Tamam! Skön, soft, najs - tamam helt enkelt, så kan man sammanfatta helgens övningar i Istanbul. Denna stad som är stor som ett och ett halvt Sverige och ligger i två världsdelar. Istanbul är ju klassisk svensk idrottsmark där bl a Andreas "turkdödarn" Andersson tagit Sverige till VM och tystat en turkisk fotbollsstadion. Riktigt lika stort är inte triathlon i Turkiet, men det är alltid flashigt att komma ut och tävla internationellt.
Jag åkte ner med hälsogurun Stefhan Andersen redan på torsdagen, och senare anslöt även Joel Vikner på fredagen. Vi hade några fina dagar i Istanbul med lite kebab, moskèbesök, BBC-tittande och allmänt race-prep. Faran när man kommer redan på torsdagen och söndagen är ju att man kan bygga upp så pass mycket nervositet att loppet mest blir ångest, men nu tycker jag vi alla hade en positiv feeling.
Micke giggar allt som oftast i sina feta kompressionssockor
På lördagen var det race briefing och jag kan inte med ord beskriva hur skön presidenten för det turkiska förbundet var under sitt tal. Jag har ingen aning om vad som sades, men mycket passion och inlevelse var det, härligt!
Dagarna innan var jag lite orolig för min mage som har strulat lite under sommaren, misstänker att det är en kombination av stress och en aning för mkt kebab. Mådde rätt kasst natten till lördag, men käkade lite lättsmält mat under lördagen och kände mig relativt bra på söndagen.
På tävlingsdagen snurrade transferbussen runt i Istanbul ungefär en timme för länge, men det är ju lika för alla, och på ett sätt är det skönt att inte ha för mycket tid att tänka innan start. Så det blev en kort jogg och sedan ett varv på simbanan, sen var det dags för start.
Simningen:
Starten gick från en knappt flytande ponton, så när starten gick och alla sköt ifrån sköts pontonen bakåt och mycket till dyk vart det inte. Hade dessutom laserturkens storebrorsa på höger sida, så jag fick som väntat rätt bra med stryk i början och hamnade i en rätt usel position. Simmade ganska långsamt första varvet och hade en position med oroväckande få konkurrenter bakom. Kunde sedan börja tugga på rätt bra och fokuserade på att ta ikapp en större grupp som låg en bit före. Efter sista bojen passerade jag Stefhan som besvärades av nån form av kramp i ena armen, inte kul. Ungefär samtidigt tappade jag glasögonen och körde sista 3-400 metrarna utan, skönt med lite salt i ögonen. Snabb flashback till tiden man körde crazy tequila i baren.. bara citronen som saknades.
Även här giggar Micke utan glajjor.
T1:
Sprintade för allt jag hade och gjorde en bra växling, som tur var hade Stefhan lärt mig hur man ska hoppa upp på cykeln under fredagen, så jag kom snabbt igång.
Cykel:
Hamnade med en tysk och en italienare med bra tryck i pedalerna, vi hade en bit upp till en klunga på ca 10 man så första varvet gick vi riktigt hårt för att gå ikapp, kul att benen svarade fint och vi lyckades ansluta. Resten av cyklingen gick fint i klungan, tyvärr lyckades vi inte jobba tillsammans på ett bra sätt så istället för att jaga ikapp andraklungan tappade vi lite.
T2:
Ganska kass, men hade ingen brådska, planen var ändå att gå ut rätt lugnt i min egen takt på löpet.
Löp:
Hundra meter in på löpet kom dagens enda kalldusch i värmen. Ser att mitt startnummer är uppskrivet för penalty box två gånger. Senare fick jag veta att det berodde på att simglasögon badmössa hamnat utanför lådan i växlingsområdet, något tveksamt då glasögonen ju flyter omkring någonstans i svarta havet fortfarande. Hursomhelst fick jag då snällt stanna både på andra och tredje varvet och vänta 15s. Detta förstörde ju den lilla rytm jag lyckades hålla och det är inte jättekul att se konkurrenterna springa förbi, hyffsat dåligt för moralen. Är även lite besviken på att domaren från St Kitts & Nevis som jag trodde var min vän efter att jag stött på honom på strandpromenaden dagen innan och bondat med inte såg mellan fingrarna. Annars var löpningen en varm och jobbig historia, fokus fick bli att försöka hålla benen rullande och att överleva i mål. Hade en del krampryckningar och fick stanna till och sträcka ut baksidorna på tredje varvet. Jag brukar alltid krampa i årets första olympiska. På ett sätt är det ju skönt för man blir tvungen att sänka farten så det blir något lättare ansträngningsmässigt. Men surt var det att jag inte kunde öka tillräckligt för att gå om tysken som var 3s före i mål.
Här sträcker Micke ut i Hallsta
Totalt sett är jag ändå nöjd med loppet. Konkurrensen är stenhård och både simning och löpning skulle behöva höjas några snäpp för att vara med på allvar. Cyklingen också i och för sig. Men en 24:e plats i ett lopp där 16 pers bröt får vara ok. Sakta men säkert klättrar man närmare. Kul att se Joel göra en stark löpning, bra virke i den killen. (Länk till Joels rapport här) Sedan lider jag med Stefhan som efter en heroisk cykling med endast en turk på rulle fick punka på sjunde och näst sista varvet och fick DNF:a. Den insatsen var värd ett bättre öde.
Nu vänder vi blad och tränar på inför Arvika 22:a juli, då hoppas jag på första SM-medaljen.
Ps; jag saknar helt japanskt blod och har inte levererat med kameran vilket känns lite trist. Den turkiske funktionären i Sverigekeps, ryssen med det förpliktigande namnet Ivan Kalashnikov samt mina blodblåsor på fötterna förtjänade att förevigas. Kändes som att jag gled runt i ett par Nike Air innan jag punkterade dom. Jag hoppas dock på att komplettera detta inlägg med några tävlingsbilder så fort jag får tag i några, det fotades friskt på andra håll. Tills senare, keep it real!
Red anm. Vi tog oss friheten att plocka in någon bild, tack Monstret Swahn för att du har så mycket fina bilder på Micke.