Ok då har vi kommit till den punkten där det är dags att sammanfatta årets sista tävling och i och med det så går vi in i transition. Under transition så är det Tuggarmässigt upplevelsebaserad träning på så sätt att man tassar runt Ekerö i fivefingers i bästa höstvädret. Ibland så önskar man ibland att det var så här året om. Mer vad vi hittar på nu kommer i senare inlägg, för egen del har transition precis rullat igång, men löp och simfokus är på tapeten. Det finns dessutom hur mycket obearbetat filmaterial som helst som konstnärliga ledaren inte hunnit med att hantera så räkna med att det kommer bli filmhöst utan like.
Sen ska ju Valpen som ni säkert vet till Kona! Jag har snackat ut med Valpen, och filmat det, om det där och vad vi egentligen kan förvänta oss, den filmen kommer till helgen min vänner.
Nu till racet,
Förra årets minutiösa förberedelser var till i år utbytta till kanske 3-4 gemensamma pass (specifikt ötillö) eftersom jag landade från Phillies endast 3 veckor före start. Men vi kändes oss ändå ganska trygga, vet ju dessutom att Perra är master Yoda när det kommer till långa tävlingar och terräng. På materialsidan bytte vi upp oss en storlek på paddlar och tog med ett elastiskt band, och inte minst så hade vi snackat ut om hur man vill bli hanterad när det börjar dippa i skallen.
Vi gör dessutom en annan förändring, eftersom min kost varit allt annat än bra från efter boostveckan, brukar ju som ni vet predika modifierad paleo, så går jag all in med carboloader. Jag och Perra dunkar Vitargo kvällen innan och på morgonen, blä. Vi avslutar dessutom med en vitargo prerace gelé som smakar typ bajs som jag inte ens kan svälja men känner oss fett laddade. Mitt vanliga prerace käk är hemgjorda biffar och broccoli ett par timmar innan race plus bra sömn och kost under alla uppladdningsveckor det är först då kroppen svarar som ett reaplan på alla snabba carbs man stoppar i sig på tävling. Men här handlar det om damagecontrol så vi fyller oss med vitargo modell prerace.
När vi stod där på startlinjen kändes det riktigt bra, brudarna var ganska uppspelta hela dygnet innan start men såg laddade ut, Lotta var lika cool som vanligt och den glöden som fanns i Robban ögon var magisk. Skottet gick och fältet rullade ner till första simmat. Vi klev i och fick dagens första pungspark, riktigt jävla blåsigt, vågor och strömt. När vi klev upp på första stoppet kändes jag mig urstark och bråkade som vanligt med Perra om att vi borde öka och att han simmade som en kratta (vilket han gjorde första simmet) jag höll mig dock i skinnet för jag visste långt där bak att när vi kommer mot Ornö så behöver jag min Ultraperra.
De följande första tuffa öarna så håller vi bättre fart (mot förra året) på löpet men tappar lite på de simmen som är längre, på de öppna simsträckorna är det bitvis riktigt tufft. Vi matar på bra och snackar med lite bekant folk även om det känns som vi hamnat lite på “mellis” eftersom det inte är så mycket folk. Redan tidigt så gör jag ett par ordentliga vurpor men med humöret på topp och enbart glädje i kroppen så är detta inga konstigheter. Det känns här att jag och Valpen tränat inför halv ironman i år för jag upplever farten som låg men Perra bromsar mig på ett handfast sätt, tänker att jag hatar allt vad Ultra heter, vill ju för fan vinna.
Detta förändras dock efter cirka 4 timmar, nu börjar min mage strejka ordentligt, omsöm kramp i mage och delvis rygg gör att vi får gå på många öar den här sträckan, snackar lite med sjuksköterskan på en checkpoint och hon tycker min mage är duktigt svullen men jag har bestämt mig för att köra på. Man blir galet förvånad vilken koll det trots allt finns under den här tävlingen. Försöker under kommande timmen springa ut i skogen några gånger men inget händer, krampen består och har nu även spridit sig permanent till ryggen. Vi är under denna perioden bitvis tillsammans med Lotta och Robban där Robban också är ganska vissen. På det långa simmat håller vi ihop, Lotta drar Robban, jag matar järnet men vi kommer inte framåt och jag är här säker på att jag måste bryta. Slår krampen till här så dör jag hinner jag tänka men lyckas till slut ta mig upp på klipporna.
Väl uppe på land vet jag att jag säger till Perra, benen håller, ge mig en ö till sen kör vi. Vi går ytterligare någon sträcka sen börjar det lätta något i magen. Jag slutar äta helt i detta läget och kör endast vatten och ibland ytterst lite av något sött och sakta men säkert börjar det släppa något och när vi kommer till Ornö för löpet så har krampen i ryggen släppt, bara magen som strejkar så nu är det bara att försöka ösa. Eftersom jag gått lite lågt på energi de senaste 5 timmarna så har krampen även nått benen men vi har bestämt oss för att hålla oss löpande. I bogserlina (enda tillfället vi tog fram den) efter Perra så tar vi hela Ornö löpande, men när man kör ultra så går man i backarna, det är bästa och jag känner nu att jag älskar ultra över allt annat. Vi tar dryga 20 minuter på fjolårets tid här och två salta bitar gott och blandat ger lilla extra kicken som behövs för att klara sista biten till dagens sista checkpoint. Festligast under den här perioden är att Perra snackar glatt vid flertalet tillfällen, men får sällan svar för här snackar vi riktigt “svart energi” från Roström och det är långt under källaren man får gräva då.
På kommande öar så går det segt även i år men fötterna håller i alla fall ihop och Perra sporrar på mig som fan, helt enligt plan. När vi till slut landar på Utö efter ett par korta sim med ruskiga vågor brister det och efter lite lipande och ösande av kärlek över Perra så börjar vi jogga mot målet. Här kommer det ett lag och ska springa om oss vi kontrar dock och helt plötsligt släpper det något och vi kan dunka på hela vägen in.
Jag gör en Valpen och stänger av klockan, Perra ser oberörd ut
Summering
Även årets upplaga av ÖtillÖ lämnar ett ganska stort hål i tävlingssjälen, trodde att det skulle gå bättre i år tidsmässigt även om det var tuffare sim. Men det som är jobbigt är att Perra återigen får släpa runt på mig och så kan vi ju inte ha det. Det som dock känns stort är att vi tar oss runt trots att 9 av 13 timmar består av magkramper och övriga kramper. Tror inte det blir carboloader nästa år. Men målsättning är att till nästa år snäppa upp löpningen ytterligare en nivå och sporra Perra på Ornö. För när allt kommer omkring så är ÖtillÖ årets häftigaste tävling så Team Malaco kommer tillbaka även nästa år.
Iaktagelser
Vi hade lätt bästa supportteamet med Valpen i spetsen som var med utmed nästan hela banan. Mackan fick sig dock en skrapa när det gjorde som ondast. Men det var trevligt och det finns mycket film.
Som vanligt var det trevligt både på Sandhamn och Utö allt trevligt folk och det fina arrangemanget. Grymt som vanligt.
Anna och Catta gör en storstilad insats och kliver rakt upp på pallen, ni är grymma brudar. Även Robban och Lotta gör det bra, tror nog att vi även nästa år mönstrar i alla fall 3 lag.
Det finns massa statistik och splits men det hinns inte riktigt med just nu.
Tror det var allt för nu.
Hörs i veckan
Loading ...