Mooloolaba OTU Oceania Cup

Det blev en stabil sjätteplats i Mooloolaba OTU Oceania Cup i helgen. Är riktigt nöjd över loppet. Ett tecken på att träningen går åt rätt håll och att det här kan bli riktigt bra till sommaren. Loppet i helgen var också en liten koll på hur min simningen har utvecklas under vintern, då det var en olympiskdistans. Jag vet att jag har utvecklas i bassängen och gjort framsteg där men som alla vet är det på tävling det gäller och där det ska sitta.
Tre veckor sedan simma jag ett OW-pass med Lisa och Micke i havet. För första gången kunde jag haka på deras fötter under hela passet! I och för sig, trodde jag att jag hade en fantastisk bra dag och Lisa och Micke en liten sämre. Mycket möjligt att det var så men det gav mig lite självförtroende.

Det var även beach-start i Mooloolaba och vad jag tog lärdom från Takapuna var att ta för mig mera vid starten och försöka vara bland dom första i vattnet. Jag lyckades väldigt bra med det och fick en bra position direkt. Jag hade kontroll, en grym känsla att titta upp och se att man ligger topp fem i klungan och känslan var lätt.

På grund av strömmar hade de gjort om simbanan lite, vilket betydde att vi fick en längre löpning till växlingsområdet, cirka en kilometer på stranden + 300-500m till växlingsområdet. Kanske den längsta löpningen till växlingen någonsin, tog för oss tjejer cirka fem minuter att springa dit! Phu!
Gjorde en bra växling och var andra tjej ut i vår grupp.

Helt plötsligt var jag i en helt annan position än vad jag är van vid att vara.. Jag brukar alltid komma upp ur vattnet och få jaga som ett djur för att komma i kapp tjejerna framför. Nu låg jag helt plötsligt i första klungan på nio tjejer. Kul! Alla vi tjejer gjorde ett bra samarbete och växeldrog hela 40 kilometrarna. Cykelbanan var väldigt enkel, 20 kilometer in och 20 kilometer tillbaka, så vara väldigt nöjd att få ligga där och slippa cykla banan helt själv.

Foto: Sebastian Norberg

Foto: Sebastian Norberg

När vi närma oss hem igen och till T2 gjorde jag en riktigt dum grej. Hamna på nått sätt längst bak i ledet att jag omöjligt kunde cykla om tjejerna när vi var cirka en kilometer ifrån T2 då det var ganska smalt den biten. Jag kom alltså sist in i växlingsområdet och jag misstänkte att dessa tjejer får eller kan man inte missa 10,20,30 sekunder på för då har tåget gått. Det hjälpte inte direkt att jag inte fick på mig skon och svor högt. Fan!
Hade redan tappat cirka 30 sekunder på täten, typiskt! Hade varit kul att få gå ut med fronten och se hur länge man kunnat haka på. Vet att min löpningen är bättre än resultatet, överskatta värmen ganska mycket då det var uppåt 29 grader. Men in på halva löpningen insåg jag att jag inte alls uppfatta värmen så mycket som jag trodde. Det var känslan av att, ”fan det känns för lätt” ”Sluta mesa och öka farten”! Dock redan försent. Är inte orolig för löpningen heller, känslan var enkel, lätt och stabil. Med lite mer tävlingsspecifik träningen så sitter löpningen också.

Himla roligt att Micke gjorde ett riktigt bra lopp och kom in på en fin 18onde plats J
Bra dag i Mooloolaba helt enkelt!

Efter loppet turista Nick Rennie, Emil och jag lite och kollade på känguru. Bra dag helt enkelt!

Efter loppet turista Nick Rennie, Emil och jag lite och kollade på känguru. Bra dag helt enkelt!

Nu är vi tillbaka i Cambridge, fyra veckor kvar. Sjukt var tiden går fort men de ska bli lite roligt att komma hem också. Kommer bli en hel del träning nu framöver då nästa tävlingen inte är först slutet av maj.

Coachning

Tidigare i mitt liv jobbade jag som Hälsoutvecklare, som Personlig Tränare, Livscoach, kostrådgivare m.m. Jag jobbade bland annat på SRF, SVT,SR och UR som hälsoutvecklare men har också harvat omkring på de flesta gymkedjor.

Jag har instruerat och inspirerat människor sedan jag var 16 år gammal då min kära mor, Ulla Bohlin, äger ett stort gym i Åtvidaberg, Hälsofabriken, där jag har jobbat en del.

Min far, Lars Bohlin, har levt flera år i Kenya, bland kenyanska löpare och anordnar idag löparresor dit, Kimbia Camp.

En syster som varit med i Finnkampen och sprungit Lidingöloppet på 1.59 timmar, (Johanna), Yoie Bohlin.

Så jag är mer eller mindre uppväxt i en miljö där träning och hälsa har varit en stor del.

Jag har stor erfarenhet och kunskap inom coaching, hälsa och träning.
Men livet har sin gång och på något sätt kom jag ifrån det där. Både medvetet och omedvetet.

Anledningen till det kan vara att jag börja fokusera på mig själv och min egna framgång i min sport, triathlon. Vilket har gett resultat och något jag kommer fortsätta med att göra, fokusera.

Men det hindrar inte att börja coach igen.. Något jag tänkt länge på och vill ta tag i igen.

Är du intresserad? Kanske behöver du en spark i baken för att komma igång eller få struktur på din träning och kontinuitet. Hör av dig!

Löpning
Triathlon
Swimrun
Cykel
styrketräning

Med mig som coach får du ett specifikt träningsschema var fjärde vecka som är helt anpassat efter dig, dina mål, dina förutsättningar och hur din livssituation ser ut.
Varje vecka gör vi en återkoppling, antingen på mejl eller telefon, på hur veckan varit och om något behöver justeras.

För mer information mejla mig på bohlin.amanda@gmail.com.

Från ITU Takapuna, 13/2 2015

Från ITU Takapuna, 13/2 2015

 


ITU Takapuna supersprint

DSQ.. känns som det har varit lite stolpe ut de två senaste loppen. Jag blev helt förtvivlad när jag såg resultatlistan, fatta inte vad jag gjort för fel.
Hade tydligen fått en penalty som jag missa, klantigt!
Till mitt försvar sprang man förbi penaltyn en gång under löpningen. En chans att se den.
Det är så klart ingen ursäkt eftersom det är något jag borde ha koll på, alltid! Men jag var 110% säker att jag inte gjort något fel, verkligen 110% säker.

Det jag gjorde fel var att jag hoppade av cykeln försent till T2.. Vilket jag är säker på att jag inte gjorde.
Ord mot ord och domaren har väl alltid rätt?
Något jag lärde mig var att man måste ha satt ner foten innan hjulet går över linjen. Mycket möjligt att jag hoppade av precis innan sträcket men hjulet var över innan foten var i marken. Mycket adrenalin och allt gick väldigt fort.  Typiskt. 

Trots det är jag nöjd med Takapuna även om jag fick till en riktigt dålig och orutinerad simning. Kroppen svara precis som jag vill och det var skönt. Auckland däremot var tuff och anledningen kan vara att mina järnvärden inte var som de skulle.
Får heller inte glömma att jag fortfarande ligger i grundträning och ska försöka hålla många timmar för att bygga en stark grund till sommaren. Takapuna skulle vara en träningstävling. Men det är ju självklart att man vill alltid göra sitt bästa och vara så bra som möjligt. Det förnekar jag inte.

 Sak samma.. Vad var det som hände i Takapuna?!

Det var beach start. Jag var rankad 23a med 26 stycken startande, alltså var jag bland dom sista att ta plats på den blåa mattan de lagt ut på stranden. Det var trångt och när det var min tur hittade jag ingen riktigt plats. Av någon konstig anledning tyckte jag att i mitten var en bra plast och tryckte in mig mellan två tjejer. Kom inte riktigt fram med överkroppen utan det var snarare min fot som jag tryck mellan som gjorde ”min” plats.
När startskottet gick tryckte tjejerna ut mig att jag omöjligt kunde springa på. Den ena tjejen ramlar dessutom ganska tidigt att jag gjorde det också och landa på henne.. K a t a s t r o f!
Sen var det slagsmål i 250m och aldrig fått så mycket slag i hela mitt liv.

Simningen var endas 300m och man har inte tid att göra misstag, framför allt inte för en sådan som mig då simningen är min svagaste gren. Dock har jag gjort stora framsteg här och simmat bra OW-pass med Tri-NZ. Sjukt irriterande då de fanns tjejer som låg före mig igår som jag vet att jag simmar bättre. Men mer rutin, så är jag där.

Positiva var att jag inte var dödstrött när jag kom upp och det resultera i pigga ben på cykel och löp!

På cyklingen var det bara att jaga och jag tog in och hängde av tjejer. Det var tre tjejer i täten, Sophie, Lisa och Clark och sen en  stora klungan med 13 tjejer framför. Det var svårt att jaga ikapp men jag tog in! Varvet var 1.6km och sex varv = 9.6 km. Kort, jag vet, men skitroligt. Hade grymt bra ben och cyklad jämnt med täten trots att jag cyklade själv hela vägen. Det var på sista varvet jag tog det lite lugnare för att klara av att springa någorlunda bra.

Löpningen kändes bra, stark och jämn. Inte super men okej. Tror jag sprang på 9.45/47 min. Tog in på tre tjejer och sprang in på en 13onde plats och ca 1.15min bakom vinnaren.

Kul att det gick bra för Lisa som tog andra platsen! Härligt :) om hon fortsätter i den riktningen så är hon snart nummer ett på pallen. Ludde gjorde också en stark insats och fick sin första ITU-poäng med 3.995% bakom ;) snyggt!

Nä, nu är det bara att köra på och blicka framåt. Nästa lopp blir Mooloolaba och där ska jag varken DNF eller bli DQS! Heja mig!

Bästa hejar klacken bakom, Micke, Tom och Emil :)

Bästa hejar klacken bakom, Micke, Tom och Emil :)

Seg återhämtning

Skapligt seg återhämtning. Det som vanligtvis brukar vara min styrka.

Förbannade, jävla kropp, nu håller du käften och gör som jag vill!
Nåja, det där med återhämtning är ju minst lika viktig som träningen.
Kanske viktigare.
Tålamod, Amanda.
Men..
nått i kroppen är det. Jag känner det.
Sjukdom? Infektion?
Järnbrist?

Har varit hos doktorn och tömt mig på blod i alla fall.
Börjar bli riktigt bra på det där nu. Jag svimmar inte längre…
Det är nog inte järnbrist men det skadar inte att kolla.

Vilket fall som helst har jag det fint här i Cambridge. Vi är ett grymt gäng här i år, fler svenskar i år och bra sådana.

Ludwig Fleetwood
Marcus Hultgren
Micke Sahlberg
Tom Honig
Emil Dansk
och så jag.

Men vi blir fler!
Lisa Nordén kommer på onsdag och stannar i två månader. Det ska bli riktigt roligt! Skönt med en till tjej och dessutom en grymt bra träningspartner. 
Vi får också finbesök av Coach Ludde (Fredrik Lundin), som kommer stå för simträningarna i tre veckor framöver. Lyx!

Så jag ska fasiken inte klaga. Ge mig två dagar till, sen är jag fit for fight!

Vi är gladare än vi ser ut..faktiskt!

Vi är gladare än vi ser ut..faktiskt!

Ironman Auckland 70.3

Det skulle bli min ironmanpremiär och jag såg framemot det.
Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Det var långt ifrån min dag. Var redan trött och seg på första simtaget och tävlingsdjävulen som annars alltid finns där var borta. Anledningen? Jag vet inte och har en del att analysera. Det positiva är att jag kunde köra på rätt bra tills det sa stopp, ex. cyklade jag endast 11 minuter långsammare än Kessler, trots att jag hade min linjehoj och dålig dag. Men det är också ursäkter. Folk skiter väl i och man cyklar tempo eller linje. Det är det som syns i resultatlistan som betyder något och jag vill gärna vara så högt som möjligt i den. Annars kan jag lika gärna köra Age-Group.

En annan positiv sak är att all min tid i bassängen verkar ge resultat. I söndags var jag fjärde tjej upp och 90 sek efter första tjej, Kessler. Hade en fin känsla dessutom. Något att ta med!

Det är enkelt att säga det nu men jag vet att jag har kapaciteten att vara minst lika bra som de bästa tjejerna. Men jag har en del att lära av dom. De är stabila, de vet sin pace, nutrion m.m. De ballar sällan ur.
Behöver lite mer rutin, lära mig dricka mer under loppet och framför allt skaffa tempohoj (Dock svårt att få med två cyklar till andra sidan jordklotet). Det funkar, som sagt, inte med linje även om jag älskar min Argon18. Gör om gör, gör bättre!

Jag fick magkramp. Det var det som stoppa mig från att ta mig i mål. Redan efter 2.5k in på löpningen började det. Vid 4km var jag tvungen att stanna, det gjorde så jävla ont. Fick dra ner markant på farten men jag kämpade på. Jag sket i placering utan att bara ta mig i mål för att få prispengar. Hela Sverige-gänget hejad på bra, trots att jag var riktig bitter var jag glad att de var där. Vid 15km gick det inte att springa längre, var tvungen att vika mig dubbelt för att det krampa. 1 km senare blev jag stoppad av en funktionär och där tog min dag slut. Kul!

Inte min bästa dag direkt, jag har haft bättre. Men det kommer, känner mig inte så stressad över det. Mest besviken över att jag inte tog mig i mål. Formen finns där, jag har tränat riktigt bra och gjort fina pass här. Det kan flera intyga.

En lugn vecka och sedan sätter jag igång igen. Nästa tävling blir om 3.5 vecka, Takapuna – minisprint. Kommer bli riktigt kul :) Det är ju trots allt kortdistans mitt hjärta slår för!
 

Queenstown, Nya Zeeland

Cykeltur till Paradiset i Queenstown

Cykeltur till Paradiset i Queenstown

Under de tre senaste veckorna här på Nya Zeeland har jag hunnit med en hel del träning… sammanlagt 75 timmar träningstid , fördelat på 900 km cykel, 20 mil löpning och 75 km simning.

Kroppen mår än så länge fint, inga skadekänningar och kroppen gör som jag vill. Jag börjar komma i form. Det är en magisk känsla, man maler på utan att det är det minsta ansträngande.

I alla fall när jag tränar.. När det gäller allt annat runt omkring är jag mer eller mindre som ett vrak. Jag har lätt för skratt, gråt och psyk-utbrott. Skönhetsvård har jag lagt åt sidan och det har inneburit att mitt hår är numera som en ända stor dreads. Jag har seriöst funderat på att raka av mig alltihop.. men det kommer jag nog ångra ännu mer då jag ärvt min fars krull. Och så tror jag inte att Micke uppskattar det mera än min dreads nu….
Att tänka på att äta hälsorikt med rätt typ av kolhydrater, fetter och proteiner har jag inte ens funderat över. Det är överlevnad som gäller och det som är ätbart går rakt in i käften. Då pratar vi pizza, hamburgare lika stor som min skalle, glass, godis, ost, kakor, ja du fattar.

Japp, all min energi går åt till simning, cykling och löpning just nu.

Jag älskar det.
Samtidigt lite små skraj över mitt beteende ibland och tyvärr råkar alltid de som är närmast få ta skiten. Sorry!

Just nu befinner vi oss i Queenstown som ligger på södra ön. Det är M A G I S K T vackert här. Jag stannar sällan upp och tar bilder när jag tränar men det straffbart om man inte gör det här. Vattnet är kristallklart och lockar vem som helst att hoppa i. Men det blir ett snabbt dopp, det är endast 10 grader. Bergen är sagolika och vissa så höga att det fortfarande ligger snö på.

Igår var det julafton och det trodde jag att jag skulle få fira med pojkarna, Tom och Micke. Men någon månad innan vi åkte till Nya Zeeland bokade även Mickes familj, min mamma med kille, Mats och hans son, Simon in en resa hit också.
Det är därför vi är i Queenstown, på lördag åker vi tillbaka till Cambridge och går in i de gamla rutinerna igen.

Morsan och jag skulle flyga men dåliga vindar gjorde att de var tvungna att ställa in :/ surt! Simon i hörnet där :)

Morsan och jag skulle flyga men dåliga vindar gjorde att de var tvungna att ställa in :/ surt!
Simon i hörnet där :)

23 km

Inkl.

10 km f1 = 50 min
+ 5x3 min backe f4-f5
+ 5 km (Distans fart - semi-tröskel) @20.10 min
1 km nerjogg

=23 km

Har försökt förträngt passet hela veckan. Ångest.. Man jublar inte direkt när man ser passet på schemat. Speciellt inte när man har cyklat 9,5 timmar trainer, simmat 25 km och sprungit 68 km den här veckan. Alltså en gedigen träningsvecka.

Men shit vad jag älskar mina ben, det gick över förväntan.. Trodde jag aldrig då första milen kändes som att springa i smör, rytmen, känslan, lättheten var noll. Men när jag väl ska trycka på var det lätt som en plätt. Var tvungen att bromsa lite de sista 5 km för att inte pressa på för mycket, den skulle vara progressiv från distans fart till semi-tröskel (Lättare än tröskel men hårdare än distans).   

Imorgon är det en lite lugnare dag, bara sim + styrka. Sedan består resten av dagen i att packa. Vi åker nämligen på måndag  :D

Inte långt kvar

Detta mörker dödar en. Ständigt trött oavsett hur många timmar man sovit under natten.
Att vi knappt haft två timmar sol i Stockholm under hela november gör saken inte mycket bättre.  
Men nu är det bara en vecka och fem dagar kvar tills vi åker och jag längtar något fruktansvärt. Härda Amanda, härda!

Nya Zeeland, Aspin road <3 längtar!!

Nya Zeeland, Aspin road <3 längtar!!

De sista dagarna i Sverige bestämde jag mig för att lämnat storstaden och åk ner till Motala. Livet känns så mycket enklare här, allting ligger så nära, ingen hets, tunnelbana eller transport. Underbart!
Dessutom gör Ida att jag alltid känner mig välkommen och ”som hemma” i hennes lilla lägenhet. Det har gjort att Motala känns som mitt tredje hem.

Att Ida har skaffat MTB och är i samma storlek som mig gör ju det hela mycket roligare.
Slippa sitta inne på en svettig trainer eller monark och få komma ut är guldvärt! Tur att man har bra vänner :)

Rullar på

Har verkligen kommit igång ordentligt med träning nu efter säsongsvilan och det är skönt. Jag gillar att ha struktur och när det rullar på gällande träningen. Blir smått förvirrad då jag får ”göra som jag vill”, antigen blir det alldeles för mycket eller för lite… och vad jag har fått lära är kontinuitet det viktigaste om man vill lyckas.
Så, ja, det är väldigt skönt och få sitt veckoschema varje söndag.

Annars är min vardag ganska tråkig, det rullar på väldigt fort, jobb och träning.
I och förs sig är det min sista jobbdag idag, så till lunch blir det tårta! :)
Det innebär att jag kommer ha tre veckor ledigt hemma innan vi sticker.
Hoppas att få lite mer tid med sådant jag aldrig annars hinner..typ, det där med att vara social..

Höstlöpning i Åtvid

Höstlöpning i Åtvid

Säsongsvila

Två och en halv vecka vila eller lättare träning  har varit skönt. Men nu börjar rastlösheten komma smygandes. Kommer snart inte i mina byxor längre så tjockis och lat Amanda har verkligen tagit över veckorna efter Tjörn.
Det behövs.
Ladda om batterierna och låta kroppen komma ifatt.

Blev inte riktigt så många tävlingar som jag hade hoppats på i år.
När jag väl blev frisk var tävlingssuget ENORMT. Problem var att jag började jobba igen mitten av Juli och återhämtning efter varje tävling blev princip noll. Det slet mer än jag hade hoppats och efter Tjörn var krutet slut.

Men första december åker jag, Micke och Tom tillbaka till Cambridge och lite senare kommer även Ludvig Fleetwood och Emil Dansk ner :) 
Men det kommer innebära att jag kommer få en vintersäsong och har redan börjat planera in tävlingar. Så säsongsvilan kom ganska lägligt ändå.

Från Vårruset i Norrköping i år

Från Vårruset i Norrköping i år

Vinst på Tjörn

Inte varje dag man får bära en sådan fin krans :) 

Inte varje dag man får bära en sådan fin krans :) 

Då var medeldistanspremiären (1.9+90+21) över och det var..väldigt långt..

Försökte inte tänka så mycket på distanserna utan antal varv jag skulle göra i respektive gren.
Men i slutet på löpningen var det svårt att lura hjärnan att det bara var ett varv kvar när varvet var ca 6 km långt.
Det var heller aldrig så där jobbigt som det kan vara på en sprint eller olmpisk då kroppen vill explodera. Nä, utan tröttheten kommer smygandes och när man går från 3.50 fart/km till 4.20 inser man att kroppen är trött och vill i mål, ”nu är det inte roligt längre”. Illamående var något som bestod mesta dels av löpningen och försöka trycka gel för att få energi var ingen hit.

Men det gick och jag lyckades ta mig först in i mål!!! 15 000 kr rikare, fy fasen vad glad jag var. Behövde verkligen detta och helt ärligt var det de som fanns i mitt huvud under hela loppet och som motivera mig att jaga Annie när jag stack ut på löpningen.

Motivationen under cyklingen var katastrof på första varvet, men jag tror inte jag var ensam om det då det regna, blåste och var svinkallt.
Min dåliga motivation förstärktes då jag fick till en ganska dålig start på simningen för att någon j**la brud drog tillbaka mig (tre gånger!!!) när jag försökte simma förbi. Så jag hamna i ingenmansland, mellan första gruppen och resten där bak. I efterhand så var min simning inte så dålig, var två minuter efter Annie vilket jag hade tänkt att jag skulle vara. Men det visste jag inte då när jag satt på cykeln, jag trodde jag var låååångt bak, jag frös och såg ingenting då glasögonen på hjälmen immade igen hela tiden. Inte nog med det tappa jag nästan alla min energi (liquid och gel) plus två vattenflaskor, nybörjar misstag. Och så ensamheten.. Tror det var ungefär 5-6 killar som cykla om mig på 90 km!
Men när jag kom till varvningen så ropar en kille att jag är ca 2.40 minuter efter.
Då väcktes tävlingsdjävulen i mig, jag är inte så långt bak trots allt, jag kan ta det här!

Ut på löpningen var det bara att jaga, att jag kanske sprang lite fort i början. Sista 5-4 km tappa jag ganska mycket fart och blev väldigt trött. Men sånt hör väl till :)
Helt ärligt var jag ganska orolig de sista km att Annie skulle komma i fatt. Hon sprang jäkligt stabilt och bra!

Jag har fått frågan om detta är något jag kommer fortsätta med och ja, det kan jag inte förneka att jag kommer. Men jag har en plan och fokuset kommer fortfarande vara kortdistans, att försöka bli så bra som möjligt och framförallt bli så snabb som möjligt. Kortdistans är ju trotsa allt mycket roligare ;)

Tack alla som hejade längs med banan, ni gjorde det betydligt mycket enklare att springa och fortsätta framåt!
Tack Johan Hasselmark för att du pimpade upp min cykel med feta hjul och med en "riktig" hjälm (tempohjälm).

Imponerad av Camilla som kört två halv IM och en hel på mindre än 4 veckor, starkt! 

Imponerad av Camilla som kört två halv IM och en hel på mindre än 4 veckor, starkt! 

Japp, nybörjar misstag! Skulle tagit tid att sätta på mig ett par strumpor. 

Japp, nybörjar misstag! Skulle tagit tid att sätta på mig ett par strumpor. 

Två vinster och en tolfte plats

Starten i Tönsberg by Triathlon

Starten i Tönsberg by Triathlon

Var nere och grävde djupt ett tag när jag börja inse att jag skulle missa årets viktigaste tävlingar, Svenska cupen och SM i Olympisk distans. Men jag tog tag i mig själv och börja gräva uppåt och såg tillslut ljuset och hoppet, Sprint-SM närmade sig. 
Ville tävla innan Sprint SM för att väcka kroppen igen och se lite hur formen låg till. 
SM i 5000m uppe i Umeå tycket jag lät som en bra idé.. tills jag var där och insåg hur stort och seriöst det var. Börja tvivla på vad jag gjorde där och hade som mål att inte bli varvad eller komma sist.

Sprint-SM i Malmö

Sprint-SM i Malmö

Då jag sällan springer fartpass så har jag lite dålig koll på hur min snabbhet är och vilka tider jag kan ligga på. Osäkerheten på min kapacitet hjälpte inte när vi satt i Callingrummet och alla tjejer såg sjukt proffsiga och snabba ut. Dessutom hade alla spikskor förutom jag och två andra. Komiskt när funktionären som tejpar över all reklam fråga, ”Ska du springa i dom där, har du inga spikskor?!”.. Amatör stämplad i skallen.    

Fokus, startskottet gick och 24 tjejer dundrade iväg. Rekordstort startfält gjorde att det blev väldigt trångt. Sprang mycket yttervarv, fick slag på fötter och jag sprang på några andra. Tur så föll ingen men det uppstod lite irritation och några svordomar. 
Varven gick och kroppen svara precis som jag ville och när jag väl var i mål stanna klockan på 17.14.38, ett rejält pers! Ingen aning om placering just du, men efteråt insåg jag att jag inte alls blev sist utan 12a och 26 sekunder från medalj. Dock en lång bit kvar till dessa tider men mindre än jag hade kunnat tro. 
Kroppen var i form, jag var redo för Sprint-SM.

GULD 

GULD 

Sprint–SM i Malmö, blev en vinst och en rejäl revansch från alla missade tävlingar, lättnad! 
Hade riktigt bra tryck från början till slut, banan var dessutom rolig och utmanande. Tyvärr så började spöregna just under damernas lopp. En övertaggad Amanda, nedslitna däck och hala vägar resulterade i tre krascher, blev en hel del svordomar och hoppas verkligen att så få personer fick höra dom. Publiken måste undra vad jag höll på med då jag var som en jojjo, kom ikapp Mikaela och Marie som ledde och föll kort tillbaka. Gled dessutom på knäna in i T2 vilket måste ha sätt rätt komiskt ut. 
Hade cirka 25 sekunder efter när vi sprang ut på löpningen men tog ikapp det efter 700-1000m. 
Sedan har jag svårt att pressa mig när jag känner mig trygg och säker i löpningen, något jag får träna på. Men härlig känsla att springa in som första dam. 
Dagen efter hade jag sköna skrapsår och blåmärken över hela kroppen, på båda sidorna.
Dock var jag inte ensam om detta då Micke kraschade rejält under herrarnas lopp. 

Vi avsluta SM helgen med stafett, dock utom SM-tävlan då vi var från olika klubbar. Men laget ”indie Bars” gjorde bra ifrån oss med Mikaela Persson, Tobias Höglin, Jag och Tom Honig i laget. Det var inte långt ifrån vinst men Mantra Sport knyckte första platsen och vann där med SM i stafett, Grattis!

Med tre tävlingar på en vecka var kroppen trött. Dock inte mycket vila då nästa tävling i Tönsberg i Norge med Norska Mästerskapen i sprint som stämpel var det bara att ladda om.
Ett roligt och bra anordnat lopp med många svenskar på startlinjen, dessutom coach Jocke Willén på plats, kul!
Simningen var inte alls på min sida den dagen med däremot cykel- och löpbenen. Blev en vinst där med, fick dessutom min första penalty, så det var lite spänning där ett tag.

Imorgon tar jag mig ner till Gamla Stan för att se de allra bästa i sporten, World Triathlon series i Stockholm. Ännu roligare när min Mikael Sahlberg står på startlinjen :) Så kom ner och heja, start kl.12.46. 

Från Tönsberg, Bild Jocke Willén

Från Tönsberg, Bild Jocke Willén

Öroninflammation

I åtta månader har jag tränat kontinuerligt och strukturerat. Haft bra motivation och inga skadekänningar, fick dock en järnbrist som strula till det lite i mars/april men annars inga större problem.

Jag var/är i toppform, bästa någonsin. Kroppen gjorde/gör precis som jag sa och ville. En otrolig känsla, helt underbar. Men man är skör och immunförsvaret går inte i första hand.

När läkaren i tisdags sa att jag hade vatten- och träningsförbud i 7-10 dagar på grund av att inflammationen i örat inte var över, bölade jag. Det kanske låter dramatiskt men i min lilla värld är SM i Olympisk distans det jag drömt/tänkt på i ett års tid, som jag kämpat för varenda jä*la pass.   

Drog som sagt på mig en förkylning vid första cuptävlingen, Uppsala. Redan då fick jag problem med örat. Tog direkt kontakt med vårdcentralen som konstatera att det var eksem i hörselgången.
Att simma 20-30 km/vecka och kombinerat det med att ha headset för att lyssna på musik när man cyklar och springer gillar inte hörselgången! Men vem tänker på det när man annars aldrig haft problem tidigare..

Fick örondroppar och körde på som vanligt när förkylningen var över. Träningen gick bra och hade bra veckor. Men örat rann ovanligt mycket, minns att jag sa till Micke ” det är som en kran, det bara rinner. Helt sjukt!”.

I onsdags förra veckan slog det till 10 gånger värre. Då sa kroppen stopp. Hela vänster ansikte var bortdomnat i smärta. Hade svårt att tugga på grund av smärtan och 5000m på Lag-SM som jag skulle springa på lördagen fick ställas in.

Antibiotika sattes in men när dosen var slut var örat fortfarande inte bra och jag börja få känningar i höger öra. Åkte in till närakuten som konstatera inflammationen var kvar och att det hade kommit till höger öra också, en ny antibiotika kur sattes in.

Eftersom jag inte längre hade någon feber eller mådde allmänt dåligt kunde jag inte riktigt ta in att det var så allvarligt så jag tog kontakt med Idrottsläkaren Bengt-Olof Tengmark.
Men han konstatera att SM var kört det positiva var att jag kunde springa och cykla cirkulationspass om kroppen tillät det. Simma var uteslutet eftersom örat får absolut inte komma i kontakt med vatten.
Dock har jag simmat lite ändå men endas ben och skovel då jag inte behöver ha huvudet under vattnet.

Det är sjukt frustrerande då jag mår rätt bra. Det som påminner mig att kroppen inte är 100 är att jag har ständigt lock för örat och pulsen är ovanligt hög när jag springer i löjligt lugnt tempo.
Idag är den första dagen på en och en halv vecka som locket för örat är borta. Dock har jag två dagar kvar på antibiotika kuren.

Livet suger just nu men jag ska vara glad att jag inte brottas med skadeproblem. Vet att om några dagar är jag på gång igen och blickar framåt, till sprint-SM.

Nya tävlingsdräkten får vänta.   

Nya tävlingsdräkten får vänta. 

 

Får glädjas över Charlotta Fougbergs framgång med svenskt rekord på 3000m hinder, 9.23 min (!!) idag och Lisas bästa placering sedan comebacken. 

Och flickor och pojkar som tävlar imorgon, stort lycka till och fan, njut! 

DNS

Tre och en halv månad på Nya Zeeland, plus två veckor på Playitas har man varit väldigt duktig på att isolera sig från andra människor, baciller och virus. Förkylning, vad är det?!

När jag kom hem från Playtias i början av maj drog jag på mig en förkylning nästan direkt, den varade i några dagar, vilket inte var så farligt. Fick några dagar vila vilket jag tror bara var bra för kroppen.

Micke kom hem från Nya Zeeland för cirka två-tre veckor sedan och precis som jag drog han också på sig en förkylning. Blir lätt så, så fort man börjar blanda sig bland andra människor, typ t-banan och pendeln. 

Jag visste att jag var i riskzonen så det blev inget pussandes. När Micke föreslog att han skulle sova i rummet bredvid tyckte jag att det gick lite väl långt… Vilket jag ångrar idag.
Nu sitter jag med en ond hals, snorig näsa och knappt någon röst… och missade första cuptävlingen igår, Uppsala Triathlon.

Jag är bitter! Man har inte råd att missa någon tävling i cupen eftersom de är så få (fyra stycken) tävlingar.  Förra året missade jag en tävling eftersom jag missade att anmäla mig i tid. Väldigt klantigt, jag vet.
Men sådant händer, livet är oförutsägbart och jag är i alla fall glad att det inte var ett SM.

Formen är det inget fel på, fick ett bra besked i Hallstahammar där jag tog hem segern.
Nu lämnar jag Stockholm och tar mig ner till Motala igen där man lättare kan isolera sig, fokusera och slippa dessa förbaskade transporter.  

10366021_10152095662351434_2255585389469156355_n.jpg

Lite resultat

löparglädje Puppy TS <3 

löparglädje Puppy TS <3 

Två veckor i Motala har inneburit
Cirka 52 timmars träning
67 km simning
2 löptävlingar
2 pers

Förutsättningar att kunna träna bra och återhämta mig har varit optimala här i Motala.
Trots den mängden träning har jag lyckats pressa ut lite bra tider.

Vårruset 5 km 

Vårruset 5 km 

Som jag har sagt tidigare har jag inte kört så mycket fart när det gäller löpningen.. Närmare bestämt fem stycken fartpass sedan december. 
Så hur löpformen var hade jag absolut ingen aning om. Bästa sättet att ta reda på det är så klart att tävla.

Vårruset i Norrköping 15 maj
Pers med 10 sekunder och kom på en tredjeplats med tiden 17:50 minuter!
Känslan var fantastisk, lätt, stark att jag sista två km tänkte "nä, nu måste jag öka, så här lätt ska det inte kännas".

Blodomloppet i Linköping 22 maj
Vinst med tiden 37:10 minuter och pers med 50 sekunder!
Träningen hade rullar på som vanligt efter Vårruset och benen var kanske inte lika pigga som veckan innan. Att det blev typ värmerekord (uppåt 30 grader) gjorde väl saken inte så mycket bättre. Jag hade hoppats under 37 minuter men banan var tuffare än jag trodde och värmen gjorde väl sitt. Men jag är så klart jättenöjd med tiden!

Blodomloppet 10km 

Blodomloppet 10km 

Jag tvivla ibland på upplägget när jag var på Nya Zeeland, ingen fart utan bara väldigt mycket distans. Ibland var det "hilly", ibland "Very Hilly", eller "flat" eller "easy" och så vidare. Hade ingen aning om hur formen var, vilket jag annars har haft väldigt bra koll på tidigare då jag gjorde tester då och då (Vilket jag kan tycka är bra att man gör emellanåt för att veta hur formen är).
Men något jag har lärt mig är att det kanske inte alltid är de hårdaste passen som ger utvinning.. Kontinuerligt, regelbundenhet och struktur är det som är nyckeln.. Och framför allt mycket mängd för att bygga en stark grund så att kroppen klarar av den hårda belastningen då tävlingssäsongen sätter igång och man lägger in fart och hårdare pass. Det verkar ju ha gett resultat, i alla fall för mig :)  

 

Motala

Playitas 

Playitas 

Jag var otroligt bortskämd när jag var i Nya Zeeland. Det ända jag fokusera på var mig själv och min träning. Pusslet om livet runt omkring så som det sociala, vilken bassäng ska jag simma i, finns det några ledigbanor, vilka tider på dygnet är det bäst att träna, vart kan jag springa, cykla, transport till vissa anläggningar m.m. var obefintlig. 
Den perfekta miljön för att gå in i sin ”bubbla” och köra på.
 Det är ensidigt och kan ses i vissa ögon väldigt tråkig. Mycket möjligt att det är så men huvudsaken är att jag trivs.

När jag kom hem var jag tvungen att börja pussla igen. Det tar energi och stressar och åkte därför på en förkylning, som tur var kortvarig.
Nu är jag äntligen i Motala och känner att bitarna börjar falla på plats igen. Har bara varit här i några dagar men har redan fått en simgrupp att simma med (triathlongymnasiet och MSS), oändligt många cykel- och löpvägar och bra folk att sparras med. Dessutom har jag bara några hundra meter till 400 meters banan.

Liiiite varmare på Fuerteventura

Liiiite varmare på Fuerteventura

Har otroligt många bra människor runt omkring mig som hjälper mig och tack vare dem känner jag mig redan som hemma. :) 
Det här kommer bli riktigt bra känner jag.

Kort uppdatering

Nya Zone 3 dräkten, Victory! Grymt bra, kolla http://zone3.se/ 

Nya Zone 3 dräkten, Victory! Grymt bra, kolla http://zone3.se/ 

Det ett tag sedan jag skrev här, tror närmare bestämt i slutet av mars. Det har hänt en hel del sedan sist och tänker inte skriva någon lång utläggning på vad jag har gjort. För då kommer ni somna.
Men lite kort på vad som har hänt och kommer hända i mitt liv nu framöver. 

Efter beskedet om lågt järn fick jag tabletter och en spruta i rumpan, detta ledde till att jag fick en stark reaktion av för mycket järn i kroppen (min egen slutsats) eftersom jag fick väldigt hög feber och en jobbig mage. Fyra dagars säng liggandes och säkert över en vecka där jag upplevde otrolig svaghet i kroppen och i musklerna. Sista två veckorna på Nya Zeeland var rent ut sagt bajs. Har aldrig känt mig så svag tidigare.
Det jag lärde mig i alla fall är att järnbrist är vanligare än man tror och framför allt inom triathlon. Nästan alla vi prata med på Nya Zeeland kollar upp sina värden flera gånger per år och tar minst en spruta eller käkar tabletter varje år.  

Väl hemma hann jag knappt packa upp väskan innan nästa resa var dags. Hemma i Sverige i fyra dagar sedan tog jag flyget ner till Fuerteventura, Playitas, för ytligare några veckors träningsläger. Men den här gången med landslaget (eller snarare utvecklingslaget). Två bra veckor där intensiteten på passen ökade, dessutom med roligt och bra gäng! Vist kändes det att jag hade haft lågt järn, varit sjuk, rest 45 timmar och 12 timmars tidsskillnad på mindre än två och en halv vecka. Men jag tyckte ända att jag fick till en del bra pass och att kroppen svara som den ska. 

Nu sitter jag hemma i Åtvidaberg där jag kommer stanna i några dagar tills jag åker vidare till Motala, där kommer jag spendera den mesta tiden i sommar. 
Varför Motala undrar säkert många och det har sina förklaringar. Jag gillar Stockholm, verkligen, men all transport och stress man utsätts för i Stockholm är inte alltid så optimalt om man håller på med den sporten som jag gör. Det tar tid och återhämtningen är A&O om man ska orka ligga på den mängd och intensitet som jag önskar.
Motala är en liten stad, nära till allting, ingen transport med cykling, utomhusfemtia, grym öppetvatten simning (Vättern) och dessutom en bra och fin 400 meters bana = perfekt.  
Dessutom har jag bytt tränare till Joachim Willén som också bor i Motala och så har jag nära hem till Åtvidaberg.  

Det var nog allt.
Tjing
 

bra dagar på Playitas

bra dagar på Playitas

hahaha en bild säger med än tusen ord ;)

hahaha en bild säger med än tusen ord ;)

All kärlek till denna klubb och alla som är med! VI är guld! 

All kärlek till denna klubb och alla som är med! VI är guld! 

Allt har sin förklaring...

Tankarna efter Mooloolaba har varit ganska mörka och frustrerande.
Jag visste att jag hade gjort några riktigt bra pass ”hemma” i Cambridge och att formen var på topp. I alla fall några veckor innan Mooloolaba.
Men på själva race-dagen gick det inte alls, fick inte alls ut det jag visste att jag hade i kroppen.
Jag måste hem och träna mer och hårdare var tanken..

Jag letade upp ett femkilometerslopp som gick igår (tisdag).
Ville bevisa för mig själv att jag har blivit bättre, att jag är snabb och stark.
HA, vad fel jag hade! Väggade stenhårt efter två kilometer och fjärde kilometern la jag på 3:56.
Hatade mig själv så hårt, svor ”värdelösa, dåliga, långsamma Amanda ta FAN i!”
Sprang in på 18:30 min och sprang skamset hem…
VAD ÄR DET SOM ÄR FEL?! Sprang långsammare än jag gjort på träning. Hade ett långt samtal med Micke den kvällen om vilken talanglös löpare jag är. Jag har gjort allt som står på schemat och blir ändå inte bättre.

Idag gick jag upp för att hämta mitt resultat från blodprovet jag tog i fredags.
Killarna hade fått order från Chris att kolla upp sitt järnvärde eftersom de gjorde en dålig löpning i Mooloolaba. Trodde verkligen inte att jag hade lågt utan mer att jag var i dålig form men det skadar väl inte att kolla upp hur järnvärdet ligger till. 

Första läkaren sa till mig när hon såg resultatet ”du måste ta ut din medicin idag, du har receptet på baksidan”
Mitt ferritinvärde var väldigt lågt.
Jag hade 6 mg/l, (normalt för tjejer är 20-200)
Hemoglobinet var lite bättre men inte hundra det låg på 122 g/l, (normalt för tjejer är 115-155.)
Vill inte veta vad jag har idag efter loppet igår..
Killarna hade också lågt vilket förklarar deras trötthet och resultat från tävlingen. (HÄR kan ni läsa vad Tom har skrivit om just detta)

Trodde inte det var sant. Det förklarar allt! Vilken lättnad men samtidig frustration.
Nu har jag i alla fall fått tabletter och förhoppningsvis så är jag bättre om två-tre veckor. 

På tal om något helt annat! Hösten är på gång här. Löven trillar ner och lite små kyligt på morgonen :) 

På tal om något helt annat! Hösten är på gång här. Löven trillar ner och lite små kyligt på morgonen :) 

"du borde börja med långdistans"

Alla jag har träffat här har sagt samma sak ”du borde börja med långdistans”. Senast var nu i helgen när jag och Micke cyklade långpass tillsammans med Keegan Williams.
Orsaken kan vara att jag blivit betydligt mycket bättre cyklist, simmar halvdant och är tröskelstark i löpningen.

När jag för första gången hörde talas om triathlon trodde jag att det var den olympiska distansen som gällde. Kan bero på att jag inte ens visste att det fanns något som hette Ironman (3,8km sim, 180km cykel och 42km löp). När jag börja inse att den distansen fanns var tanken att det är ungefär som ultralöpning ”några få idioter som får för sig att göra de distanserna”. Men vad fel jag kunde ha, 90 % av alla mina triathlon kompisar kör just den distansen.
Inte för att det lockade mig speciellt mycket för det.
För mig är Ironman att ”hålla sig till sin plan”, den som håller sin plan bäst och har snabbast plan vinner. Man håller sig i en anständig fart och hoppas på att det ska räcka, att inte magen pajar av all gel och sportdryck.  
Så klart finns det en tjusning i det men det var inte den anledningen jag ville börja med triathlon på riktigt.

Det är mycket möjligt att längre distanser skulle passa mig bättre framför allt Halv Ironman (1,9 km sim, 90km cykel och 21 km löp). Där finns det fortfarande lite fart i samtliga grenar och inte överjävligt långt heller.

OS i Olympisk distans i London 2012 var kanske bland det coolaste jag sett. Jag och min syster Johanna (Yoie) skrek och grät under damernas lopp. I herrarnas lopp var det fascinerande att se Alistair Brownlee, Jonathan Brownlee och Javier Gomes sprinta ut från växlingsområdet. Det såg ut som de skulle springa 100 m, men de fortsatte i samma fart i en hel MIL!!!! 
Jag var och är helt såld och efter det såg jag reprisen på både damernas och herrans lopp under varje trainerpass den vintern.  
Och att se Gwen Jorgenson, i Stockholm augusti 2013, springa snabbare än halva herrfältet är mer än imponerande! Hur coolt är inte det?

herrarnas start i Mooloolaba, Mola till vänster vann. Sprang 5 km @13,55 min! 

herrarnas start i Mooloolaba, Mola till vänster vann. Sprang 5 km @13,55 min! 

Jag vet att jag har mycket emot mig då jag började så sent med triathlon, framför allt simningen som är en väldigt avgörande roll i kortdistans.
Men jag verkligen älskar det och vill göra detta till 100 %. Det kanske inte går som jag hoppas men jag tänker i alla fall inte ge upp och kommer kämpa så hårt jag bara kan.
Det kommer ta tid, det är jag väldigt medveten om. Men jag har samtidigt inte bråttom.

Det må hända att jag kommer testa en Halv IM för att känna på distansen och det må kanske hända att det blir så att det är det jag satsar på istället.
Men jag vet vad jag vill idag, imorgon, nästa vecka, i sommar, nästa år och året efter det och det är kortdistans.

Punkt slut. 

Innan Starten i Mooloolaba 

Innan Starten i Mooloolaba