Henkes betraktelser - Kilsbergen

Det var söndag morgon Perra dök, lite som väntat, upp 10 minuter tidigt när jag kör bar överkropp och dricker kaffe i köket. Vi lyckas packa oss in i bilen för att rulla iväg från Hufvudstaden redan klockan 07.30. Märker tidigt att Perra är spänd som en fiolsträng och ju närmre race vi kommer desto mer ökar Perras stress och jag kan bara jämföra med den anspänning som infann sig förra året när jag och Valpen debuterad i den iskalla sjön uppe i Ånnaboda. Även när jag vaknade infann sig den där magiska känslan av att det är tävling på gång, har jobbat mycket med att framkalla rätt känsla när det är dags för att prestera, det var ju trots allt när pirret och glädjen försvann som handbollen blev lagd på hyllan, har lyckats ta tillbaka den känslan genom triathlon och njuter så hårt av den att det inte riktigt går att beskriva, kort och gott jag gillar att tävla. Fick ett kort snack med Mackan från City innan starten och han är skön den snubben, en annan iakttagelse vi gjorde att var att vi föga förvånande iofs hade snyggast outfit. Nu hade vi lite att leva upp till. Passade dessutom på att ta ett snack med tävlingsledare Selvin. Efter lite riggande var det dags hoppa i våtdräkten och den alltid lika överskattade vattentempen, säger Örebrojepparna 19 är det max 15 grader och så var det också i går så klart. Jämtwall (speaker och örebro triathlet) hängde på tutan till audin och så gick starten. Till skillnad från Perra så är starten det bästa jag vet, det finns inget som triggar adrenalinet som att ge och få på flabben i starten. Simmade över två snubbar vi första bojen för att få innervarvet och efter det så hittade jag min grupp och matade på de tre varven. Simningen var troligen lite kort eftersom målbilden låg runt 25-26 och klockan visade 23 när jag studsade upp i sanden. Kom ganska lätt upp på hojen utan något större debakel.

Väl ute på cykeln så handlade det om att inte bli för het innan pulsen lagt sig något efter simmet men när SPIF-killen framför mig har Dörlich tryckt på röven på sin dräkt samtidigt som den sista plastbiten av min gelrilla flyger all världens väg funkar det inte längre, nu ska skiten i! Vi ligger och kör om varandra ett par gånger innan SPIF killen som för dagen är för stark rinner ifrån i långa backen på andra varvet. Innan dess så hinner jag köra förbi storheter som Mackan och Kleberg på cykeln och innan växeln så skymtar Valpens ryggtavla i backen och jag inser att jag troligen har tagit in någon av de 2-3 minuter som Valpen har i försprång om allt är som vanligt. Ser att jag gör första varvet på 39 min och innan jag går ner till andra växeln hinner klockan visa 1:17 med lite korrigering för växeln mellan sim och cykel innan klockan kom igång.

Tycker jag växlar snabbt ut till löpet och att döma av läget vid vändpunkten på cykeln ligger jag väl runt 12e plats eller så. Säger till funktionären att jag ska ta Valpen innan jag sticker iväg. Jag får med mig en halvlängdsman ut på löpet som jag springer och snackar med ett tag, hinner tänka att vi måste se ut som Timon och Pumba, hade han i det här läget kört ”the lion sleeps tonight” hade jag lätt tagit höga stämman. I kurvorna så ser vi nu Valpens orupfrilla studsa upp och ner och hela kroppen skriker spring ifatt honom din jävla pajjas. När halvlängdsmannen springer som en hel kenyan och dundrar ifrån mig nerför så gör jag ett val, jag bibehåller farten istället för att göra som instinkten säger och hänga på. Kollar ner på klockan och ser att den visar strax över 4 min tempo och ändå lägger sig pulsen. Första vändan i slalombacken så kommer den gode Kleberg tillbaka och ska börja springa om, biter mig fast i ryggen men efter en snabb snegling bakåt så dödar han mig med några snabba steg. Är sen lite seg kommande kilometer men efter vätska återvänder krafterna.

Timon och Pumba lämnar T2an

Dundrar ut på andra varvet och nu står Valpen stilla och har ont, manar på honom innan jag dunkar på. Får rygg på en snubbe som Valpen sprungit ihop med och han vänder sig om flera gånger, han tror troligen att han ska bli dödad av hunden som springer och andas högt i nacken på honom. Innan slalombacken gång nummer 2 så spelar funktionären Ledin ur sin bilstereo och det finns få saker som jag mår sämre av än Ledin så det bidrar till krafterna och jag älgar på. Får syn på Kleberg 150m fram och släpper inte honom ur sikte även om jag inte har chans på att klämma honom. Tar två klunkar cola langad av magiska Bettan med ca 1,5km kvar och märker att jag har en utmanare med mig. Stark och lätt har nu bytts ut mot ”släpper du förbi den där triathlonräkan på sista kilometern så åker cykeln i sjön” inbillar mig att vårens train low – compete high gör att benen inte kan knäckas, lyckas ganska enkelt hänga av utmanaren och går spurtandes i mål trött och glad. För första gången på tävling lyckas jag hålla ihop det riktigt bra med låga 47 på avslutande 11km. Jag räknar snabbt att jag säkert förbättrat min tid med 35-40 min från förra året och landar väl runt en 10-12 plats i tävlingsklassen och bästa puppyplacering.

Efter det börjar cirkus Puppy med speaker Jämtwall och Perra rasar in på fin tid och efter ytterligare någon minut kommer Valpen. Väntar fortfarande på officiella stats men 2:30 hade fan nästan räckt till pallen i fjol, att det blåste storm då behöver man inte tänka på nu, nu är det carbs för hela slanten och allt känns bara härligt. Trots att Valpen missade sitt mål att bli bäst i Puppy, han hamnade som bekant trea av puppyfolket, bjuder han till och hänger med i tugget, misstänker dock att Bettan fick ett åskmoln hemma i pojkrummet i Nora. Skönt tugg med massor av bra folk innan vi trötta och glada sätter oss i bilen mot huvudstaden.

Nu kör vi vidare mot Zurich sen ses vi i Kilsbergen 2011