna på slutet när klungan rullade i 42. Men som vanligt bra teamwork i Puppy, Valpen kommer vara i bra shape till Scottland även om det är en tidig tävling.

Vi experimenterade lite med hjälmkamera och den lär ni ser mer av, men här kommer en liten rulle från dagens race.

www.youtube.com/watch?v=e3om6qKcPzY

Hoppas ni får en fin lördagskväll, imorgon ska det testas våtdräkt och kanske joggas lite lätt innan vi går in i ny fyraveckorsperiod.

Kram

Trail des Balcons d´Azur – 29/4 2012 – 33 km och 1800 höjdmeter!

Vaknar en timme innan klockan ska ringa.. alltså 05.00! Försöker somna om, totalt omöjligt. Efter en halvtimme gav jag upp. Tittar ut, det spöregnar! Fasen, betyder att det kommer bli lerigt och halt! Börja fixa med camelbacken, minst 1.5 l vatten, visselpipa, tejp, skovskavstejp, karta över banan och banprofilen..phu, bara upp och ner.. Sista 2 km är platta, ser det ut som iaf! Tack för den!

7.00 kommer taxin. Jag, Claes och Erik hoppar in, det ända som pratas på hela taxiresan är så klart loppet! Jag och Claes ska försöka hålla ihop så länge det går. Jag tror han kommer dra ifrån, han tror det är jag! (Jag hade rätt!)
7.15 framme.. det har slutat regnat! 18 grader och mulet, Perfekt!
Besöka bajamaja, små jogga, fixa ryggan.. (upptäcker att min väska väger runt 3 kg!) och så var kl. 7.50, 10 min till start!!!!
Det är snart på riktigt. 5 månaders längtan och nu är det endast 10 minuter kvar.
Jag och Claes ställer hos längst fram, vi hade bestämt att dra på lite i början för att slippa kö när det tajtar till på stigarna.
8.00 PANG. Vi drar iväg, jag först och Claes precis bakom! Första km, 100 höjdmeter. Skön start! Hade bra fart och placera oss bland dom 40 första löparna.. vid 3.5 km har vi kommit upp på ca 150 höjdmeter och man kunde redan få en fin utsikt som är obeskrivlig. Tempot är fortfarande bra då vi ligger på ca 5.35.
Efter 5 km börjar fösta riktiga klättringen, Claes och jag håller fortfarande ihop. Han är stark nerför, jag uppför. 3 km och 350 höjdmeter är det som gäller, det går bra och vi små joggar upp. Redan nu börjar folk tappa och man trippa förbi några för optimistiska fransmän! Höhö
Vid 8 km var vi upp på första toppen, nu är det ner som gäller. Bara släppa efter och rulla tänkt jag! Glöm det, lösa stenar, klippor, klippblock och trångttrångt gjorde att farten drog hastigt ner. Ramla, och skrapa upp knä och händer! Gick förvånansvärt bra då stenarna var väldigt vassa, bara mina tajts som fick sig ett hål! Fick dra ner tempot lite, vilket var väldigt frustrerande! Nu försvann Claes i väg, han bokstavligt talat flög iväg! Vi skulle ner ca 250 höjdmeter, på 2 km! Brant som tusan, tvungen att ha huvudet på skaft annars var det bara att smaka på stenar igen!
Vid 10 km blev terrängen bättre och det blev lite plattare. Bästa på hela banan och jag flög fram i 2 km innan nästa klättring.
Andra toppen som skulle bestigast, 500 höjdmeter på 3 km, hej vägg. Här gick det inte fort, dags att börja gå/klättra. Upp, upp,upp,upp,upp.. tar det aldrig slut?! På toppen, fyyy satan vad vackert! Jag såg hela världen..nästan! Snabbtitt, njuta och så ner igen! Inte lika brant men desto jävligare terräng. Här kom en glad fransman flygande förbi, hur fasen gör han?! Respekt! Den Fransmannen jojjade jag med resten av hela loppet, då jag var stark uppför och han teknisk bra nerför ( skönt att ja krossade honom sista 6 km).

4 km nerför, små trånga stigar, in i skogen och så ut igen på mer öppna ytor där man hade den fantastiska utsikten.
vid 19-20 km kommer tredje och sista toppen som skulle bestigas. 150 höjdmeter på 1 km! Där vid 22 km var (konstigt nog) en mellantid och dom ”blippa” mig. Här förstår jag att jag ligger bra till, dock kan ja inte ett ord franska så jag vet inte om det är 1,2 eller 3a ja ligger, men bra måste det vara med tanken på hur glada alla är när ja kom  Nu är det bara nerför och hem tänkt jag sista 11 km och bara kötta nerför berg helvetet. Fick en fet käftsmäll där då jag sprang rakt in i en vägg, här börjar jag klättra, jag kröp på alla fyra!! Seriöst brantast på hela banan! 4 km på 40 min.. jo man tackar! Äntligen uppe och här börjar stigarna bli större och terrängen mkt enklare, kom ut på en grusväg, bred och lätt sprunget. Jag släppte och rulla ner! ÄNTLIGEN lite fart.. Mina lår värkte, huvudet var riktigt trött nu för att behöva hela tiden tänka på var och hur jag skulle sätta ner fötterna. Vid 29 km, hör jag en dam bakom mig (folk skriker högt och hejar!) vänder mig om och ser henne. Hon ser riktigt trött ut, det är lugnt tänker jag. Men satan vad envis hon var, hon smög sig förbi vid 30 km. Här var jag väldigt mentalt trött. Jag såg målet men det kändes som en evighet. Hade ställt in mig på att det sista 3 km skulle vara platta, men sista 2 km bjöd på trappor i stället! JÄVLA fransmän.. Helt ärligt så sket jag i att hon sprang om mig, då iaf.. Nu ångrar jag mig bittert, för jag var starkare i kroppen, men hon var i huvudet! FAN..
Jaja kom 30 sek bakom henne och på en tredje plats.

Idag har jag ont ÖVERALLT, har till och med träningsvärk i axlarna efter väskan hahah..
Men det är en bra smärta, träningsvärk. Fötter och höft höll!
Detta är det roligaste/jobbigaste jag gjort!!

Vi hade två deltagare i Västmanland Tour det var Valpen och Staffan som körde 18k på lördagen och Valpen var ensam deltagare på söndagens 11k. Två spaningar därifrån är att Valpen tvärsågade någon trijunis som bloggar på Runners samt att Valpen satt i ledarklungan dag 2 och kände sig stark när de kraschade och Scottens framgaffel gick. Den hade man ju velat se. Men som tur är så verkar allt gått bra.

Vi har också haft igång vårt trailteam. Amanda, en av våra senaste tillskott körde någon skum (men cool) tävling i Frankrike där hon helt sonika glider in på en andraplats! Magi. Hoppas få en rapport och lite bilder om det snart, tills dess får ni hålla till godo med lillsyrrans blogginlägg om loppet, det är så mycket särskrivningar att Perra håller på att smälla av. Men Yoie är onekligen Puppymaterial med den badboyattityden. Eller som Micke brukar säga, Puppy TS är för rockstars! Kan inte mer än hålla med.

Perra i nya outfitten, Amanda kör dagensminen i France.

På Lidingö Ultra hade vi inte mindre än 4 deltagare, Perra, Thomas (ny för året), SpifMicke och Tompa. Ni hittar alla resultaten här. Snackade med Perra (som dessutom handlat MTB) igår på Valborgsgrillen och han var inte speciellt nöjd och kroppen hade strulat lite på sista varvet men gick ändock i mål som främsta Puppy, men sen är han ju vår ultrakung!

För egen del så har operation cykelben fortsatt, såg till att få mig en BG fit, av Mats Anderssons brorsa Björn, på Cykloteket. Fantastiskt trevlig och duktig snubbe. Anledningen till den var att jag i princip under hela förra året fick ruskigt ont i axlarna och nacken i tempoställning och det har inte riktigt gett sig på trainern i vinter. Domen blev justerade klossar plus att han, till Valpens stora glädje, LA TILLBAKA några av de ringar som plockats bort. Troligen behövdes det för när det blev långpass i min ensamhet på lördagseftermiddagen så gick det fint att ligga längre sträckor i tempoställning. Så det får vara värt det när Valpen glider upp och droppar -Jävligt gubbig sittställning!

Cyklarna fick varsin dag i helgen plus obligatorisk cykelvård. Björn skruvar på Cervelon.

1 maj – rehabpassens dag.
Till tisdagen så hade Valpen och jag som inte tränat ihop i helgen snackat ihop oss om att sticka ut och rulla lite, jag har ju kört dubbla långcykel plus löp och Valpen varit på cykeltävling i helgen, så det behövdes rulla ut och surra lite i det fina vädret. Dock ändrades planerna då vi fick sällskap av sprintmästaren Sahlberg, George (SCT snubbe som var het i helgen), Alex och ytterligare en Alex som jag dock inte han se för han flög av innan Tappström.

Alex (övertänd i tävlingsdräkt) och George, Henke och Valpen samt SPIF tri fikandes i backen.

Eftersom vi alltid snackat om att det blir full tävlingsutrustning och maxfart på första cykelpasset då löpcoach Pjärta ska med så visste jag i själen att idag skulle Micke Sahlberg få smaka för de där jävla VO2 passen som trillar in i mailen varje vecka. Och det kändes bra att få dunka på lite, nästan omgående efter att tempot startat på toppen vid sandudden så hängde jag och Valpen av de övriga och Micke såg nästan lite rädd ut när vi efter 30min tog ett litet stopp då det var dags för sprintern att vända hemåt. Vi fortsatte dock och George visade att han är stark och lite Perraäckligt konsekvent, kan bli en Puppy på sikt om man toppar med lite attityd. IronmanAlex gjorde snudd på en heroisk insats och klamrade sig fast efter första stoppet även om det inte blev några förningar på hemvägen. Kul att få stoppa in lite fart, Valpen får komplettera med stats men vi snittade väl 37-38 på de 55k vi tryckte på. Det är alltid kul att cykla med lite bra folk, sen gillar både jag och Valpen när det blir lite hetsigt, ryktas att vi får sällskap på lördag när veckans långpass går av stapeln. Kolla in Alex blogg vad han tyckte om dagens pass.

Noterar också att det verkar som om Tuggarn varvat upp med fartträningen plus fått lite skön hybris som Salomonlöpare. Valpen är dock inte så imponerad av lifestyletugget, men allt dras ju till sin spets 3 september Hur som helst så hoppas jag glida in på mer Tuggarlax nere i Finnboda innan dess.

Sist men inte minst så börjar planeringen för sista träningsblocket att sätta sig, ska bara inhämta lite expertkunskap gällande löpningen så kanske det blir ordning på torpet till 12 augusti.

Woop Woop!
Henke

Fin vit inramning i varvningsområdet vid tänkt start kl 10:00.

Till loppet. Kl 12 gick iaf starten och det var som man kunde vänta sig när man sett europavägarna. TEC går kanske till 40 % på asfaltsunderlag där det normalt sätt är lätt att springa. Sen är det ca 30, 30% på grus och i skog. Under de första 2 varven var underlaget helt enkelt katastrofalt oberoende på underliggande material så efter 20 km var jag riktigt sliten i fotleder, vader och ländrygg. Helt seriöst tänkte jag gå av efter 4 varv. Ungefär där efter två varv började dock alla löpare och blidvädret göra de normalt sett lättsprungna partierna just lättsprungna, även om de var blöta. I skogen var det lervälling men det kan man leva med. Lite rytm började äntligen infinna sig och jag slog följe med en glad tjej som visade sig vara en viss Anna Grundahl. Hon höll perfekt fart för mig och var jättekul att snacka med så jag kände att henne hänger jag på. Anna peppade mig för att jag skulle nå min målsättning för loppet, som nu snarare var att komma topp-3 i M50-klassen än att gå under 8 timmar som varit min målsättning innan snön. Hon själv pratade om det svenska rekordet men kände att det kändes som ett orimligt mål med tanke på omständigheterna.

Glad att se familjen och svåger Kenna vid sista varvningen. Av någon anledning sprang jag med mina solglasögon ända till sista varvet då jag bytte dem mot pannlampa.

Dessa faktorer, glatt sällskap och förbättrat underlag, gjorde att jag någon gång under 4e varvet tog ett beslut att om jag inte känner att jag drar på mig en skada så ska jag fortsätta. Jag visste att om jag går i mål så har jag en stor möjlighet att hamna på pallen. Ut på femte varvet försökte jag höra vilken position jag låg på (i M50-klassen) men det var lite oklart, typ 7-8 fick jag höra. Jag sprang återigen ikapp Anna som drog ifrån mig med någon minut varje varvning (eftersom hon inte stannade) och tog sikte på de framförvarande. Jag hängde på Anna till mitten på sjätte varvet då jag hade en rejäl svacka. Så här i efterhand tror jag den berodde på att jag slarvat något med intaget av energi på 3e och 4e varvet för att jag inte riktigt bestämt med att jag skulle fullfölja. Samtidigt som jag kände mig låg så kom jag ifatt 6-10 löpare (både 50- och 100-mileare) som såg ännu mer slitna ut än jag kände mig. Förlåt till er men det stärkte mig otroligt! Anna hade ju inte visat en tillstymmelse till ansträngning så jag hade inte riktigt insett hur de jag konkurrerade med mådde. Jag släppte idén att försöka hänga på Anna ut på 7e och koncentrerade mig på att få i mig ordentligt med energi i varvningen. Trots att säkert tillbringade 2 minuter i varvningen (min klocka hade fått batteristopp vid det laget) så insåg jag att jag bl.a. passerat Roine Gylesjö från NocOut som jag misstänkte skulle vara en av pallkandidaterna. Grädde och varm buljong från min egen packning plus två muggar varm blåbärssoppa gjorde skillnad ut på 7e varvet. Först genom att jag trodde jag skulle få upp allt i en kräkning men efter 3-4 km kände jag hur en hel del krafter återkom. I det här läget kände jag mig jävligt het. Inte alls som förra året då jag var galet trött sista två varven. Nu var det bara positiva tankar och jag kände t.o.m. att jag kunde hålla bra fart i de tekniska partierna som under TEC 2011 verkligen var min svaga punkt.

Så här glad blir man av att komma i mål!.

Vid sista varvningen möttes jag av familjen och svåger Kenna som hejade storartat! Jag kände mig fortsatt stark och tänkte att om någon skulle om mig skulle de få kämpa. Sista varvets sista två kilometer njöt jag faktiskt, såsom vi gjorde på Utö i höstas Henke. Bara känna stunden och att man klarade utmaningen. Det är så jävla skönt att snart få sluta springa! Jag är allvarligt imponerad av de som fortsatte lika långt till i geggan och mörkret. Såsom Tuggarn också har yttrat skulle jag vilja springa 100 miles någon gång men det känns ganska långt borta när jag tänker tillbaka på de två 50-milearna jag har gjort och 100-kilometersloppet. Fan vad sliten man är efter 8-10 timmars löpning. Att hålla på lika länge till, ja det är riktigt jävla tufft. Anna då, jo hon slog svenskt rekord och var totaltvå i mål endast slagen med några futtiga minuter av herrsegraren, SCT-hårdingen Sten.

Placeringen då, jo jag kom tvåa, fick stryk med typ 45 av vinnaren i min klass och var 7 min före Roine. Jaja, jag vet, jag fick också stryk av en handfull löpare på 100 miles men det är ju de officiella resultaten som räknas Tyvärr kan jag inte redovisa mina varvtider för min klocka fick batteristopp under loppet och de har inte kommit upp på TEC-sidan än. Återkommer med dessa. Kolla in ultradistans.se eller Andreas Fals betraktelser för annan rapportering om loppet.

För övrigt tycker jag Henke ska skriva ett träningsinlägg med sina jävligt illustrativa grafer snart.

Over and out.
/Bjelkmar

Kl 10 idag går starten av Täby Extreme Challenge vid Ensta krog i Täby. För ett år sedan var detta min första ultratävling och jag har samlat på mig betydligt mer erfarenhet (bl.a. genom Lapland Ultra 100 km i somras) till i år så jag tror jag kan förbättra min tid en del. Hade 8:29:32 då och satsar på under 8 timmar idag. Kom gärna och heja på annars ska det finnas live-rapportering från loppet på www.jogg.se om ni räds vädret.

/Perra

Upprinnelsen till vår fina tripp var att våra fruar (Läs Henke och Perras) som växt upp ihop ville komma iväg på en kollektivt resa för att fira sina födelsedagar. Perra och jag höll oss på behörigt avstånd under bokningen men sen var det huxflux (eller det är en brutal överdrift) klart, vi ska till Fuerteventura! Check på den och samma kväll trillade in mail från Perra som hade bokat cyklar där nere.

Henke och Perra i solnedgången

Veckan innehöll det mesta (dock brutalt dålig uppkoppling) men eftersom det var födelsedagsfirande så var det rätt mycket mat, gott vin och fett häng vid poolen, är osäker men visst är allt friterat Paleo? Vi hade ju till skillnad från övriga triathleter som hängde i Playitas (vi var på nordspetsen) riktigt fint väder nästan hela veckan. Vi (läs Team Malaco) hade dessutom uppdraget att skaka liv i cykelbenen. Vi klämde in två ordentliga distanspass +5 timmar (årets första för min del) på cykeln där det avverkades 1500-2000 höjdmeter per pass, vet att det inte säger ett skit men för den som undrar så cyklade vi upp, ner och runt det där jävla berget ett par gånger. Men det var förbannat trevligt och andra dagen när vi börjat varva upp lite mer så fick vi en fin fika i bergen efter 3 timmars bra slit.

Perra softar i solen på Fuerteventura

Förutom cykeln så blev det lite löp, bland annat fivefingers utmed hela strandremsan ner till sandynerna med fint ömmande vader som följd och en gryningsräd där löp och bestigning av högsta vulkan ingick, vi hann dock upp långt före soluppgången. Fick en del glada tillrop från de som var på väg hem från krogen, men vad gör man inte för att glädja folket? Simmandet fick dock stå tillbaka lite men det blev någon kortare tur i havet.

Sammantaget så blev det rätt ok träning, verkligen inga träningslägersmängder men ihop med rätt mycket sol, sömn och öl i överflöd gör det att man landade på Arlanda med bruna nyrakade ben, mer träningstimmar och mycket mer motivation än man lämnade med.

Notera var ni läste detta först, Perra kommer att bli livsfarlig på Norseman, mannen är ju helt oberörd muskulärt även i bergen även om det smög sig in lite trötta ben på andra cykelpasset är det något som passar karln är det Norseman. Han verkar ju av någon outgrundlig anledning gilla norrmän dessutom.

Vi hann ju med lite foto dessutom, snyggaste fotografen var ju med på resan. Men det innefattar inte bilden när Perra softar i bergen men det hade ni säkert redan fattat.

Team Malaco flyger fram!

Nu är vi alla fall hemma igen och “operation cykelben” har fortsatt denna vecka, men det är klart 4 grader plus och regn är inte riktigt samma sak men det är bara att tugga på. Nu väntar lite uppsnäppning på volymen gradvis under 3 veckor och se till att inte springa runt hög på socker hela veckorna, läs detox. Annat nytt och på gång.

Perra springer på lördag TEC, så är ni sugna på att kolla den läs mer här

Valpen har skickat lite uppdateringar på viktfronten och nu börjar lutningen på kurvan bli lite kritisk, sen har det varit lite sjukdom dessutom i veckan, knäckt av Robban?, men det och det är ju torsdag idag så vi får väl se om det kommer en uppdaterad kurva och analys.

Håller dessutom på att skriva lite frågor till nya och befintliga medlemmar, målsättning är presentation och något inlägg om de nya här på bloggen till maj.

Sist, fick låna en riktigt bra bok, och då är jag ändå pacifist, av den gode tuggarn som i princip slog sig in på topp 5 overall, så läs den om ni får chansen. Om någon nu skulle undra är Brott och Straff är min etta, lite pretto men ändå rätt gott.

Allt för nu.
Henke

Här kommer the true coach Mikes rapport från träningslägret i USA med monstret Swahn och lite annat löst folk.

Race report Clermont Pan American Cup 2012-03-09

Som debutant i Puppy-färger var det med blandade känslor man korsade atlanten för att få in någon veckas solskensträning och att samla lite erfarenheter i en ITU-sprint med ett på förhand rätt vasst startfält. Givetvis spännande, men samtidigt med en tung press att leverera, i Puppy är det ju som bekant endast resultatet som räknas.

The true coach Mike har tight röv och lätt steg.

Körde först 2 veckors massiv träning enligt upplägg signerat Rubin Mcrae. (Han menar Collin så klart reds anm) Hann under dessa veckor med att springa ungefär en mil, cykla 3mil och simma 3km i snitt per dag. Däribland sprang jag ett schysst terränglopp över 10km där jag tofflade in på 33:42 endast tre sekunder efter Uppsalas stolthet och sveriges duathlonambassadör Fredrik Swahn (nu med fungerande länk. Avslutade sedan den hårda träningen med ett banpass på 10×400 som snittades in på 67,5s, ett riktigt fint formbesked.

Övertänd som vanligt (Puppymtrl Reds anm) så var jag helt sänkt sista veckan innan loppet som skulle avsluta vistelsen, trasiga vader och allmänt jäkligt trött. Så less fick vara more och vilan prioriterades dagarna innan race. (More is more är ju annars Puppy TS mantra Reds anm)

Swahn kör knästrumpor och killen med mäktiga skägget verkar lägga in ett ryck.

I racet gjorde jag bort mig under simningen och första växlingen. Var mest vattenlöpning och delfinhoppande, vilket inte är någon höjdare i min bok, så det vart en retsam lucka på 10-15 meter upp till huvudklungan ut från T1:an. Jagade förgäves tillsammans med en jänkare för att täppa till och vara med i loppet. Tyvärr har jag cyklat alldeles för lite med hundarna ute på Ekerö, så vi lyckades inte täppa till utan höll avståndet konstant i 2-3 kilometer innan vi var tvungna att slå av jakten. Stört irriterande. Så resten av cyklingen blev en långsam historia i sällskap med loppets 10 sämsta simmare. Lyckligtvis kunde jag sedan förnedra dessa herrar och ytterligare en handfull på den avslutande löpningen. Tappade 80s mot snabbaste löptid (Jarrod Shoemaker) och hade totalt 18e löptid på en bana som blev rätt utslagsgivande på grund av 30 grader celsius, så absolut ett positivt kvitto att löpningen går framåt efter en skadefri(!) vinter. För övrigt mycket nöjd med att inte vara långdistansare i dom temperaturerna. Totalt sett en 32:a plats av 54 herrar, inte Puppy-standard ännu, men det kommer med rutinen. Några iakttagelser från Clermont:

Öppet vatten i snabba startfält inte är samma sak som att vara snabb i bassäng.

Har man ingen ranking får man välja startplat sist, not cool.

Dom snabbaste killarna springer rätt snabbt

Under briefingmötet noteras att i Pro-fältet ser tjejerna ut som män och killarna som kvinnor.

Det är stört mycket creddigare att vara idrottare i USA jämfört med Sverige. Clermont är även aningen hetare som tävlingsort än Örserum, Hallstahammar och Hindås.

Nu laddar vi om med träning som bygger lite karaktär, morgonsimningar i vasalund, intervaller med Mcrae och kalla, blöta och miserabla cykelturer på Ekerö.

2lax12 blir året då VM-serien kommer till Sthlm, kanske med Puppy Ts representerat, Insha`Allah.

Vi lever i en galen tid! Är det ett för kraftigt uttryck tycker ni? För mer än någon vecka efter att det blivit klart att Jocke Berggren kommer tävla för Puppy TS 2012 så dyker den här nyheten upp på förbundet.

Länk till artikeln på förbundet

Sportchef på förbundet, stort. Grattis till det Jocke och välkommen till Puppy. Presentation kommer inom kort, på alla de nya (och gamla)

Jocke kör blågult

Det som började med den smått legendariska mallisbilden med Bodström håller nu på att ta vägen via triathlonförbundets toppskikt.

Mallis 2lax10, sträck på dig Valpen!

Ja det trodde man inte när det stövlade in två älgar bland gasellerna på Kilsbergen triathlon 2009. Klicka in på det här bildspelet, varning för starka och nostaligska bilder.

Ja sanna mina ord, vill inte heller undanhålla denna fina bilden för er därute, den är från Team Malacos traildebut på Ekerö 2012. Perra debuterade i fivefingers. Så vi tränar en del också, på lördag blir det långcykel.

Tips, kolla i slutet på den här filmen på Lantolife så får ni se konstnärliga ledaren göra snygga vattenövningar.

Nu är det dags att sticka vidare. fullspäckad vecka med träningsdos from hell, handbollskval och nytt jobb. Får försöka smälta det på Fuerte nästa vecka och ta hand om mina favoriter, Anna och Tjorven.

Ord upp!

Först, Perra är och kommer förbli mörkarkungen, inlägget nedan är trevligt, informativt och avspänt men snittfarten på löpen är nonsens om du frågar mig. Det som dock är spännande är att Perra öppnar för Raid Uppsala, Team Malaco?

Det var cykeldebut i lördags, eller debut och debut men första kollektiva långcykeln på racer med start kulla vägskäl. För den som inte vet det så brukar debuten alltid infalla ihop med Perras födelsedag och med kalas efteråt, så även iår, men i lördags firades Perras fru. Det blev som vanligt grillning på hög nivå på cykeln, dock utan Perra men med årets lätt jobbigaste vind så nu är årets jobbigaste cykel klar. Skönt.

Grabbarna grus innan Perra blivit för toppad och slagit ut framtanden, hårdrock! Valpen kör Konanummerlapp (Retard)

Som ni säkert vet så är vårt näst senaste tillskott på herrsidan (Jocke ÄR klar men mer om det till helgen) en viss Sahlberg och när jag skulle lägga till lite bilder från hans äventyr i stora landet i väster (ligger redo att publiceras) så fick jag uppmaningen att hämta bilderna från facebook, redan där borde varningsklockorna ringt, facebook är djävulen. Får faktiskt medhåll av MohikanClasse på den, citat; “Jag förstår dig angående facebook, gäller att veta vart man står annars äter FB upp en ” Älskar att världens farligaste man skickar smileys på mail.

Ok, hur som helst så går jag in och letar på Sahlbergs bilder och tro mig att jag sätter kaffet i halsen när jag ser bilden nedan. Vi har värvat en en ytterligare en soldat! Vet att triathlonsverige kryllar av dem (och att Jocke är en tvättäkta), vet också att Perra är gamla soldat men han har sonat det med att vara världsmedborgare även om han tycker det är lite jobbigt när pacifisttugget kommer. Men vi är oavsett vad det kan verka en freds och regnbågsälskande klubb även om tugget är lite hårt. Check?

Micke kör sitt charmigaste miltärsmile – give peace a chance?

Viktutmaningen
På torsdag är dags för invägning igen för Valpen och hittills så går det som tåget, till och med lite bättre än planen till förra veckan, se graf nedan.

Men det är verkligen inte det viktigaste, två saker som är långt viktigare är.
1, Valpen fick en våg i födelsedagspresent, en sådan djävul som mäter fettprocent och sånt. Jag fick en användarprofil, så nu kan det mätas på allvar.
2, Innan vi skulle ut på långpass i måndags så hittar jag följande på Valpens egna mattetavla på KTH, nu börjar vi snacka.

Nu börjar forskningen gå framåt på KTH om du frågar mig.

ok, nu då avslutningen och anknytningen till rubriken.
Kör en klassiker med några kollegor på jobbet och det går kort ut på att när man kör ett felsurr så har den andra chansen att säga handeeenn, så får man sträcka fram den och få ett lätt slag för sitt felsurr, roligt men svårförklarat. Här kommer några som jag tycker förtjänar handeeeennn just nu.

Gubben som i morse dök ner på min bana och simmade rakt mot mig trots att det var fullt där vi körde fick handen i ögat, la klassikern “du måste se dig för” och fick sen hänga på linan en stund efter olycklig kollision. Innan han kunde simma vidare. Pajas!

Jonas Bergqvist, nej inte hockeyspelaren utan triathleten, surfar efter tips in på hans nydesignade hemsida, scrollar ner till inlägget jag fått tips om och läser följande.
“För att vara kapabel till dessa träningsmängder kräver det att jag har full kontroll på min kosthållning. Som tillskott använder jag mig av följande två produkter”
Inget konstig med det tänker jag, grabben tränar ju en del så det är klart han ska käka något konstigt tillskott. Sen kommer dock.
“De ger både bra återhämtning och en härlig kick under passen samtidigt som de är gudomligt goda.”
Funderar en stund, är han ironisk? Gudomligt goda, bra skit alltså. Kommer fram till att han menar nog allvar men gudomligt goda? kom igen, klart man vill skriva bra grejor om sina sponsorer men någon jävla måtta får det vara, Jonas, handen på den!

Sist, Olof i simgruppen, om man ger coachen muffins i enskildhet är det att betrakta som ett mycket allvarligt brott, skärp dig för FAN!

Återkommer under veckan vänner!
Lantto, blev det någon rulle från lördagssimmet?

Jag har ju blivit uthängd för att inte redovisa min träning ordentligt men jag vill bara meddela att jag numer är den ende i Puppy TS som fortfarande lägger upp alla mina pass i den gemensamma kalendern. Så vem är det mörkar träningen, det kan man undra?

Från 10 oktober till 1 januari 2012, en period på 12 veckor, körde jag ett block med lite mindre uppstyrd träning. Exakt hur det såg ut kan ni se här.

Höstens träning, ligger på ganska precis samma nivåer som förra året. Skuggade kolumnerna är veckomedelvärden.

Säsongen har periodiserats efter tävlingarna under året. A-race är löptävlingen TEC 50 miles 14/4, Norseman 5/8 och Ö till Ö 3/9. Så fram till TEC, fas 1, är löpningen fokuserad på flack distans, ett upplägg som är högst kompatibelt med underlaget i kuperad terräng. Snitt på 50 km i veckan hittills. Detta återigen ungefär samma mängd som förra året. Jag har testat att springa ett par extra långa pass vissa helger (ett 50km och två upp mot 35 km). I år har jag även efter nyår testat att köra två distanslöp back-to-back a la Andreas Falk. Typ 25km lördag + 25 km söndag. Allt för att vänja kroppen vid långa distanser utan att döda den vid ett pass på 4+ timmar.

På simfronten har jag inte avverkat en sammanhängande sträcka på längre än 400 m sedan Ö till Ö i höstas. Med andra ord har det varit teknik och fart på schemat och det har givit fina resultat på dessa distanser. Har fått till 3 pass i veckan, varav ett under simcoach Micke Sahlbergs vakande öga. Nu är det “bara” till att orka behålla nya tekniken när det ska blandas in mer och mer distans till sommaren. Cykeln är ett ickeämne. Totalt ett tiotal spinningpass plus tre trainerpass de sista veckorna då jag känner lite press inför cykelpassen på Fuerteventura med Henke. Vet ju inte riktigt hur mycket han kör eftersom han mörkar men lär väl vara minst två pass i veckan så 3-4 timmar. Kan bli jobbigt att runda den där vindpinade och kuperade ön… Vi har förhandlat till oss två förmiddagar på vägarna, det ska bli riktigt grejt!

Sammanställning av fas 1 fram till i söndags 11/3.

Mellan TEC och Norseman kommer det så klart vara några tävlingar också men de har lägre prio. Stockholm marathon har dock snudd på A-status så efter TEC kommer jag ta in mer speed i löpningen. Kanske till och med köra något intervallpass, vem vet. Mer varierad löpning där backträning och kuperat löp i terräng kommer ta en betydligt större del. Kommer dra ner 0.5-1 pass sim i veckan och fasa in cykeln. En distanscykel varje helg måste in. Det blir kuperad cykelboost med Henke o Valpen i mitten av maj, allt för att vara så bra förberedd som möjligt inför detta:

Man kan lätt bli illamående av höjdprofilen på Norseman.

Sen har jag och Henke en månad på oss att komma riktigt bra förberedda till Ö till Ö. Kanske, kanske kan det bli debut på multisportscenen i höst. Raid Uppsala ligger bra till.

Hostiga och snörvliga hälsningar från Perra