Som ni säkert redan vet har jag, Henke och Valpen anmält oss till Norseman vid två tillfällen. Ni som kan er Puppy-historia vet dessutom att det var med sikte på just Norseman som klubben startades upp. Det var innan jag var med i bilden. Jag låg nog på något operationsbord med mitt knä vid den tiden. Men till säsongen 2010 så hade helt plötsligt antaningsproceduren gått från först-till-kvarn till den-med-mest-flyt. Lottning. Det är med lite dåligt samvete, måste jag säga, som vi nu kan konstatera att jag vid båda dessa lottningstillfällen har blivit erbjuden en startplats medan Johan och Henke har fått ett fuck-off. Det här var ju liksom deras grej. Men jag tänker inte be om ursäkt. Jag tror absolut inte på ödet och är inte vidskeplig. Jag är ju naturvetare för sjutton! Det var så att jag var en av de ca 10 på 100 som i två på varandra följande lottningar fick en plats.

Till vänster: snap-shot från 2010 års lottning där men rankas i stigande ordning från slumptalet i andra kolumnen (jag hade det lägsta av alla). Till höger: välkomstbrevet 2012.

2010 var inställningen att vi skulle göra någon gemensam internationell IM istället för Norseman så jag tackade nej. I år, “äventyrsåret”, känns det helt rätt, iaf efter några dagars betänketid. Jag har rest en del i fjordlandskapet i Norge, dock inte i Hardangerfjorden, och det är nog den vackraste naturen jag har sett. Det ska bli fantastiskt att få köra en A till B triathlon där. Inga varvbanor, knappt asfalt på löpet. Bara jag, ett fåtal åskådare, ett support-team och sen Hardangervidda. Den enda tidsmässiga målsättningen jag har är en svart t-shirt. Annars går denna tävling i äventyrets tecken. Nu ska jag bara fundera ut på vilket sätt jag ska förändra min träning för att vara bättre rustad. Mer kuperad cykel och mer backlöpning är utgångspunkterna.

Tävlingen verkar göra avtryck.

En annan relaterad men för somliga ganska ointressant sak är att jag kommer cykla förbi många av platserna jag för närvarande läser om i Guillous bok Brobyggarna; Haugastøl, Ustaoset, Ustevatnet och Geilo. Det var hårda män de där rallarna. Nog ska jag kunna visa upp lite hårdhet där på cykeln också.

Nu har mitt andra delmål för säsongen avslutats och jag sitter och försöker sammanställa mina tankar. Kalmar järnman blev en härlig upplevelse med superfint väder och härligt tri-häng med Valpen. Synd att inte Porthos kunde hänga på. Jag vill först tacka hela organisationen och all underbar publik som kom och stöttade alla oss. Fantastisk stämmning! Sen var det jättekul att mina föräldrar kom ner och bevittnade sin första triathlontävling. De tyckte det var super, även mamma!

Jag hade en ganska jobbig upplevelse under simmet i IM Zürich förra året och jag försökte verkligen ha en positiv mindset när vi stod där i Kalmar sund och lyssnade på nationalsången. Att ha provsimmat banan innan tävlingen är verkligen att rekommendera och med lite mer rutin, och lite mindre människor så blev det en mycket bättre upplevelse. Visst va det trångt men jag uppfattade stämmningen något mindre hetsig än förra året och jag lyckades pricka race-plan ganska precis.

Simstarten i en triathlontävling är en skräckblandad upplevelse.

Det enda negativa var att under sista halvan av andra varvet, när jag hade riktigt bra flyt i simmet, så började jag få ont i pannan ut emot tinningarna. Lite av en brainfreeze som nästan fick mig att ta tag i en kanot för att få komma upp med huvudet ur vattnet ett tag. Konstigt för vattentemperaturen var inte så särskilt låg jämfört med många andra simpass man genomlidigt i Stocksundskanalen eller på Ö till Ö.

Jag överlevde simmet ganska bra trots allt och känns alltid lika fint att komma upp i friheten på cykeln.

Kom upp på cykeln och fick fint sällskap av Staffan under första 7-8 milen. Han hade perfekt pace så jag låg konstant enligt plan på 135 bpm. Sen kom vi ifrån varandra och jag hittade ett par-tre ryggar som höll perfekt fart resten av sträckan så att jag kunde ligga runt 140 bpm, precis enligt plan. Vinden var lite oväntat emot ut mot vändningen men hemåt gick det finfint och det var underbart att komma in i Kalmar med alla människor som hejade. På tillbakavägen på sista varvet låg jag och höll igen för jag visste att jag var 3-4 minuter snabbare än plan och att det nog var visare att spara krafterna till löpet för att orka hålla ihop och klara 10 timmar.

Ut på löpet hittade jag en man i medelåldern som gick som en klocka på 5 min/km. Jag såg aldrig att han tittade på någon klocka men min visade max 5 sek diff på tempot. Jag kände mig som en kung och tänkte att det här är så jävla bra. Upp emot 20 km började han dra ner på tempot tyvärr och jag fick försöka hålla igång själv.

Återigen kändes löpningen så jäkla bra till en början men det förändrades, igen.

I motvinden in mot sista varvningen kände jag att det kommer blir kämpigt att hålla den tänkta farten och klara 10 timmar. Vid varvningen kommer jag ihåg att jag sa till min pappa att det började att dra så där familjärt i muskulaturen. Krampkänningarna hade börjat och vid flertalat tillfällen ut mot vändningen höll det på att smälla till så jag fick trycka upp tåspetsarna mot smalbenen och vid ett tillfälle ställa mig och sträcka ut vaderna. Vid det här laget låg jag precis på gränsen vad mina ben pallade men ändå tappade jag 15-30 sekunder på planen per kilometer. Liksom i Zürich kändes det som att hjärta och hjärna kunde leverera mer men musklerna i benen sa stopp. Detta lyckades jag slippa känna i Lapland Ultra där jag kunde dra på en rökare till spurt och klara mitt mål. Min spurt i lördags var inte så mäktig, snarare märklig… Spola fram till 50 sek och njut. Eller, spola inte alls utan njut av Henkes mästerverk! Tog dock klubbrekordet med 26 min, härligt.

Jag är relativt övertygad om att det varma vädret var skillnaden i lördags. Jag åt bra och fick i mig mina salttabletter enligt plan men troligen lite för lite vätska för jag kissade endast en gång under loppet efter att jag kommit upp från simmet. Lite synd att missa 10 timmar med 1 min och 45 sekunder men jag känner mig ändå riktigt nöjd med min insats.

En tanke går till Micke som hade en mindre rolig upplevelse med en allvarlig cykelkrasch endast 8 km från växlingen. Supertråkigt. Tur att han hade Tompa som, som alltid, stod för grymt humör och fina bilder. Tack. Valpens filming var också fin.

participant
number       91
age group   Herrar Senior
name           Bjelkmar, Pär (SWE)
club             Puppy Triathlete Society

race info                         place
Swim          01:14:11     173
Trans 1       00:02:35
Bike            05:07:44   80
Trans 2      00:02:17
Run            03:35:00   56
time total  10:01:45

place (M/W) 56
place (ag)      34

Då var det dags att ta den andra deltagaren från Puppy TS i Kalmar tri att dra sin raceplan och det är den normalt oerhört modesta Perra som snackar ut.

Vi tror så klart stenhårt på Bjelkis!

Jag klarade mitt mål att gå under 10 timmar på Lapland Ultra, känns fantastiskt! Rullade in på 9:54:55 och en femteplats totalt (eller sjätte om man ska räkna med brudarna, och det ska man ju så klart!). Just 10 timmar är lite av en speciell gräns eftersom man då kommer med i statistikrullarna hos Kommittén för svensk ultradistanslöpning (KUL). Statistiken sköts dessutom av Fredrik som jag reste med (och jobbar med) så lite extra kul att han får lägga in mitt resultat. Fredrik är också ganska nöjd just nu eftersom han dels vann loppet (på 8:46:34) och dessutom har fått bekräftelse på att han får springa det legendariska Spartathlon i höst.

Ett delmål jag hade var att jag skulle försöka äta bättre i detta lopp (jämfört med TEC). Det lyckades jag med. Som ett test för att se om jag skulle slippa krampkänningarna som jag brukar dras med så åt jag dessutom kontinuerligt Hammers endurolytes (efter tips från Andreas Falk). Detta verkade fungera för mig även om det är svårt att visa att det just berodde på det extra saltet. Jag kände mig även betydligt piggare vid målgången än vid TEC då jag hade en mindre kollaps.

Målgång efter riktigt bra spurt. Jag ser nästan piggare ut än Jesper som sitter och tar igen sig till höger.

Jag fick jobba riktigt hårt mentalt för att hålla uppe modet och inte släppa målet på 10 timmar. Det kändes inte speciellt bra till en början utan jag sprang på och snackade med ultralegenden Rune Larsson under första 20 km ungefär. Vi höll typ 6:10-fart så efter 20 km låg jag minus 4.5 minuter på måltiden. Jag gjorde en liten fartökning för att få springa lite själv och hitta min egen rytm. Körde på i 6-minutersfart mer eller mindre ensam på den långsamt böljande grusvägen. 50 km passerade jag på 5:05:18 så hade inte tappat så mycket mer trots en hel del uppförsbackar.

Ungefär där, halvvägs, vände banan västerut och nu var det asfalt som gällde till mål. Galet långa raksträckor med tallskog på sidorna så långt ögat kunde nå var väl så där uppmuntrande. Mer uppmuntrande var det när min lumparpolare Jesper dök upp vid ca 70 km. Det hela var planerat; han hade vägarna “förbi” (på väg till Luleå) och skulle springa med som pacer sista 30 km ungefär. Det var riktigt härligt att få lite sällskap, han snackade på (som vanligt) och jag svarade kort utan utvikningar. Jag var ganska så spak vid det laget men han gjorde allt för att muntra upp mig och vi kämpade tillsammans för att hålla uppe tempot.

Vid 80 km var vi 4:15 efter målet och vi bestämde att vi skulle försöka ta 30 sekunder per 5 km. Med en liten spurt skulle jag då grejja 10 timmar. Där någonstans såg jag någon stålle som kom stakandes på rullskidor på tidiga morgonen. När han kom närmare insåg jag att det var min andra lumparpolare, Krister a.k.a. Kaiser, som tydligen hängt med Jeppe, a.k.a. Lappen, upp för att överaska mig och hänga på lite fiske och äventyr efteråt. Vilka jävla polare man har, de bästa!

Världens skönaste grabbar. Kaiser och Jesper.

När det var 12-13 km kvar sprang vi ikapp en, vad det verkade, mycket pigg Marko från Jalles TC. Han “lovade” att om jag tog rygg på honom så kom vi under 10 timmar. Hans GPS såg till det. I kombination med hans ben så klart. Skönt att där inse att det kanske skulle gå. Vi sprang på bra och vi tog in tid snabbt. Sista vätskestationerna var jag galet stressad och troligen något irriterad på de inte alltför snärtiga upphällarna. Förlåt om jag röt till åt någon! Konstigt hur något så banalt som en tid kan få en att nästan bli besatt. Jag skulle göra allt för att klara det, det blev liksom det som hela det mentala hängdes upp vid.

Allteftersom vi började närma oss mål så kunde jag tagga till ytterligare och öka farten. Visst var jag lite rädd för att jag kanske skulle krampa men jag hade i princip inte haft några känningar alls under loppet och jag brukar bli förvarnad under ganska lång tid innan det smäller till. Så jag vågade släppa loss allt. Drog på riktigt hårt sista kilometrerna så sista milen gick överlägset snabbast; på under 54 minuter.

Efter målgång släpade jag mig iväg till duschen och sen till frukosten. Sen däckade vi allihop uppe skolan i Adak. Krister och Jesper drog vidare mot nya äventyr på eftermiddagen och jag och Fredrik väntade in prisutdelningen och sen tog vi hyrbilen tillbaka till Umeå och nattåget tillbaka till hufvudstaden.

Nästa år är det SM på 100 km i Adak, undrar om jag är med.

Nu har jag precis startat löploppet Lapland Ultra i den lilla byn Adak mellan Malå och min gamla lumpenhemstad Arvidsjaur. Loppet startar kl 22 fredag kväll och går 100 km runt en sjö med start och mål i byn. Lite annat upplägg alltså än TEC som jag körde i våras. Vätske- och matkontroller finns i varenda liten by utmed tävlingsbanan med 5-7 km mellanrum.

En start i denna tävling har varit aktuell sedan jag satt på bussen hem från Lidingö Ultra och snackade med min ultralöpandes kollega Fredrik som verkade sugen. Jag hade redan tidigare på säsongen planerat att springa mellan Nikkaloukta och Abisko i månadsskiftet juni/juli med min lumparpolare “Lappen” Näsvall men de planerna fick inte vingar i år.

Det som gjort mig tveksam är förstås att loppet går endast 5 veckor innan Kalmar järnman samt att det är lite svårigheter att ta sig till och från Adak ensam. Men när Fredrik efter Stockholm maraton bestämde sig för att köra och jag fortfarande hade en bra känsla i kroppen för loppet och löpformen så bestämde jag mig för 3 veckor sedan.

Vad har jag för tankar innan loppet då? Något som jag måste göra bättre än TEC är att försöka få i mig mer energi annars kommer jag nog inte klara att springa 20 km till. Jag tror banan i sin helhet är lite lättare än TEC och jag ska försöka hålla ungefär samma raceplan som då, dvs köra på lite under timmen per 10 km (inkl. mat och drycketstoppen) och försöka hålla ihop loppet minst lika bra som då. Det ska bli ett härligt äventyr att springa här uppe i den ljusa norrlandsnatten med mycket få människor omkring (ca 60 löpare utspridda på 100 km blir ganska glest…) och jag har ingen aning om min kropp kommer vakna till liv. Den har känts seg och kantig de sista två veckorna. Önska mig lycka till, det lär jag behöva!

Så här såg det ut längs banan förra året. Foto Béatrice Karjalainen

Skriver ihop en snabb race report, tyvärr utan bilder från loppet för fotograf (o ordförande) Pelle Karlsson har så klart andra saker för sig en lördagskväll… Men det var grymt att han kom ner och schtekte på vallen.

Lidingö Ultra bjöd på 50 superfina kilometer i helt galet fint väder. Det gick som jag hade hoppats på men med mersmak. Jag hade ganska stor respekt för den backiga banan för jag minns ju “debacklet” på Lidingöloppet i höstas då jag knappt hade styrfart sista milen. Det skulle inte upprepas utan denna gång skulle jag öppna lugnt och vara stark på slutet. Jag hade 5 timmar lite som skamgräns men skulle försöka hålla ca 5:45/km och inte gå över 140 bpm på flacken första halvan av loppet för att, som sagt, öka.

Förutom ett rent tidsmål hade jag ett litet delmål om att slippa krampkänningarna som jag har dragits med i alla längre lopp, såväl triathlon som ren löpning och Ö till Ö. Detta skulle uppnås med diverse extra tillskott av salter under loppet samt att äta o dricka exemplariskt.

Representar i nya Puppy-kläderna

Första 25 km klockade jag in på 2:26:36 och visst va jag pigg men jag var fortfarande lite osäker på hur mycket jag skulle våga gå på nästa 10 km. Jag lämnade Micke och Tompa, som jag sprungit med från och till, på vallen (de sprang 26 km). Jag bestämde mig iaf för att öka farten en del och gjorde nästa 10 på 53:30, kände att kroppen svarade fint så jag ökade gradvis hela vägen till mål. Det gick så pass snabbt på slutet att min klocka sa 25:15 mellan 40 och 45 (inkl. Abborbacken som inte var lika brant o lång som i höstas) och 22:30 på sista 5 kilometerna.

När jag ser på tiderna och hur jag lade upp loppet nu i efterhand skulle jag nog ha spridit ut de där krafterna jag hade kvar på slutet lite mer jämnt under loppet. Jag visste inte riktigt att jag var i sådan bra form, lite surt att själva upplägget var för konservativt o säker kostade mig lite tid. Men man kan inte vara bitter en sådan här dag. Jag gjorde allt som jag hade planerat för, följde race-plan, åt och drack disciplinerat och hade inga krampkänningar. Jag slutade 56a i Herrar 50 (och fick stryk av 8 tjejer). Jag kunde inte låta bli att räkna lite nu ikväll när jag såg de officiella resultaten och mina 2:04:02 på sista halvan var 24e tid i Herrar 50. Så avslutningen var ju bra.

Nu ska jag gå o läsa Friels och Byrns “Going Long” och planera upp nästa träningsblock som ska leda till Kalmar järnman som nu är spikad för mig. Ha det gött!

Efter 8 1/2 timme kom jag äntligen i mål i min första ultralöpningstävling, Täby Extreme Challenge 50 miles (80.5 km). Som det framgått i tidigare inlägg har jag haft problem med mitt knä de sista veckorna. Och som om inte det skulle vara nog så sträckte jag till ryggen i måndags. Kanske är det för att jag inte kunnat springa någonting alls på slutet p.g.a. ryggen som gjorde att jag inte kände av knät alls under loppet. Konstigt nog kände jag inte av ryggen heller! Istället har jag nu i två dagar upplevt något slags rekord i smärta och stelhet i benen.

Sugen på att komma igång…

0-40 km
Men låt oss starta från början. Tävlingen går på en superfin och varierande varvbana på 10 km med vätske- och matstation vid varvning. Där hade man också tillgång till sin egen väska med utrustning och mat. Som vanligt tog jag det piano i starten och fick köa lite i början så första varvet landade på 1:03’21 med placering nr 17 (utav 24 st i 50-milesklassen). Jag kände väl ganska så snart att försöka hålla varven under en timme skulle bli ganska svårt. Innan loppet trodde jag att jag kanske skulle kunna göra det (d.v.s. en sluttid på ca 8 timmar). Iaf innan jag provsprang banan dagen innan men banan var lite tuffare än vad jag trodde på förhand. Under första halvan av loppet kunde jag i princip hålla 5’30-5’45/km under de lättsprungna partierna men mellan 6.5 och 8 km var banan omlagd (från förra året p.g.a. den sena snösmältningen) från terrängspår till teknisk skogsstig. Där kunde jag inte hålla uppe farten. Så det slutade med att jag gjorde de följande tre varven på: 1:01’55, 1:00’38, 1:00’54 med ungefär en minuts paus i varje varvning. Efter ca 24 km blev jag varvad av första löparen, nämligen Vasalundsbekantingen “Maraton-Mange”, som hade en helt outstanding fart på banan. Han vann en utklassningsseger i 50-milesklassen, 2 timmar och 11 minuter före mig.

40-60 km
Efter 4 varv börjar loppet kändes det som. Jag var fortfarande vid gott mod och kände mig stark men jag hade börjat få lite svårt att äta (grädden kändes helt plötsligt inte alls så intressant). På femte varvet började jag känna tendenser till lite kramp så jag tänkte trycka i mig lite salt i varvningen. På väg in i den, på cykelbanan längs vägen, hörde jag Valpens bekanta stämma skrika “PERRA!”. Det var härligt att få lite support där när det började kännas på allvar! Jag snackade lite med honom och Emelie och frågade de grymma funktionärerna i mattältet efter buljong. Det blev ett nej på det men en härligt starkt tillredd varma koppen fick det bli. Tyvärr tog den lite lång tid att tillreda. Den hjälpte dock bra mot känningarna i låren så jag beslutade mig ändå för att äta en till i nästa varvning. På ett mycket oväntat ställe på 6e varvet fick jag återigen support av bästa Anna och Katta med fina plakat och saltlakrits, underbart! Dessa två varv (5e och 6e) hade jag nästan 3 minuter i varvningarna och de gick på 1:02’40, 1:04’45. Jag hade ingen aning om hur jag låg till i tävlingen men det var nog i princip ingen som sprungit om mig sedan första varvet (förutom Maraton-Mange) så jag visste att jag klättrat. I efterhand vet jag nu att jag hade klättrat upp till 5e plats efter 60 km, endast 8 minuter till 4an. Mentalt var dessa två varv jobbigast; på “hemvägen” men ändå så långt kvar och med oron för att krampen skulle slå till allvarligt med promenad som följd.

Underbart att få support när det är tungt! Katta och Anna gör allt i sin makt för att få mig att öka. Stort tack till alla som hejade; Valpen, Emelie, Katta, Anna, Henke, Henkes Anna, Lina, Alma och Kenna och Lisa, Ni är bäst!

60-80 km
Så här långt in i loppet sprang jag omkring lite i min egna värld med lite småsvårt med tidsuppfattning och så här i efterhand, minnet. Jag kommer dock ihåg att jag tyckte det kändes riktigt bra när jag insåg att jag skulle ta mig runt nu när det endast var 20 km kvar. En halvmara. En överskådlig distans eftersom jag gjort den många gånger förrut. I sista varvningen inför sista varvet hade underbaraste familjen kommit tillbaka till Enesta krog och hejade för fulla halsar. Härligt att se dem man älskar! Kunde tyvärr inte riktigt hålla den goda känslan på väg ut på sista varvet för jag var tvungen att sträcka ut mina lårmuskler genom att sitta på huk (stå upp och försöka stretcha var inte möjligt för då skulle någon annan muskel brista ut i kramp) – faktiskt precis på samma sätt jag var tvungen att göra på Sala Silverman i höstas. Jag lyckades dock hänga på Mattias Allared (som slutade 7a i 100-miles) som sportmannamässigt undrade hur det var med mig. Vi fick också sällskap av Sandra Lundqvist (3an i damklassen) som jag växelsprungit med under ganska lång tid. Vi småpratade lite och jag repade mig så pass att jag lyckades öka något sista 2 kilometerna till något som kanske skulle kunna liknas med en spurt… I 5’15-tempo. Satte upp ett mål att gå under 8 h och 30 min och det lyckades jag med (med 28 sekunder till godo)! Trots spurten gick sista varvet långsammast och näst sista, näst långsammast, på respektive 1:08’03 och 1:07’16.

Nöjd efter målgång. Orkar t.o.m. visa hornen

Det var så underbart när jag äntligen kunde sluta sätta det ena benet före det andra och bara slå mig ner i gräset. Jag frågade lite snyggt funktionärerna vid tidtagningen hur jag placerade mig och fick då höra att jag var fyra i mål i 50-milesklassen för herrar (fick stryk av en kvinna också).

Lina och Alma tittar oroligt och medledsamt.

Efter lite stretch och snack med alla vänner och familj efter målgången gick jag in i värmen för en dusch och fick där inne någon form av energibristsymptom. Jag skakade kraftigt, frös och hackade tänder. Min kollega Fredrik Elinder (som skulle ut och vara pacer till Falk) och Michael Manske (trea i 50-milesklassen) sa att jag nog drabbats av energibrist och tyckte att jag skulle ge mig ut och få i mig mer att äta. Sagt och gjort, jag ranglade ut och när Lina mötte mig kände jag att jag bröt ihop lite och fick slå mig ner på en bänk och käka en chokladkaka. Snabbt blev det bättre men värken i benen får jag nog dras med några dagar.

Tack till alla funktionärer som gjort ett jättejobb med att ordna en så fin tävling! Nästa blir Lidingö Ultra den 7 maj. Måste bara träna lite backe först!

Det är en rätt blåsig lördagmorgon som just nu ägnas åt att dricka lite kaffe och slappa. Igår var det fartökningspass sub40 innan 06.30 och morgonsim dvs allt annat än ultrafart på mitt och Valpens morgonlöp, men lördagen ägnar vi åt ultralöp, eller vi och vi. Perra springer och vi hejar!

Starten har redan gått, klockan 10.00 stack Perra ut på sin första Ultratävling. Det är 8 varv på dryga milen som ska avverkas och jag tror personligen att Perra kommer fixa 6-minutersfart och räknar därför med målgång vid 18-tiden. Vi räknar med att ni hejar lite extra när Puppys stolta ultrasektion löper förbi.

Perra poserar vant innan starten men inte ska du springa med rymdvagnen?

Själv tar jag det lite lugnare nu på morgonen och sticker ut för att kolla målgången. Men räkna med att det finns en och annan Puppymedlem ute i Täby under dagen.

Imorgon cyklar vi på Ekerö med start från solnahallen 07.30 för de som är sugna.

T minus 5 days and counting. På lördag kl 10 går starten för TEC 2011 (Täby Extreme Challenge) och jag är anmäld till klassen 50 miles tillsammans med 27 andra herrar (och 8 damer). Hela 77 herrar och 20 damer ska springa dubbla distansen 100 miles (180.9 km). Dessutom är det SM på 100 km helgen efteråt och jag tvivlar på att det är många TEC-utövare som även är med där. Ultralöpning är större än vad man kanske kan tro alltså!

Min uppladdning har varit lite strulig inför loppet så jag vet inte riktigt vad jag ska tro om utfallet. Och det är endast därför (jag lovar Henke) jag inte vill lägga ut någon målsättning här på bloggen. Ärligt talat kan mitt knä eventuellt säga stopp efter 10 km likväl hålla hela vägen, det har betett sig mycket oberäkneligt senaste veckorna. Jag har liksom som en kramp utanpå knäskålen. Kramp för att det tidvis gör jävulskt ont men avtar efter lite stretch och gång. Ett större problem är att jag troligen snedbelastat lite också, för att kompensera, så att jag också tidvis fått ont i vaden. Det är iaf min högst amatörmässiga analys av det hela. Vårt proffs Muttala har varit på varmare ort och spelat tennis så har inte kunnat få någon hjälp där.

Så summa summarum är att jag under 13 veckor fått ihop detta i träningsväg (exkl. längdskidåkning):

Totaler i vänstra kolumner och veckomedelvärden i högra

Där längsta passet har varit en mara och “bästa veckan” gav 87 km löpning medan 12e veckan endast gav 32. Jag har sprungit med barnvagnen (med Alma i) i 135 km utav dessa. Vi får se om det räcker…

Nu blir det ett par lugna löppass i veckan och sen ska jag tänka ut vad för något gott och flottigt jag ska ha att äta i väskan i varvningarna. 1 liter vispgrädde är redan inhandlat. Älskar att komma få dricka rakt ur förpackningen!

Muuuuu på er!

Jag det kan man verkligen undra. Som jag utlovat så ska jag förklara hur det kommer sig att jag ska ge mig på de lite längre distanserna. Som ni kanske vet doktorerar jag på Stockholms universitet (SU) och i universitetsvärlden kryllar det ju av autister. Det tycker iaf Henke. Och det kanske stämmer eftersom Valpen är doktorand.

Vi skulle ha ett möte på SU en dag med en kollega som är professor på Linköpings universitet men som bor i Hässelby. Han kom till mötet med slimmad löparryggsäck, reflexväst (ett måste, eller hur Henke!?) och hela kittet som gör att man kan misstänka att det är en “seriös” löpare. Hässelby tänkte jag, det är nog en bit dit och inte såg det ut som han hade tänkt att duscha och ta tuben tillbaka… Jag var ju så klart tvungen att höra efter lite om Fredriks löpning och nämnde att jag och en kompis tänkt att kanske ta oss från Nikkaluokta till Abisko (sträckningen på Fjällräven Classic) i sommar. Lite blygt säger då Fredrik att han minsatt kört tävlingen… och råkade slå banrekordet 2007!!! På 13:36 tog han sig de 11 tuffa milen. Jag var stum för ett tag.

Fredrik under VM i 24-timmarslöpning 2010 i den franska staden Brive.

Hur tufft är inte det!? Jag avfyrade en rad följdfrågor så klart (till förtret för de andra som närvarande på mötet). Det visar sig då att han har en mängd finfina löpmeriter och är med i ultralöpningslandslaget! Sen dess har vi snackat löpning (och forskning) en hel del och jag har blivit så inspirerad att jag tänkte ge det ett försök. Ultralöpning alltså, forskningen har jag givit upp.