Det är en rätt blåsig lördagmorgon som just nu ägnas åt att dricka lite kaffe och slappa. Igår var det fartökningspass sub40 innan 06.30 och morgonsim dvs allt annat än ultrafart på mitt och Valpens morgonlöp, men lördagen ägnar vi åt ultralöp, eller vi och vi. Perra springer och vi hejar!

Starten har redan gått, klockan 10.00 stack Perra ut på sin första Ultratävling. Det är 8 varv på dryga milen som ska avverkas och jag tror personligen att Perra kommer fixa 6-minutersfart och räknar därför med målgång vid 18-tiden. Vi räknar med att ni hejar lite extra när Puppys stolta ultrasektion löper förbi.

Perra poserar vant innan starten men inte ska du springa med rymdvagnen?

Själv tar jag det lite lugnare nu på morgonen och sticker ut för att kolla målgången. Men räkna med att det finns en och annan Puppymedlem ute i Täby under dagen.

Imorgon cyklar vi på Ekerö med start från solnahallen 07.30 för de som är sugna.

T minus 5 days and counting. På lördag kl 10 går starten för TEC 2011 (Täby Extreme Challenge) och jag är anmäld till klassen 50 miles tillsammans med 27 andra herrar (och 8 damer). Hela 77 herrar och 20 damer ska springa dubbla distansen 100 miles (180.9 km). Dessutom är det SM på 100 km helgen efteråt och jag tvivlar på att det är många TEC-utövare som även är med där. Ultralöpning är större än vad man kanske kan tro alltså!

Min uppladdning har varit lite strulig inför loppet så jag vet inte riktigt vad jag ska tro om utfallet. Och det är endast därför (jag lovar Henke) jag inte vill lägga ut någon målsättning här på bloggen. Ärligt talat kan mitt knä eventuellt säga stopp efter 10 km likväl hålla hela vägen, det har betett sig mycket oberäkneligt senaste veckorna. Jag har liksom som en kramp utanpå knäskålen. Kramp för att det tidvis gör jävulskt ont men avtar efter lite stretch och gång. Ett större problem är att jag troligen snedbelastat lite också, för att kompensera, så att jag också tidvis fått ont i vaden. Det är iaf min högst amatörmässiga analys av det hela. Vårt proffs Muttala har varit på varmare ort och spelat tennis så har inte kunnat få någon hjälp där.

Så summa summarum är att jag under 13 veckor fått ihop detta i träningsväg (exkl. längdskidåkning):

Totaler i vänstra kolumner och veckomedelvärden i högra

Där längsta passet har varit en mara och “bästa veckan” gav 87 km löpning medan 12e veckan endast gav 32. Jag har sprungit med barnvagnen (med Alma i) i 135 km utav dessa. Vi får se om det räcker…

Nu blir det ett par lugna löppass i veckan och sen ska jag tänka ut vad för något gott och flottigt jag ska ha att äta i väskan i varvningarna. 1 liter vispgrädde är redan inhandlat. Älskar att komma få dricka rakt ur förpackningen!

Muuuuu på er!

Jag det kan man verkligen undra. Som jag utlovat så ska jag förklara hur det kommer sig att jag ska ge mig på de lite längre distanserna. Som ni kanske vet doktorerar jag på Stockholms universitet (SU) och i universitetsvärlden kryllar det ju av autister. Det tycker iaf Henke. Och det kanske stämmer eftersom Valpen är doktorand.

Vi skulle ha ett möte på SU en dag med en kollega som är professor på Linköpings universitet men som bor i Hässelby. Han kom till mötet med slimmad löparryggsäck, reflexväst (ett måste, eller hur Henke!?) och hela kittet som gör att man kan misstänka att det är en “seriös” löpare. Hässelby tänkte jag, det är nog en bit dit och inte såg det ut som han hade tänkt att duscha och ta tuben tillbaka… Jag var ju så klart tvungen att höra efter lite om Fredriks löpning och nämnde att jag och en kompis tänkt att kanske ta oss från Nikkaluokta till Abisko (sträckningen på Fjällräven Classic) i sommar. Lite blygt säger då Fredrik att han minsatt kört tävlingen… och råkade slå banrekordet 2007!!! På 13:36 tog han sig de 11 tuffa milen. Jag var stum för ett tag.

Fredrik under VM i 24-timmarslöpning 2010 i den franska staden Brive.

Hur tufft är inte det!? Jag avfyrade en rad följdfrågor så klart (till förtret för de andra som närvarande på mötet). Det visar sig då att han har en mängd finfina löpmeriter och är med i ultralöpningslandslaget! Sen dess har vi snackat löpning (och forskning) en hel del och jag har blivit så inspirerad att jag tänkte ge det ett försök. Ultralöpning alltså, forskningen har jag givit upp.

Kort uppdatering från fader Pär. Hoppas julen varit till belåtenhet och allt sånt där! Efter ett par lediga dar runt aftonen i boooostlandet Ludvika så har jag slitit med inflytt i ny lya på Kungsholmen. Nu ska det bara renoveras också. Eftersom jag just blivit fader så har jag förstås fått fundera lite över mina prioriteringar inför säsongen 2011 och vad passar inte bättre än att yttra dessa så här sista dagarna före det nya året. Får se om Henke lyckas övertala mig till något annat i morgon då det nalkas festligheter hos godsägarna Roström.

Henrik har gnällt om Ö till Ö-revansch sedan vi fick kramen från Michael tre sekunder efter mållinjen. Så Ö till Ö är ett A-race (Friel-lingo) för mig (och Henke) i år. Henke snackar massor placeringar men jag är modest som vanligt – säger topp 10.

För att lyckas på Ö till Ö måste man ju kunna simma. Så simfokus med Puppys egen simcoach Berra har det blivit under hösten och förhoppningsvis fortsätter vi till våren. Får hoppas de fina resultaten kommer snart också bara. Simpass är bra ur tidssynpunkt eftersom man med fördel kan utföra dessa på morgonen. Därmed är planen att under våren, då jag är pappaledig, hinna sticka in 2 morgonsimpass i veckan (utöver ett stående pass med Berra) innan Lina sticker till jobbet.

Sen kommer vi till mer prioriteringar. Det blir nog inga triathlons som A-race för mig i år! Ingen Vegassatsning med Henke och Valpen. Buhuuu! Mycket sorgligt men jag kommer inte sakna trainerpassen i bastun för värmetoleransen. Det hade inte varit realistiskt för mig med en sådan satsning ens om vi hade kört med samma träningsmängd som förra året, än mindre med 10-20% mer. Istället har jag kommit till insikt att jag ska testa på lite längre löpning istället. Och det passar ju dessutom finfint med Ö till Ö-satsningen. Cykeln får med andra ord stryka på foten även om jag inte kommer lägga den helt på hyllan.

Längre löpning kallas också ultralöpning i ultralöpningskretsar, och så klart har mina Puppyvänner anammat detta ord då det låter häftigt och maskulint.

Reds anm. Vi passar på att lägga in en fin bild på en sliten Perra som inte gör high five med publiken, nya smeknamnet är en hybrid mellan två gamla klassiker, grinkuken och Ultraperra, vilket helt sonika ger nya smeknamnet Ultrakuken, välkommen in i spelet.

Jag tror jag kommer vänta med historien varför jag blev inspirerad till just ultralöpning till mitt nästa inlägg och istället helt enkelt listar tävlingarna som idag är aktuella för nästa säsong.

Ursvik Ultra, 45 km, 27/3, prel. C-prio
Täby Extreme Challenge (TEC), 50 miles (80.5 km), 9/4, ANMÄLD A-prio
Lidingö Ultra, 50 km, 7/5, ANMÄLD B-prio

Ses runt Kungsholmen!

Det kommer ta ytterligare ett par dagar innan jag knåpat ihop en liten race report från IM Zürich. Mycket upplevelser som ska smältas där. Men…

Det tog inte längre tid än att träningsvärken försvunnit ur quadsen innan suget återvände på träning och fokus ställdes om på vårt andra prio-A tävling i år, nämligen Ö till Ö. Jag har suttit senaste två kvällarna när mina tjejer somnat och läst in mig på tävlingen och framför allt komma underfund med vilken utrustning som kan tänkas behövas. Det är ju hög tid att testa var som fungerar och inte. Tysken Henke lär gnugga händerna när han tänker på alla prylar som ska utprovas och inhandlas. Skor var helt klart prio 1 för mig eftersom högviktsskorna som jag kört med hittills på säsongen knappast är lämpade för att simma (och sen springa) i. Så efter lite research och kläm och känn i butiken så slog jag till på ett par Inov8 X-talon 212.

Perras nya Inov8 X-talon 212 – gott nog för Ö till Ö?

Inte nog med det, det blev ett spontanköp av en löprygga/vätskesystem också efter rekommendation av Tommy Sarenbrant.

Kul att shoppa med Alma. Nya skorna och ryggan Source Spinner NC 1.5.

Nu bär det av på en kort joggingtur till gymmet med nya skorna. I morgon ska jag och vapenbrodern Henke prova att köra ett kombinerat sim-löppass med skor och våtdräkt på i båda disciplinerna.

Annars knåpar Henke med Zürichfilmen och njuter av sista dagarna på semestern och Johan flydde landet och elektriciteten för att tillbringa dryga veckan i finska skärgården, utan att först sammanställa våren och sommarens utlägg i klubben som han lovat! Argh! Är rädd att det blir en ekonomisk Puppysmäll på käften när allt retts ut…

Måste börja med att tacka arrangörerna Örebro AIK för en härlig folkfest! Att man kunde stå utmattad i härligt solsken efter målgång och snacka skit, käka burgare och kolla på trikändisar gjorde ju inte dagen mindre go.

För det här var dagen då jag gjorde triathlon-debut på “riktigt”. Friel säger att man ska ha som mål att inte ha någon mål i sin första start men den målsättningen gick åt skogen. Satsningen jag gjort denna, min första säsong, har liksom varit lite för allvarlig för att inte börja spekulera. Och känna nervositet! För efter runt 300 timmars träning sedan i november så hade till slut dagen kommit när det skulle bevisas att det givit något. Visserligen hade vi detta race klassat som C (enl. Friel, dvs vi har kört på med träning precis som vanligt, helt utan toppning), för huvudmålet är ju ändå IM Zürich (och troligen Ö till Ö), men det kan ju inte hjälpas att med alla dessa timmar i ryggen så infinner sig en hel del förhoppningar. Trots allt höll jag ner min målsättning till att inte vara för taggad och “bonka” på löpet. Jag visste ju att det var en rejäl backe som skulle övervinnas, inte bara en gång utan två. Tidsmässigt var tre timmar min “skamgräns”, dvs slå Valpen och Henkes tider på några minuter över tre timmar från förra året.

Simmet var jag nog mest nervös över, har ju aldrig upplevt kampen i en masstart. Så här gick mina tankar innan. När jag öppnar kontrollerat och kommer in i mitt flow så har jag märkt att jag finner tryggheten i simmet och därmed slappnar jag också av och så går det så betydligt mycket snabbare. Dessutom verkar jag ha en tendens att simma i en båge som är konvex “åt öster” om man simmar från syd till norr (Valpen, du förstår iaf ), så att simma moturs var perfekt för mig. Min taktik var därför att starta på högra sidan av bryggan och sen gå i min båge lite utanför fältet och komma bra till första bojen utan alltför mycket krig i mitten. Vet inte om denna taktik är bra för mig i längden och hur många meter jag simmar extra men jag kom in i mitt sim mycket bra och gjorde klart PB på 25 blankt på 1500 m (om nu banan var rättmätt…). Klockade mig själv typ från när jag kom innanför bryggan och bottnade. Hoppades så klart med denna tid att två (nåja, iaf Henkes) stycken blå P2or med Hed-hjul skulle stå kvar i stället i T-ettan men föga förvånande så var båda borta. Jaja, då är väl allt som man kunde förvänta sig då.

T1 gick väl sådär. Våtdräkten gick av fint men sen strulade jag med knäppningen av hjälmen, lastandet av gelen i bakfickorna på nyinförskaffade 2XU racesuiten (hade inte övat på detta moment så får skylla mig själv) samt några sekunder för mycket för att cykeln fastnade under stället. Hur som helst klockade jag T-tvåan på 2:20 uppe vid vägen vi vändpunkten på cykeln.

Perra håller fokus i T1an!

På cykeln tänkte jag försöka hålla ungefär 145 i snittpuls på de flackare partierna (förstod mycket väl att den skulle skena fullständigt uppför) på första varvet. Men pulsen ville aldrig gå ner kändes det som så jag var lite orolig att jag gått ut för hårt. Mötte både Henke och Johan i första backen upp (när de var på väg ner) så jag misstänkte att jag var en 3-5 minuter efter Henke som låg som Puppy-tvåa. Kände mig seg uppför denna branta backe men det verkade de kringliggande cyklisterna också vara. Repade mig dock snabbt nedför och höll på att braka ut i grönsakerna i tighta högersvängen ut på stora vägen igen. Bort mot vändningen i medvinden var jag vindsnabb tror jag, tyvärr inte riktigt lika snabb som Swahn som blåste förbi mig i god fart. Kul att jag slog honom i simningen iaf tänkte jag glatt och tog till vara på värmen i tanken. Vägen tillbaka fortsatte kontrollerat men sen kom långbacken upp till Ånnaboda igen. Den tog aldrig slut. Tyckte den var värre än den branta, kortare. Hursom vände jag med framhjulssladd på 40:46 och med en medelpuls på 156. På tok för högt var jag rädd för så jag tog det lite lugnare bort till vändningen på andra varvet (varvet där jag hade som raceplan att gå “all in” med recervation för att inte bonka uppför sista backen, dvs att hålla circa 150 i puls på flacken). Jag “hängde på” (så klart med 10 m lucka) en Stockholm City Triathlet (stnr 2071) som körde om mig med lite lagom god fart intalade jag mig själv och även fast hjärnan sa att jag skulle köra om honom på flacken tillbaka igen så höll jag mig. Tur var kanske det för han var stark i sista backen och tog nog 100 m på mig. Men resten av de medtävlande i sikte verkade jag cykla bättre än uppför. Andra varvet var slående likt det första tidsmässigt (40:41 och med 150 i medelpuls) och jag kände till min glädje att benen förvisso var trötta men att jag inte dragit på mig ohjälpligt mycket syra.

Bra T2 (tror jag) på circa minuten från vägen men är inte helt säker på var jag lappade min klocka… Det var ju lite puls då! På med dojjorna och röda kepsen trots lite moln.

Kom ifatt en grupp på tre redan efter ett par hundra meter (med bl.a. tidigare nämnd SCT-deltagare) där en drog på som fan, en gjorde inte det, och jag och min nyfunne vän lufsade på mitt emellan tillsammans ner mot första vändan i backen. Sprang förbi tvåan i damtävlingen, Lotta, och kände att det här går nog ganska bra då. Höll igen ganska mycket i detta första parti (även om jag till min förvåning såg att jag nästan höll 4-minuterstempo) för jag hade hört ryktet om vad som komma skall. Polarn stannade för att kissa, annars tyckte jag det var ganska tomt med medtävlande. Första vändan i backen var okej, gick 5-6 steg på brantaste stället när jag såg att deltagaren framför mig också gjorde det och det verkade som att det kanske kunde vara klokt. Till min glädje repade sig mina ben i nedförslutet ned mot varvningen igen men jag sa till mig själv att inte sträcka ut än, har ju en vända kvar i den där förgrymmade backen. Men när de lättsprungna första kilometrarna på andra vändan kändes bra igen tänkte jag att va katten, det är på de snabba partierna jag tror jag har mina styrkor och jag kan sträcka ut steget en del utan att använda alltför mycket extrakraft. Vet inte om det var sanna Puppyhybrisen som grabbade mig där. Tror kanske inte det gick så fort som det kändes dock för “alla” (läs Henke) verkar ju ha sprungit minst lika snabbt i detta parti. Uppför backen andra gåck gick jag lite längre men fick extra krafter när jag såg ryggen på Valpen uppe på krönet. Han såg ganska uppgiven ut när har gick där. Han sa att han hade ont i bröstet men tog ändå några lufssteg med mig innan han fick börja gå igen. Tråkigt tänkte ja (honestly!) men orkade inte riktigt reflektera mer över det vid det tillfället. Denna gång kom inte krafterna tillbaka lika bra i slakmotorna efter slalombacken och jag tror det var här jag tappade en hel del (på Henke t.ex.) men när asfalten kom fram igen och jag fick syn på en handfull löpare framför mig så återvände också krafterna och farten. Dunkade förbi alla utom en ganska direkt och tog den sista när jag kunde ana målet borta i böjen. Dundrade in med god fart på en löpsplit på 48:53 och medelpuls på 155. Så här i efterhand aningens låg puls tycker jag med tanke på att jag måste varit väl över 160 uppför backen. Kanske skulle jag gått på lite hårdare på de flacka partierna ändå!

Underbar känsla att gå i mål och vräka i sig kexchoklad, russin och en kola. Känslosamt som alltid när man tagit ut sig så där och när det är människor som hejar och tittar på. Sen var det visst någon som talade med mig efter målgång också men det jag minns knappt. Kände mig dock stolt över min debutinsats där jag stod och blev intervjuad. Totaltid var överaskande bra 2:38:42. Henke pratade om 2:45 som en bra tid för honom och jag höll med och tänkte att jag nog är några minuter efter honom. Att jag skulle ta den med dryga 6 minuter trodde jag inte.

Perra intervjuas efter målgång med de andra hundarna hängandes runt!

Ojoj, ursäkta att det blev så långt! Hoppas ni inte somnade. Skönt att skriva av sig lite så här efter en så händelserik och minnesvärd dag. Klockan slår nu 1 på söndagsnatten så det är kanske dags att ta och släppa det här och gå och lägga sig nu. Tack alla som var på plats och gjorde dagen till ett härligt första triathlon(-tävlings-)minne!

/Perra

Som tidigare hävdats på denna blog så verkar det som att vissa av medlemmarna i Puppy TS fått för sig att jag fått något sorts proffskontrakt nu när jag blivit far. Och man kan väl nästan säga att så är fallet! Men det är inte Libero eller något annat företag förknippat med små knubbiga och ofta högljudda personer som gått och blivit tri, utan snarare så är det ni kära skattebetalare som sponsrar min proffskarriär. Det är helt enkelt generösa regler för semestrar för statligt anställda och den underbara föräldrarledigheten som gjort saken biff. Samt att laptops numer gör att man kan arbeta effektivt hemifrån… Dessvärre har tiden ändå inte räckt till för att skriva några inlägg här på bloggen förrän nu.

Efter första veckan i block 3 så är det just minst ett halvtidsproffs man måste vara, alternativt en übermänniska som klarar sig på 5 timmars sömn. Möjligen är det i denna kategori som Henrik kan sorteras in för jag förstår inte hur han hinner med allt han pysslar med. Visserligen spar han ju massor tid på att han inte behöver vänta på att riset ska bli klart men jag har svårt att se hur det kan vara hela förklaringen.

Summan för effektiv träningstid denna vecka motsvarar nämligen nästan precis en halv arbetsvecka (vilket för övrigt är vad Valpen kallar en normal arbetsvecka) med ca 6 km simning, 350 km cykel och 40 km löpning. Sen tillkommer ju förstås tid för cykelvård, ombyten samt inte minst en halvtimme trisurr vid varje träningstillfälle plus minst en halvtimme till på telefon per dag. Om man dessutom, som jag, ska vara en närvarande och delaktig far till sitt nyfödda barn så fattar jag inte hur ekvationen med ett heltidsjobb fungerar, och jag brukar vara skaplig på att lösa ekvationer tål att tilläggas. Men kanske finns det någon hemlig formel som jag kan hitta om jag bara börja följa bloggar skrivna av triathlonsmåbarnsföräldrar (nä jag gillar inte att särskriva, det stämmer). Några förslag?

Nu ska jag ner och hämta Valpen på station för att åka upp till Knivsta och kolla in det stjärnfyllda startfältet i duathlon-SM. Hur ser pallen ut i år? Eiler, Swahn, Colting, Björling, Flinta?

Förra årets prispall i duathlon-SM: Fredrik Swahn, Clas Björling och Andreas Svanebo.

Perra har blivit farsa, se första bilden på underverket här!

Uppdatering:
Söndag kväll strax innan midnatt så blev Puppy TS egen Perra och Lina stolta föräldrar till en liten flicka. Arbetsnamnet har varit Tjorven men vi antar att det inte hänger med till dopet.

Tjorven kommer med största sannolikhet bli triathlet alternativt cirkusartist som mor sin, oavsett vad så är hon Puppy TS yngsta medlem.

Perra och tjorven!

Fritt fram att gratta i kommentarsfältet!

Henke och Valpen firade i helgen med att avverka 20 mil på hojjen samt analys av Valpen sittställning på P2an men mer om det kommer i veckan.

Ojoj vilken helg!

I fredags vad det sista passen i vecka 7 av block 2 vilket betydde att nästa veckar var: VILOVECKA! Denna helg var dock extra speciell eftersom jag, som redan nämnts här på bloggen, i söndags blev 30 år (härligt med gott sällskap i Marit Bjørgen) – även om jag försökte tona ner det…

Marit Bjørgen – när får vi se ett liknande sexpack på Valpen?

Helgen spenderade jag på Gimo Herrgård med min fru (en överaskning eftersom min resa till Falun och världscupsavslutningen i längdskidåkning blev inställd) med inga aktiviterer alls förutom relax och gott käk. Helt fantastiskt bra! Vi badade tunna och jag kunde förstås inte låta bli att testa isvaken (som förberedelse för Ö till Ö!?).

Är det så här det kommer se ut den 6/9 i Sandhamn?

När vi kom tillbaka till lägenheten i Stockholm på söndagen så hade Lina ytterligare en överaskning: hon hade samlat den närmsta familjen och många av mina vänner till ett surpriseparty!!! Jag är så lycklig som har så fantasktiska människor i mitt liv! Det blev en hel del trifokus på presenterna, t.ex. Garmin Edge 705, arm- och benvärmare för de kalla cykelturerna i vår, superslimmade Speedos (med Puppytryck så klart) samt en prenumeration på Triathlon Plus.

Tårtkalas på Karlbergsvägen – Perra, Henke, Valpen (jag är även mycket hedrad av orförande Karlssons närvaro men han fastnade tyvärr inte på bild).

Tack så jättemycket allihop – jag är överväldigad!

Då så mina vänner, då var det dags igen. Idag söndag så börjar det bli fullt i age group 30-35 i Puppy TS, det är nämligen vår egen löpguru Perra som firar 30-års dag. Det ska sägas att det inte har talats helt högt om att han fyller 30 och troligen hoppas han på att det helt sonika ska blåsa över, luktar det åldernojja?

Perra trillade in, eller rättare sagt så var det ett väl övervägt beslut, i Puppy förra sommaren och sedan dess har inget varit sig likt. Perra besitter ett par egenskaper som tidigare helt saknats i den hårda kärnan. Den första är att Perra överväger och funderar innan han tar ett beslut inte bara rusar åstad likt vår tonåring Valpen, vilket är mumma för balansen. Den andra och tredje är att han kunde springa innan han började i Puppy samt att han inte går “all in” så fort krafter finnes, även detta helt unikt och det gör att jag och Valpen är ganska avundsjuka. Sen har Perra en massa andra sköna sidor som man får uppleva när man avverkar 15 träningstimmar i veckan ihop.

Vi vill hur som helst vara de första gratulanterna och vi gör det som vanligt med en liten film. Tycker att dessa sekvenser beskriver några av Perras olika sidor hur bra som helst.

Stort grattis från oss i hårda kärnan.