Då var den äntligen här, filmen från Kilsbergen 2010. httpv://www.youtube.com/watch?v=W2ac_pjhTWQ
Kram från Puppy TS
Kilsbergen triathlon 2010
Med detta inlägget stänger vi Kilsbergen tri för i år!Olympisk distans dvs. 1500m sim, 44km cykel (vanigtvis 40km) med avslutande 10,8km löp (vanligtvis 10km) till detta ska läggas att Kilsbergen marknadsför sig som Sveriges tuffaste Triathlon och nog är det kuperat alltid. Puppyresultat enligt nedan.
10 Roström Henrik 00:24:41 01:19:13 00:47:11 02:31:05 21 Bjelkmar Pär 00:26:53 01:22:58 00:48:52 02:38:43 24 Nykvist Johan 00:22:47 01:20:22 00:56:56 02:40:05
För alla resultat kolla här (länk till resultaten)
Puppy TS racereports Henke – Slog fetpers och tog hem titeln i Puppy Perra – Gjorde en strålande debut Johan – Trots bonk på löpet krossade Valpen sin gamla tid
Som vanligt blev det Puppy TS cirkus, show med arrangörer och deltagare, ovan ligger racereports från Henke, Perra och Valpen. Lite längre ner hittar ni även lite andra deltagares rapporter från tävlingen. Vi håller just nu på att knåpa ihop en film med bildspel. Borde dyka upp innan helgen.
Andra triathleters rapporter. KJ Danielsson – Vinnaren pulveriserade gamla banrekordet. Åsa Annerstedt – Vinnare av damklassen Fjolårsvinnaren Stefhan Andersen Ironmange
Tack för i år! Puppy Triathlete Society genom Henke
Kilsbergen Triathlon - I huvudet på Valpen
Debuttävling 2010 med tre självklara mål: Att slå samtliga deltider från förra året, att hålla ihop löpningen och givetvis att vara först i mål av hundarna. Facit blev inte riktigt så och i skrivande stund är jag fortfarande förbannad och besviken. Nog om det. Vaknade på morgonen och kände mig förvånansvärt lugn. Tidigare tävlingar har jag varit ruskigt nervös fram till start, men den känslan infann sig aldrig riktigt vilket nog är bra med tanke på Ironman. Däremot kändes benen fortfarande tunga från de femton träningstimmarna tidigare i veckan så jag var lite osäker på hur kroppen skulle hantera Ånnabodabacken och slalombacken två gånger om.
Starten skedde från vattnet och jag placerade mig långt fram i förhoppningen att ta någon starkare simmares fötter och få en behaglig resa. Gick riktigt tufft till första bojen och hamnade efter lite trängsel i en bra klunga där jag kunde hitta min rytm. Simningen kändes riktigt bra första två varven, men på sista varvet tvingades jag släppa lite på de framför. Klev upp på höga 21 vilket var klart bättre än jag siktat på. T1:an gick även den utan några större problem och taktiken att ta på sig skorna innan jag tog cykeln fungerade bra eftersom jag tog fem placeringar de första 200 meterna. Fick häng på en stark cyklist som jag tror var från SCT och hängde med honom bort till första vändningen. Där fick jag släppa men sen tappade jag inga fler placeringar förrän monstret Svahn dundrade om uppför Ånnabodabacken på andra varvet. Enligt vårt supportteam växlade jag som 8:a eller 9:a.
T2:an även den problemfri även om Kasper Johansson dödade mig och fick hundra meters försprång ut på löpningen. Bestämde mig för att öppna hyfsat lugnt och när jag kom till slalombacken på första varvet kände jag mig stark. Den känslan försvann i det branta motlutet, men efter några sekunders gång kom krafterna tillbaka och upp till vätskekontrollen kunde jag trycka på. En klunk cola och fortsatt bra tempo. Då smällde det till under höger lunga och jag fick ingen luft. Försökte promenera bort det, men lyckades inte så sista fem kilometrarna gick jag uppskattningsvis 2.5 km och joggade resten. Lyckades ändå behålla lite av min värdighet genom att spurta ner Benjamin från SCT. Landade på runt 2.41 vilket var en putsning från förra året med 22 minuter.
En bra simning, en riktigt bra cykling men tyvärr ville inte kroppen vara med hela löpningen. Trots det slog jag samtliga deltider från förra året, vilket väl egentligen bara bekräftar hur otroligt dåliga löpare vi var då. Fick tyvärr släppa de två övriga Puppydeltagarna och det känns ju givetvis förjävligt, men både Henke och Perra såg ruskigt starka ut på löpningen och gjorde imponerande tider.
Sex veckor kvar till Ironman Zürich och vi fick med oss en hel del tips från söndagens trisnack. Nästa tävling blir förmodligen imorgon då vi tar oss an Ursvik Xtreme för att seeda oss inför Lidingö och sedan blir det Vättern med start lördag morgon. Dagens aktiviteter innebär cykelmek hos Henke och ett tappert försök att få med Perra på Vättern-sub-9.
//Valpen
Henkes betraktelser - Kilsbergen
Det var söndag morgon Perra dök, lite som väntat, upp 10 minuter tidigt när jag kör bar överkropp och dricker kaffe i köket. Vi lyckas packa oss in i bilen för att rulla iväg från Hufvudstaden redan klockan 07.30. Märker tidigt att Perra är spänd som en fiolsträng och ju närmre race vi kommer desto mer ökar Perras stress och jag kan bara jämföra med den anspänning som infann sig förra året när jag och Valpen debuterad i den iskalla sjön uppe i Ånnaboda. Även när jag vaknade infann sig den där magiska känslan av att det är tävling på gång, har jobbat mycket med att framkalla rätt känsla när det är dags för att prestera, det var ju trots allt när pirret och glädjen försvann som handbollen blev lagd på hyllan, har lyckats ta tillbaka den känslan genom triathlon och njuter så hårt av den att det inte riktigt går att beskriva, kort och gott jag gillar att tävla. Fick ett kort snack med Mackan från City innan starten och han är skön den snubben, en annan iakttagelse vi gjorde att var att vi föga förvånande iofs hade snyggast outfit. Nu hade vi lite att leva upp till. Passade dessutom på att ta ett snack med tävlingsledare Selvin. Efter lite riggande var det dags hoppa i våtdräkten och den alltid lika överskattade vattentempen, säger Örebrojepparna 19 är det max 15 grader och så var det också i går så klart. Jämtwall (speaker och örebro triathlet) hängde på tutan till audin och så gick starten. Till skillnad från Perra så är starten det bästa jag vet, det finns inget som triggar adrenalinet som att ge och få på flabben i starten. Simmade över två snubbar vi första bojen för att få innervarvet och efter det så hittade jag min grupp och matade på de tre varven. Simningen var troligen lite kort eftersom målbilden låg runt 25-26 och klockan visade 23 när jag studsade upp i sanden. Kom ganska lätt upp på hojen utan något större debakel.
Väl ute på cykeln så handlade det om att inte bli för het innan pulsen lagt sig något efter simmet men när SPIF-killen framför mig har Dörlich tryckt på röven på sin dräkt samtidigt som den sista plastbiten av min gelrilla flyger all världens väg funkar det inte längre, nu ska skiten i! Vi ligger och kör om varandra ett par gånger innan SPIF killen som för dagen är för stark rinner ifrån i långa backen på andra varvet. Innan dess så hinner jag köra förbi storheter som Mackan och Kleberg på cykeln och innan växeln så skymtar Valpens ryggtavla i backen och jag inser att jag troligen har tagit in någon av de 2-3 minuter som Valpen har i försprång om allt är som vanligt. Ser att jag gör första varvet på 39 min och innan jag går ner till andra växeln hinner klockan visa 1:17 med lite korrigering för växeln mellan sim och cykel innan klockan kom igång.
Tycker jag växlar snabbt ut till löpet och att döma av läget vid vändpunkten på cykeln ligger jag väl runt 12e plats eller så. Säger till funktionären att jag ska ta Valpen innan jag sticker iväg. Jag får med mig en halvlängdsman ut på löpet som jag springer och snackar med ett tag, hinner tänka att vi måste se ut som Timon och Pumba, hade han i det här läget kört ”the lion sleeps tonight” hade jag lätt tagit höga stämman. I kurvorna så ser vi nu Valpens orupfrilla studsa upp och ner och hela kroppen skriker spring ifatt honom din jävla pajjas. När halvlängdsmannen springer som en hel kenyan och dundrar ifrån mig nerför så gör jag ett val, jag bibehåller farten istället för att göra som instinkten säger och hänga på. Kollar ner på klockan och ser att den visar strax över 4 min tempo och ändå lägger sig pulsen. Första vändan i slalombacken så kommer den gode Kleberg tillbaka och ska börja springa om, biter mig fast i ryggen men efter en snabb snegling bakåt så dödar han mig med några snabba steg. Är sen lite seg kommande kilometer men efter vätska återvänder krafterna.
Dundrar ut på andra varvet och nu står Valpen stilla och har ont, manar på honom innan jag dunkar på. Får rygg på en snubbe som Valpen sprungit ihop med och han vänder sig om flera gånger, han tror troligen att han ska bli dödad av hunden som springer och andas högt i nacken på honom. Innan slalombacken gång nummer 2 så spelar funktionären Ledin ur sin bilstereo och det finns få saker som jag mår sämre av än Ledin så det bidrar till krafterna och jag älgar på. Får syn på Kleberg 150m fram och släpper inte honom ur sikte även om jag inte har chans på att klämma honom. Tar två klunkar cola langad av magiska Bettan med ca 1,5km kvar och märker att jag har en utmanare med mig. Stark och lätt har nu bytts ut mot ”släpper du förbi den där triathlonräkan på sista kilometern så åker cykeln i sjön” inbillar mig att vårens train low – compete high gör att benen inte kan knäckas, lyckas ganska enkelt hänga av utmanaren och går spurtandes i mål trött och glad. För första gången på tävling lyckas jag hålla ihop det riktigt bra med låga 47 på avslutande 11km. Jag räknar snabbt att jag säkert förbättrat min tid med 35-40 min från förra året och landar väl runt en 10-12 plats i tävlingsklassen och bästa puppyplacering.
Efter det börjar cirkus Puppy med speaker Jämtwall och Perra rasar in på fin tid och efter ytterligare någon minut kommer Valpen. Väntar fortfarande på officiella stats men 2:30 hade fan nästan räckt till pallen i fjol, att det blåste storm då behöver man inte tänka på nu, nu är det carbs för hela slanten och allt känns bara härligt. Trots att Valpen missade sitt mål att bli bäst i Puppy, han hamnade som bekant trea av puppyfolket, bjuder han till och hänger med i tugget, misstänker dock att Bettan fick ett åskmoln hemma i pojkrummet i Nora. Skönt tugg med massor av bra folk innan vi trötta och glada sätter oss i bilen mot huvudstaden.
Nu kör vi vidare mot Zurich sen ses vi i Kilsbergen 2011
Kilsbergen triathlon - Perras story
Måste börja med att tacka arrangörerna Örebro AIK för en härlig folkfest! Att man kunde stå utmattad i härligt solsken efter målgång och snacka skit, käka burgare och kolla på trikändisar gjorde ju inte dagen mindre go. För det här var dagen då jag gjorde triathlon-debut på "riktigt". Friel säger att man ska ha som mål att inte ha någon mål i sin första start men den målsättningen gick åt skogen. Satsningen jag gjort denna, min första säsong, har liksom varit lite för allvarlig för att inte börja spekulera. Och känna nervositet! För efter runt 300 timmars träning sedan i november så hade till slut dagen kommit när det skulle bevisas att det givit något. Visserligen hade vi detta race klassat som C (enl. Friel, dvs vi har kört på med träning precis som vanligt, helt utan toppning), för huvudmålet är ju ändå IM Zürich (och troligen Ö till Ö), men det kan ju inte hjälpas att med alla dessa timmar i ryggen så infinner sig en hel del förhoppningar. Trots allt höll jag ner min målsättning till att inte vara för taggad och "bonka" på löpet. Jag visste ju att det var en rejäl backe som skulle övervinnas, inte bara en gång utan två. Tidsmässigt var tre timmar min "skamgräns", dvs slå Valpen och Henkes tider på några minuter över tre timmar från förra året.
Simmet var jag nog mest nervös över, har ju aldrig upplevt kampen i en masstart. Så här gick mina tankar innan. När jag öppnar kontrollerat och kommer in i mitt flow så har jag märkt att jag finner tryggheten i simmet och därmed slappnar jag också av och så går det så betydligt mycket snabbare. Dessutom verkar jag ha en tendens att simma i en båge som är konvex "åt öster" om man simmar från syd till norr (Valpen, du förstår iaf ;) ), så att simma moturs var perfekt för mig. Min taktik var därför att starta på högra sidan av bryggan och sen gå i min båge lite utanför fältet och komma bra till första bojen utan alltför mycket krig i mitten. Vet inte om denna taktik är bra för mig i längden och hur många meter jag simmar extra men jag kom in i mitt sim mycket bra och gjorde klart PB på 25 blankt på 1500 m (om nu banan var rättmätt...). Klockade mig själv typ från när jag kom innanför bryggan och bottnade. Hoppades så klart med denna tid att två (nåja, iaf Henkes) stycken blå P2or med Hed-hjul skulle stå kvar i stället i T-ettan men föga förvånande så var båda borta. Jaja, då är väl allt som man kunde förvänta sig då.
T1 gick väl sådär. Våtdräkten gick av fint men sen strulade jag med knäppningen av hjälmen, lastandet av gelen i bakfickorna på nyinförskaffade 2XU racesuiten (hade inte övat på detta moment så får skylla mig själv) samt några sekunder för mycket för att cykeln fastnade under stället. Hur som helst klockade jag T-tvåan på 2:20 uppe vid vägen vi vändpunkten på cykeln.
På cykeln tänkte jag försöka hålla ungefär 145 i snittpuls på de flackare partierna (förstod mycket väl att den skulle skena fullständigt uppför) på första varvet. Men pulsen ville aldrig gå ner kändes det som så jag var lite orolig att jag gått ut för hårt. Mötte både Henke och Johan i första backen upp (när de var på väg ner) så jag misstänkte att jag var en 3-5 minuter efter Henke som låg som Puppy-tvåa. Kände mig seg uppför denna branta backe men det verkade de kringliggande cyklisterna också vara. Repade mig dock snabbt nedför och höll på att braka ut i grönsakerna i tighta högersvängen ut på stora vägen igen. Bort mot vändningen i medvinden var jag vindsnabb tror jag, tyvärr inte riktigt lika snabb som Swahn som blåste förbi mig i god fart. Kul att jag slog honom i simningen iaf tänkte jag glatt och tog till vara på värmen i tanken. Vägen tillbaka fortsatte kontrollerat men sen kom långbacken upp till Ånnaboda igen. Den tog aldrig slut. Tyckte den var värre än den branta, kortare. Hursom vände jag med framhjulssladd på 40:46 och med en medelpuls på 156. På tok för högt var jag rädd för så jag tog det lite lugnare bort till vändningen på andra varvet (varvet där jag hade som raceplan att gå "all in" med recervation för att inte bonka uppför sista backen, dvs att hålla circa 150 i puls på flacken). Jag "hängde på" (så klart med 10 m lucka) en Stockholm City Triathlet (stnr 2071) som körde om mig med lite lagom god fart intalade jag mig själv och även fast hjärnan sa att jag skulle köra om honom på flacken tillbaka igen så höll jag mig. Tur var kanske det för han var stark i sista backen och tog nog 100 m på mig. Men resten av de medtävlande i sikte verkade jag cykla bättre än uppför. Andra varvet var slående likt det första tidsmässigt (40:41 och med 150 i medelpuls) och jag kände till min glädje att benen förvisso var trötta men att jag inte dragit på mig ohjälpligt mycket syra.
Bra T2 (tror jag) på circa minuten från vägen men är inte helt säker på var jag lappade min klocka... Det var ju lite puls då! På med dojjorna och röda kepsen trots lite moln.
Kom ifatt en grupp på tre redan efter ett par hundra meter (med bl.a. tidigare nämnd SCT-deltagare) där en drog på som fan, en gjorde inte det, och jag och min nyfunne vän lufsade på mitt emellan tillsammans ner mot första vändan i backen. Sprang förbi tvåan i damtävlingen, Lotta, och kände att det här går nog ganska bra då. Höll igen ganska mycket i detta första parti (även om jag till min förvåning såg att jag nästan höll 4-minuterstempo) för jag hade hört ryktet om vad som komma skall. Polarn stannade för att kissa, annars tyckte jag det var ganska tomt med medtävlande. Första vändan i backen var okej, gick 5-6 steg på brantaste stället när jag såg att deltagaren framför mig också gjorde det och det verkade som att det kanske kunde vara klokt. Till min glädje repade sig mina ben i nedförslutet ned mot varvningen igen men jag sa till mig själv att inte sträcka ut än, har ju en vända kvar i den där förgrymmade backen. Men när de lättsprungna första kilometrarna på andra vändan kändes bra igen tänkte jag att va katten, det är på de snabba partierna jag tror jag har mina styrkor och jag kan sträcka ut steget en del utan att använda alltför mycket extrakraft. Vet inte om det var sanna Puppyhybrisen som grabbade mig där. Tror kanske inte det gick så fort som det kändes dock för "alla" (läs Henke) verkar ju ha sprungit minst lika snabbt i detta parti. Uppför backen andra gåck gick jag lite längre men fick extra krafter när jag såg ryggen på Valpen uppe på krönet. Han såg ganska uppgiven ut när har gick där. Han sa att han hade ont i bröstet men tog ändå några lufssteg med mig innan han fick börja gå igen. Tråkigt tänkte ja (honestly!) men orkade inte riktigt reflektera mer över det vid det tillfället. Denna gång kom inte krafterna tillbaka lika bra i slakmotorna efter slalombacken och jag tror det var här jag tappade en hel del (på Henke t.ex.) men när asfalten kom fram igen och jag fick syn på en handfull löpare framför mig så återvände också krafterna och farten. Dunkade förbi alla utom en ganska direkt och tog den sista när jag kunde ana målet borta i böjen. Dundrade in med god fart på en löpsplit på 48:53 och medelpuls på 155. Så här i efterhand aningens låg puls tycker jag med tanke på att jag måste varit väl över 160 uppför backen. Kanske skulle jag gått på lite hårdare på de flacka partierna ändå!
Underbar känsla att gå i mål och vräka i sig kexchoklad, russin och en kola. Känslosamt som alltid när man tagit ut sig så där och när det är människor som hejar och tittar på. Sen var det visst någon som talade med mig efter målgång också men det jag minns knappt. Kände mig dock stolt över min debutinsats där jag stod och blev intervjuad. Totaltid var överaskande bra 2:38:42. Henke pratade om 2:45 som en bra tid för honom och jag höll med och tänkte att jag nog är några minuter efter honom. Att jag skulle ta den med dryga 6 minuter trodde jag inte.
Ojoj, ursäkta att det blev så långt! Hoppas ni inte somnade. Skönt att skriva av sig lite så här efter en så händelserik och minnesvärd dag. Klockan slår nu 1 på söndagsnatten så det är kanske dags att ta och släppa det här och gå och lägga sig nu. Tack alla som var på plats och gjorde dagen till ett härligt första triathlon(-tävlings-)minne!
/Perra
Kilsbergen triathlon 2010
Årets första tävling är avklarad och samtliga deltagare förbättrade sina resultat. Under måndagen kommer det publiceras tre racereports samt bilder och film. Så om ni vill veta vad som egentligen hände med Valpen på löpningen, hur det egentligen var med Mackans rygg, hur tänkte egentligen Perra innan starten. Att det blev cirkus Puppy TS var det aldrig någon tvekan om. Här kommer lite bilder från dagen för att stilla hungern.
Tack till Micke Selvin och hans staff för ett bra arrangemang i år igen.
Kilsbergen triathlon - ett år senare
För nästan exakt ett år sedan så körde vi vår första tritävling, Kilsbergen anno 2009, och vi kände oss i ärlighetens namn rätt heta när vi rullade in i Ånnaboda. Vi tyckte vi tränat på bra sen mars trots allt och att vi bara hade gjort 10 pass på cykeln innan starten varav endast 2 stycken över 50km ignorerade vi kraftigt. Men den käftsmällen vi fick i Kilsbergen kommer vi sent att glömma, men det var också efter den som vi fattade att vi måste köra hårt. Förra sommaren fram till Sala (aug 2009), när vi började träna hårt och konsekvent bjöd kanske inte helt oväntat på ordentlig utveckling. Årets säsong började i novemer och sen den 21 mars i år har vi hunnit med över 30 pass på cykeln ute och inget har varit under 50km, så det är lite skillnad. Att vi gått från fina motionsveckor på 4-6 timmar (våren 2009) till konsekventa 12-18 timmar i veckan hoppas vi också satt sina spår, inte bara är vi starkare även vikten har rasat. Undertecknad vägde in på 88 kilo i veckan vilket är minus 8-10 sen starten. Passade på onsdagens pass dessutom på att ta före och efter bilder i gamla tävlingsoutfitten. Som ni säkert ser har Valpens lår skalats av en del och typ hälften av handbollsspelaren Henke har försvunnit sen föregående år.
Här kommer lite förutsättningar inför årets tävling - Det kommer garanterat bli folkfest. - Förra året bjöd både Henke och Valpen på bedrövliga löpinsatser, är skamgränsen 4:40/km på årets tävling? På cykeln har Valpen bestämt att om man fixar 1:28 så behöver man inte skämmas. - Perra kommer köra sin första riktiga tritävling och kommer troligen vara en smula nervös. - Både Henke och Valpen kommer var ruskigt övertända med allt vad det innebär, Valpen kändes tokladdad idag (fredag) på lunchen. - Ordföranden har lyckats slingra sig ur sin 30-års present på något ofattbart sätt. - Ordföranden har lyckats ro i land trycket på den nya dräkterna, räkna med att det kommer bli speedsuit! - Har aldrig känt mig tyngre i benen än på gårdagens distanslöp, 20h blev till slut 18h träning veckan innan första tävlingen för året. Till strategens försvar kan vi säga att det är ett C-race men det känns som om korna ska släppas på grönbete. - Denna gång har Dörpa levererat snyggare kläder. - Mackan, räkna med att vi kommer ta ryggen, om vi sen håller ut är en helt annan femma.
Vi ses på söndag gott folk!
Mackan kommer!
Idag ringde på förmiddagen när Valpen ringde för andra gången utbrast han- Mackan kommer! För den oinvigde kanske det behövs lite bakgrundsinfo.
När vi sommaren 2009 snubblade in på vår första tritävling var detta den första snubben vi sprang på (Marcus Hultgren, SCT) Vi fick en hel del stöd plus att vi anade lite skön puppyironi och attityd bakom toppluvan, sen sprang vi på Marcus vid ett antal tillfällen och tävlingar under sommaren. När Mackan som han snabbt började kallas i puppykretsar fyrade av 09:30 på Kalmar och en tredjeplats på Sala blev han så klart en måltavla av kaliber, dit måste ju vi också kunna nå. Det hela har tom gått så långt att Valpens trainingbuddy på klockan har döpts till Mackan. Så är man ute och cyklar eller springer så dyker frågan ofta upp. - Hur går det för Mackan?
Så det är så klart med stor glädje vi idag upptäckte att Mackan kommer köra i Kilsbergen på söndag. Vi har dock inte ännu riktigt analyserat klart om det finns chans att ta den ryggen, vi blev mer än hyfsat överkörda förra året, men Valpen har analyserat tider från förra året och lär väl återkomma med hur vi ligger till, troligen behöver vi ta ett steg till. En sak är säker, vi har ett ordentligt mentalt övertag från vinterns alla träningspass där "Mackan" i princip aldrig lyckats knipa segern.
Mackan finns dessutom porträtterad på av en duktig fotograf som heter lokner och vill ni har snygga tribilder så finns det massor av dem där. Det är också därifrån vi fått nedersta delen av bilden i texten, övre delen är tagen av head of supportteam, Bettan, vi ses på söndag.
Lycka till på söndag Mackan!