KM-tankar

Så var den då avklarad, första triathlontävligen! Eller iaf första gången jag kör alla tre grenarna efter varandra. Den sanna debuten måste man nog ändå kalla Kilsbergen för i vår. Jag har väntat ett par dagar så att jag fått lite distans till tillställningen och jag ska nu försöka sammanfatta lite tankar angående detta. För det första måste jag säga att jag är mäkta imponerad av Henke och Johan, de är ett par riktiga fighters och "ickeförlorare" :). Det säger jag inte bara för att jag fick stryk och vill förminska mitt egna "nederlag" i tävlingen utan jag menar verkligen att de säljer sig mycket dyrt! Johan har en grym fysik som han dessutom kombinerar med imponerande timing och teknik när det så krävs. Henke är en tvättäkta slugger, inte alltid med den bästa tekniken men han har grym power i (de gamla) handbollslåren samt en sällsynt envishet och mental styrka att hänga i när det börjar ta emot. Dessutom är de jävligt härliga pojkar att umgås med även om man som utomstående kanske kan få en annan bild ibland.

Min egen insats då... Alla (eller iaf Friel) säger ju att man ska ha som mål att inte ha något resultatorienterat mål vid sin första tävling. Jag försökte men det sprack ganska så snart. Man vill så klart vinna. Eller rättare sagt, jag hade inte som mål att slå Valpen eftersom det knappast vore en rimlig målsättning men jag hoppades iaf på att ge Henke en match om silvermedaljen och kanske kunna ta hem löpningen. Men icke, här fick man ta och vika ner sig ordentligt. Jag blev snabbt påminnd om varför jag övergav de individuella idrotterna; det är så jävla mycket "in your face" när man får stryk! Man är ensamt ansvarig för sin insats och det finns inget att skylla på. Det är tungt som fan!

Där hade kanske mitt inlägg slutat om jag skrivit det i torsdags. Men sanningen är den att om jag bara tar mig tid att reflektera över hur min idrottsliga situation var i våras så hade jag knappast trott att jag skulle kunna göra det jag lyckades med i torsdags. Jag är jävligt lycklig att jag nu kan köra fullt ut med sikte på Zürich. Och om jag kollar på tiderna från KM är jag jäkligt nöjd med simningen. Nytt PB. Jag kan egentligen inte förvänta mig att springa snabbare heller givet att jag inte har kunnat springa alls från augusti 2008 till juni 2009. Dessutom har jag aldrig sprungit 10 km snabbare än 41 minuter och nu är jag endast 90 sekunder bakom efter nästan två timmar i poolen och på cykeln. Cykeln däremot, den är jag inte nöjd med. Så den glömmer vi. Eller - jag ska tänka på det lite i morgon när det blir två timmar på trainern.

På tal om det, nu är det bums i säng så man är utvilad till distansen framför vinterstudion.