Landade hemma i Stockholm i tisdags kväll efter julfirande i både Småland och Dalarna, summerade efter en bra vända på trainern julveckorna i träningsdagboken och insåg att trots att vi varit på resande fot senaste veckan så var höstens/transitions två krav på träningsveckan uppfyllda, minst 50km löpning och runt 10 timmar träningstid. Kände mig lite nöjd men insåg att kvalitetspassen var i klar minoritet. Insåg att det skulle behövas en bra jobbinsats på onsdagen så planen blev, löpband (intervaller) från 16-tiden och sen rakt in på spinningen som går igång 17.30, smutt.
Ok, då tar vi oss mot rubriken. Jag satt och laddade lite på kontoret från 15:00, tycker att det kräver en hel del pannben när de tuffa intervallerna ska tas till och 4x2km i 3:50 fart är tufft i slutet för oss tjockisar, och mental laddning är a och o för att det ska funka, och den slås oftast på när det ska tävlas. Drog på mig långa svarta tightsen och smög upp på löpbandet i Solnas tuffaste byggargym. Kändes smutt under uppvärmningen på 2km, dunkade upp mätaren för första intervallen och det kändes bra. Första är alltid smutt och jag hann till och med se lite på trollprogrammet som rullade på tvn. Pulsen gick snabbt ner på vilan och sen var det dags igen, men nu börjar det svida lite efter första kilometern och nu börjar pulsen sticka upp och det krävs ett antal "stark och lätt" (mina positiva värdeord) mot slutet men fortfarande helt ok och bra återhämtning på vilan. Det är på tredje vändan det verkligen börjar göra riktigt ont och det är här man saknar Valpen när man kör själv, men Valpen har för dagen valt längdskidor och carbs till förmån för intervaller och nu börjar tankarna snurra på allvar, "ska du vika dig nu tjockis?" lyckas trycka bort de dåliga tankarna och ser nu Valpen glatt käka kexchocklad innan fatmaxintervallerna vilket så klart gör en glad. Hittar tillbaka till fokus med den bilden på näthinna, här ska det vinnas. Håller ut till mätaren visar 400m kvar och för att jag varit svag i sinnet skruvar jag på ytterligare fart, visualiserar sista kurvan på Värendsvallen och tar mig in i mål med runda slängar 170 bpm i puls vilket är högt för mig. I sista vilan vill inte pulsen lägga sig och jag hör mig själv svara trevligt på gubbens frågor han springer brevid och hans löpband är lika blöt som mitt av min svett, vill helst bara spöa honom eftersom jag vet att det bara är sekunder till nästa start och jag mår fysiskt illa. Smäller på sista intervallen med ny maxfart och bestämmer mig för att inte titta på displayen förrän det gått ett tag, första gången jag tittar ner så har jag hunnit 400m och nu är det nära max, sliter mig framåt och vid 1km är jag riktigt nära att bryta, blir förbannad på Valpen att han inte är där för då pallar man alltid lite till, min mörka sida tränger nu fram och jag visualiserar Kleberg dra upp för sista backen på Kilsbergen, höjer bandet till 17km/h för nu ska han fan inte komma undan den lilla jäveln. Fångar in honom och höjder en sista vända på sista 200m på upploppet och nu är bandet maxat. Dör nästan men blir starkare och efter en lättare nedjogg på 2km så stapplar jag in i spinningrummet för nästa vända, den första tanken som slår mig är "nu jävlar ska Ironmange få smaka"
Nu laddar vi för uppstart av block 1 som är planerad till 9 januari, hoppas ni får en fin nyårsafton därute.