Har av nyfrälsta "lillasyster" Carro fått veta att jag inte kan diagnostiseras som bipolär som rubriken antyder men ibland kan man undra, ska försöka förklara varför. När vi nu har startat upp lite tuffare träning under de senaste veckorna så återkommer samma mönster som dök upp under förra året. När man jobbar 40+ timmar per vecka, försöker kasta boll med gubbarna, har lite andra sköna projekt som man har svårt att släppa plus att man vill ta hand om sin fru och några vänner så kan det under vissa perioder bli så att man inte alltid är tipp topp förberedd och 100 mentalt laddad när man drar på sig löpardojjorna eller simglasen. Det är så klart inte önskvärt. Men om man, som vi var under förra året och kommer vara under kommande säsong, är stenhårt fokade på vårt mål och inte väjer för något så kommer det så klart att bli sådana pass, en hel del sådana pass. Själv hanterar jag det på så sätt att jag måste in i "svarta rummet" för att hämta energi. Det brukar bli ungefär så här, innan själva passet så tjafsar jag oftast med Valpen om upplägg och ifrågasätter lite väl mycket, får slita ont på passet, vägrar oftast att ge mig och vända allt inåt och är knäpptyst istället för glada tillrop och mycket surr, åker hem, äter mat, sitter med släckt lampa, gråter ut och kramar min fru ordentligt innan jag somnar.
Det finns säkert någon gräns för när man ska välja kvalitet, kanske vila, istället för att få till volymen men det lämnar jag till andra att räkna på. Tror att om man aldrig pressat på riktigt hårt så har man inte varit i träningsgrottan och älskar man inte träningsgrottan är det svårt att ta sig dit och i förlängningen prestera, hur gör ni för att inte falla över?
Anledningen till Björn A stycket ovan är att jag precis kommit ut ur en sådan period så när jag under gårdagen kom utvilad till mina och nykära Valpens intervaller väl förberedd så blev intervallerna så underbara som intervaller kan bli och jag gillade till och med Valpen även när jag blev trött. Pressade dessutom på sant puppymanér ur lite extra när Sumpans IK krossades eller när motionären skulle upp och dra i backen på sista femman. Studsade dock upp i morse och löpte till jobbet trots lite sega ben och känner nu att livet är underbart. Så nu är det bara att njuta av avokadon framför datorn och vänta på nästa ordentliga belastningstopp;-)
Ok, då knyter vi ihop säcken. Läste någonstans att det var en trend att kalla någon med mycket energi och många bollar i luften för bokstavsbarn, tycker att det känns lite 2008 men jag tror att det är lite annorlunda i triathlonvärlden. Man är nog ganska tidig med innovationer inom träning och kost men oftast allt annat än trendiga. Men bokstavsbarn finns det gott om då det är lite av en förutsättning för att hålla på.
Några snabba på slutet, Älskar den hätska debatten som alltid uppstår när det handlar om kost, läs denna.
Tuggarn, hur går det? Har det blivit någon tillökning eller har du börjat spela innebandy? Det är tyst hur som helst.
Har hittat tillbaka till Erik Wickströms blogg ni kommer kanske ihop den sköna skidåkaren med "runkfrilla" som var med på bildspelet från Puppy TS segerfest i Duathlon SM 2009. Erik, Elofsson och i viss mån Kalla har hittills öppnat mitt hjärta men i övrigt är det fortsatt frost åt skidåkarhållet för min del. Perra dock, undrar glatt om vi ska tälta och kolla på skid-vm? Två av mina hatsysselsättningar på en gång, nä tror jag hoppar den.
Jag gillar verkligen Filip Larsen aka nitroveganen det finns några bra grejor med Filip, en är att man alltid lär sig massa nya saker när man läser hans blogg som man måste hem och kolla upp i sina böcker. Filip kör dessutom slingor, stort plus. Sen att han verkar träna som ett svin, speciellt på hösten är också respekt, men det där med att man ska bo spartansk och sån skit tror jag vi får snacka ut om Filip, det funkar inte på puppys eller deras respektive. Det bästa med Filip är dock att varje gång som jag och Valpen prata om träningsstrategier och annat bra som luftas hos nitroveganen så avslutas det nästa alltid med att Valpen säger. - Han får säga va fan han vill, han har aldrig slagit mig på en Ironman när han gjort det kan vi börja snacka.
IM Zurich 2010 M30-171. Larsen Filip 11:04.39 (1:04/05:01/04:55) M18-14. Nykvist Johan 10:39.13,1 (1:04/05:29/04:00)
Respekt!