Jag klarade mitt mål att gå under 10 timmar på Lapland Ultra, känns fantastiskt! Rullade in på 9:54:55 och en femteplats totalt (eller sjätte om man ska räkna med brudarna, och det ska man ju så klart!). Just 10 timmar är lite av en speciell gräns eftersom man då kommer med i statistikrullarna hos Kommittén för svensk ultradistanslöpning (KUL). Statistiken sköts dessutom av Fredrik som jag reste med (och jobbar med) så lite extra kul att han får lägga in mitt resultat. Fredrik är också ganska nöjd just nu eftersom han dels vann loppet (på 8:46:34) och dessutom har fått bekräftelse på att han får springa det legendariska Spartathlon i höst. Ett delmål jag hade var att jag skulle försöka äta bättre i detta lopp (jämfört med TEC). Det lyckades jag med. Som ett test för att se om jag skulle slippa krampkänningarna som jag brukar dras med så åt jag dessutom kontinuerligt Hammers endurolytes (efter tips från Andreas Falk). Detta verkade fungera för mig även om det är svårt att visa att det just berodde på det extra saltet. Jag kände mig även betydligt piggare vid målgången än vid TEC då jag hade en mindre kollaps.
Jag fick jobba riktigt hårt mentalt för att hålla uppe modet och inte släppa målet på 10 timmar. Det kändes inte speciellt bra till en början utan jag sprang på och snackade med ultralegenden Rune Larsson under första 20 km ungefär. Vi höll typ 6:10-fart så efter 20 km låg jag minus 4.5 minuter på måltiden. Jag gjorde en liten fartökning för att få springa lite själv och hitta min egen rytm. Körde på i 6-minutersfart mer eller mindre ensam på den långsamt böljande grusvägen. 50 km passerade jag på 5:05:18 så hade inte tappat så mycket mer trots en hel del uppförsbackar.
Ungefär där, halvvägs, vände banan västerut och nu var det asfalt som gällde till mål. Galet långa raksträckor med tallskog på sidorna så långt ögat kunde nå var väl så där uppmuntrande. Mer uppmuntrande var det när min lumparpolare Jesper dök upp vid ca 70 km. Det hela var planerat; han hade vägarna "förbi" (på väg till Luleå) och skulle springa med som pacer sista 30 km ungefär. Det var riktigt härligt att få lite sällskap, han snackade på (som vanligt) och jag svarade kort utan utvikningar. Jag var ganska så spak vid det laget men han gjorde allt för att muntra upp mig och vi kämpade tillsammans för att hålla uppe tempot.
Vid 80 km var vi 4:15 efter målet och vi bestämde att vi skulle försöka ta 30 sekunder per 5 km. Med en liten spurt skulle jag då grejja 10 timmar. Där någonstans såg jag någon stålle som kom stakandes på rullskidor på tidiga morgonen. När han kom närmare insåg jag att det var min andra lumparpolare, Krister a.k.a. Kaiser, som tydligen hängt med Jeppe, a.k.a. Lappen, upp för att överaska mig och hänga på lite fiske och äventyr efteråt. Vilka jävla polare man har, de bästa!
När det var 12-13 km kvar sprang vi ikapp en, vad det verkade, mycket pigg Marko från Jalles TC. Han "lovade" att om jag tog rygg på honom så kom vi under 10 timmar. Hans GPS såg till det. I kombination med hans ben så klart. Skönt att där inse att det kanske skulle gå. Vi sprang på bra och vi tog in tid snabbt. Sista vätskestationerna var jag galet stressad och troligen något irriterad på de inte alltför snärtiga upphällarna. Förlåt om jag röt till åt någon! Konstigt hur något så banalt som en tid kan få en att nästan bli besatt. Jag skulle göra allt för att klara det, det blev liksom det som hela det mentala hängdes upp vid.
Allteftersom vi började närma oss mål så kunde jag tagga till ytterligare och öka farten. Visst var jag lite rädd för att jag kanske skulle krampa men jag hade i princip inte haft några känningar alls under loppet och jag brukar bli förvarnad under ganska lång tid innan det smäller till. Så jag vågade släppa loss allt. Drog på riktigt hårt sista kilometrerna så sista milen gick överlägset snabbast; på under 54 minuter.
Efter målgång släpade jag mig iväg till duschen och sen till frukosten. Sen däckade vi allihop uppe skolan i Adak. Krister och Jesper drog vidare mot nya äventyr på eftermiddagen och jag och Fredrik väntade in prisutdelningen och sen tog vi hyrbilen tillbaka till Umeå och nattåget tillbaka till hufvudstaden.
Nästa år är det SM på 100 km i Adak, undrar om jag är med.