Måste börja med att tacka arrangörerna Örebro AIK för en härlig folkfest! Att man kunde stå utmattad i härligt solsken efter målgång och snacka skit, käka burgare och kolla på trikändisar gjorde ju inte dagen mindre go. För det här var dagen då jag gjorde triathlon-debut på "riktigt". Friel säger att man ska ha som mål att inte ha någon mål i sin första start men den målsättningen gick åt skogen. Satsningen jag gjort denna, min första säsong, har liksom varit lite för allvarlig för att inte börja spekulera. Och känna nervositet! För efter runt 300 timmars träning sedan i november så hade till slut dagen kommit när det skulle bevisas att det givit något. Visserligen hade vi detta race klassat som C (enl. Friel, dvs vi har kört på med träning precis som vanligt, helt utan toppning), för huvudmålet är ju ändå IM Zürich (och troligen Ö till Ö), men det kan ju inte hjälpas att med alla dessa timmar i ryggen så infinner sig en hel del förhoppningar. Trots allt höll jag ner min målsättning till att inte vara för taggad och "bonka" på löpet. Jag visste ju att det var en rejäl backe som skulle övervinnas, inte bara en gång utan två. Tidsmässigt var tre timmar min "skamgräns", dvs slå Valpen och Henkes tider på några minuter över tre timmar från förra året.
Simmet var jag nog mest nervös över, har ju aldrig upplevt kampen i en masstart. Så här gick mina tankar innan. När jag öppnar kontrollerat och kommer in i mitt flow så har jag märkt att jag finner tryggheten i simmet och därmed slappnar jag också av och så går det så betydligt mycket snabbare. Dessutom verkar jag ha en tendens att simma i en båge som är konvex "åt öster" om man simmar från syd till norr (Valpen, du förstår iaf ;) ), så att simma moturs var perfekt för mig. Min taktik var därför att starta på högra sidan av bryggan och sen gå i min båge lite utanför fältet och komma bra till första bojen utan alltför mycket krig i mitten. Vet inte om denna taktik är bra för mig i längden och hur många meter jag simmar extra men jag kom in i mitt sim mycket bra och gjorde klart PB på 25 blankt på 1500 m (om nu banan var rättmätt...). Klockade mig själv typ från när jag kom innanför bryggan och bottnade. Hoppades så klart med denna tid att två (nåja, iaf Henkes) stycken blå P2or med Hed-hjul skulle stå kvar i stället i T-ettan men föga förvånande så var båda borta. Jaja, då är väl allt som man kunde förvänta sig då.
T1 gick väl sådär. Våtdräkten gick av fint men sen strulade jag med knäppningen av hjälmen, lastandet av gelen i bakfickorna på nyinförskaffade 2XU racesuiten (hade inte övat på detta moment så får skylla mig själv) samt några sekunder för mycket för att cykeln fastnade under stället. Hur som helst klockade jag T-tvåan på 2:20 uppe vid vägen vi vändpunkten på cykeln.
På cykeln tänkte jag försöka hålla ungefär 145 i snittpuls på de flackare partierna (förstod mycket väl att den skulle skena fullständigt uppför) på första varvet. Men pulsen ville aldrig gå ner kändes det som så jag var lite orolig att jag gått ut för hårt. Mötte både Henke och Johan i första backen upp (när de var på väg ner) så jag misstänkte att jag var en 3-5 minuter efter Henke som låg som Puppy-tvåa. Kände mig seg uppför denna branta backe men det verkade de kringliggande cyklisterna också vara. Repade mig dock snabbt nedför och höll på att braka ut i grönsakerna i tighta högersvängen ut på stora vägen igen. Bort mot vändningen i medvinden var jag vindsnabb tror jag, tyvärr inte riktigt lika snabb som Swahn som blåste förbi mig i god fart. Kul att jag slog honom i simningen iaf tänkte jag glatt och tog till vara på värmen i tanken. Vägen tillbaka fortsatte kontrollerat men sen kom långbacken upp till Ånnaboda igen. Den tog aldrig slut. Tyckte den var värre än den branta, kortare. Hursom vände jag med framhjulssladd på 40:46 och med en medelpuls på 156. På tok för högt var jag rädd för så jag tog det lite lugnare bort till vändningen på andra varvet (varvet där jag hade som raceplan att gå "all in" med recervation för att inte bonka uppför sista backen, dvs att hålla circa 150 i puls på flacken). Jag "hängde på" (så klart med 10 m lucka) en Stockholm City Triathlet (stnr 2071) som körde om mig med lite lagom god fart intalade jag mig själv och även fast hjärnan sa att jag skulle köra om honom på flacken tillbaka igen så höll jag mig. Tur var kanske det för han var stark i sista backen och tog nog 100 m på mig. Men resten av de medtävlande i sikte verkade jag cykla bättre än uppför. Andra varvet var slående likt det första tidsmässigt (40:41 och med 150 i medelpuls) och jag kände till min glädje att benen förvisso var trötta men att jag inte dragit på mig ohjälpligt mycket syra.
Bra T2 (tror jag) på circa minuten från vägen men är inte helt säker på var jag lappade min klocka... Det var ju lite puls då! På med dojjorna och röda kepsen trots lite moln.
Kom ifatt en grupp på tre redan efter ett par hundra meter (med bl.a. tidigare nämnd SCT-deltagare) där en drog på som fan, en gjorde inte det, och jag och min nyfunne vän lufsade på mitt emellan tillsammans ner mot första vändan i backen. Sprang förbi tvåan i damtävlingen, Lotta, och kände att det här går nog ganska bra då. Höll igen ganska mycket i detta första parti (även om jag till min förvåning såg att jag nästan höll 4-minuterstempo) för jag hade hört ryktet om vad som komma skall. Polarn stannade för att kissa, annars tyckte jag det var ganska tomt med medtävlande. Första vändan i backen var okej, gick 5-6 steg på brantaste stället när jag såg att deltagaren framför mig också gjorde det och det verkade som att det kanske kunde vara klokt. Till min glädje repade sig mina ben i nedförslutet ned mot varvningen igen men jag sa till mig själv att inte sträcka ut än, har ju en vända kvar i den där förgrymmade backen. Men när de lättsprungna första kilometrarna på andra vändan kändes bra igen tänkte jag att va katten, det är på de snabba partierna jag tror jag har mina styrkor och jag kan sträcka ut steget en del utan att använda alltför mycket extrakraft. Vet inte om det var sanna Puppyhybrisen som grabbade mig där. Tror kanske inte det gick så fort som det kändes dock för "alla" (läs Henke) verkar ju ha sprungit minst lika snabbt i detta parti. Uppför backen andra gåck gick jag lite längre men fick extra krafter när jag såg ryggen på Valpen uppe på krönet. Han såg ganska uppgiven ut när har gick där. Han sa att han hade ont i bröstet men tog ändå några lufssteg med mig innan han fick börja gå igen. Tråkigt tänkte ja (honestly!) men orkade inte riktigt reflektera mer över det vid det tillfället. Denna gång kom inte krafterna tillbaka lika bra i slakmotorna efter slalombacken och jag tror det var här jag tappade en hel del (på Henke t.ex.) men när asfalten kom fram igen och jag fick syn på en handfull löpare framför mig så återvände också krafterna och farten. Dunkade förbi alla utom en ganska direkt och tog den sista när jag kunde ana målet borta i böjen. Dundrade in med god fart på en löpsplit på 48:53 och medelpuls på 155. Så här i efterhand aningens låg puls tycker jag med tanke på att jag måste varit väl över 160 uppför backen. Kanske skulle jag gått på lite hårdare på de flacka partierna ändå!
Underbar känsla att gå i mål och vräka i sig kexchoklad, russin och en kola. Känslosamt som alltid när man tagit ut sig så där och när det är människor som hejar och tittar på. Sen var det visst någon som talade med mig efter målgång också men det jag minns knappt. Kände mig dock stolt över min debutinsats där jag stod och blev intervjuad. Totaltid var överaskande bra 2:38:42. Henke pratade om 2:45 som en bra tid för honom och jag höll med och tänkte att jag nog är några minuter efter honom. Att jag skulle ta den med dryga 6 minuter trodde jag inte.
Ojoj, ursäkta att det blev så långt! Hoppas ni inte somnade. Skönt att skriva av sig lite så här efter en så händelserik och minnesvärd dag. Klockan slår nu 1 på söndagsnatten så det är kanske dags att ta och släppa det här och gå och lägga sig nu. Tack alla som var på plats och gjorde dagen till ett härligt första triathlon(-tävlings-)minne!
/Perra